Anders, som lovade att skjutsa mig hem till föräldrahemmet, visade sig vara fruktansvärt skelögd. Han släppte faktiskt av mig vid ett barnhem, vilken förvirrad tupp! Allting började snett från första stund.
Vid fyrtio hade jag dock lyckats klättra ur den gropen den virriga fågeln skickade ner mig i. Byggde ett hus, gifte mig, köpte en bil visserligen begagnad, men ändå. Nu återstod bara att plantera något och uppfostra någon.
En klarade vi nog av att fostra med Ylvla. Om en till hade vi aldrig ens tänkt. Just om att plantera, växa och om det eländiga regniga morgonen satt jag och funderade när jag bryggde kaffe. Familjekalsongerna fladdrade lugnt i tvärdraget. Kalsongerna hade funnits långt innan familjen lite ironiskt, faktiskt.
Någon knackade på balkongrutan. Busungarna försöker väl uppfostra duvorna med grus igen? Ni skulle behöva en stork efter er, slynglar.
Det knackades igen. Sedan en gång till. Vem kunde det vara? Tredje våningen.
Jag drog undan gardinen och såg just det, den där skelögda storken ur barndomens fantasi trippade runt på balkongen.
Stick härifrån, din galning! ropade jag i panik. Smörgåsen dök rakt ner i golvet.
Andersson, förlåt mig, kraxade storken och stack in huvudet genom den lilla glipan i balkongdörren. Jag vet, jag gjorde fel. Du får nypa, ta högra vingen, den väger ändå mest.
Försvinn, snäste jag och försökte trycka ut den långa halsen tillbaka. Tog tag med båda händerna.
Andersson, lugn nu, hostade storken. Lyssna lite, snälla.
Inte nog med att du snackar, tänkte jag binda ihop dig som en korv snart, odjur.
Jag kom för att säga förlåt…
Du kom på tok för sent, din långnäsa!
Då ringde det envist på dörren. Ylva hade kommit hem.
Stick nu och försvinn när jag kommer tillbaka! viskade jag skarpt till storken och knuffade ut den på balkongen. Vände automatiskt mot hallen.
Ursäkta mig, Andersson, pep storken från fönsterspringan. Förlåt, jag har rättat till det nu.
Ylva stormade in, dyngsur men lycklig. Håret klistrat mot kinderna, ögonen lyste som vårsolen. Hade hon också träffat storken?
Innan jag hann säga ett ord kastade hon iväg paraplyt, slängde sig runt halsen på mig.
Fyra! Fyra! tjöt hon som en glad mås.
Fyra vad då? stirrade jag oförstående på henne.
Vi ska få fyrlingar! skrattade Ylva tårögd. Fyra små knoddar på en gång!
Då gick poletten ner storkens ord och våra fyrlingar hängde ihop. Jag rusade ut på balkongen. Den skeva storken flög just upp i den grå morgonen. Jag försökte få tag i hans stjärt.
Missade.
Stanna, din långbenta tok! skrek jag efter honom. Stanna, din näsvisa fågel!
Jag HAR ordnat allt! hördes det ovanifrån.
När jag vände mig om stod Ylva där och grät av glädje.
I det ögonblicket insåg jag: oavsett hur rörig starten än var ibland rättar livet till sig på de mest oväntade sätt.
