Igår sa min flickvän till mig:
På lördag skulle grabbarna samlas. Kan du åka till dina föräldrar då?
Jag stannade upp, med kaffekoppen i handen:
Erik, igen?
Ja, typ. Det blir så en gång i månaden, du vet ju, svarade hon.
Jag visste. En gång i månaden kommer hennes kompisar hem till oss för att spela brädspel. Och varje gång ber hon mig att sova hos någon annan. Vi har bott ihop i två år nu. Jag är trettioett, hon trettiofyra. Alla hennes vänner är mellan trettio och trettiofem, de flesta har partners. Men ändå är det bara jag som förväntas flytta på mig när de bestämmer sig för en spelkväll.
Jag packar min väska och åker hem till mamma eller pappa, till mormor eller till någon polare som ett barn som skickas iväg när de vuxna ska ha roligt. Det känns förnedrande, rent ut sagt.
Första grabbdagen
Det började för ett och ett halvt år sedan, precis när vi hade flyttat ihop.
Erik sa:
På lördag kommer grabbarna. Vi ska spela lite brädspel. Kan du dra någonstans över natten?
Jag blev riktigt förvånad.
Varför då? Det är ju vår lägenhet.
Vi tänkte ha en sån där “killar för sig”-kväll, så ingen stör liksom.
Behöver de andras tjejer också sticka?
Nej. Men de bor själva. Vi bor ihop det blir konstigt för dig.
Jag tänkte: Okej då, kan väl låta dem ta det lugnt första gången. Så jag åkte och sov hos en vän.
Erik kom hem glad:
Tack för att du drog iväg. Vi hade riktigt kul.
En månad senare igen:
På lördag kommer grabbarna igen. Kan du sova hos dina föräldrar?
Jag stack hem till mamma och pappa.
Nästa månad till mormor.
Månaden efter det till min kompis.
Och så har det hållit på i ett och ett halvt år: en gång i månaden lämnar jag mitt eget hem för hans grabbdagsritual.
Det som stör mig
För inte så länge sedan insåg jag att inga andra tjejer drar hemifrån när deras killar har kvällar med sina kompisar.
Jag frågade Moa hennes kompis Max har också med på spelen:
Moa, åker du iväg när dom spelar?
Hon såg förvånad ut:
Nej, varför skulle jag? Jag är hemma, läser, kollar film. De kör sitt i vardagsrummet.
Ber Max dig aldrig gå?
Nej, varför då? Det är ju mitt hem.
Jag pratade med två till. Ingen annan lämnar. Bara jag.
Så jag ställde frågan till Erik:
Varför är det bara jag som ska flytta på mig när grabbarna kommer?
Han funderade länge och sa:
De andra har större lägenheter, två-tre rum. Tjejen kan vara i ett annat rum, så spelar vi i ett. Men vi bor i en etta det blir väl konstigt för dig?
Det känns inte konstigt för mig. Jag kan sitta med lurar och läsa.
Nej, det är bättre om du drar. Det blir lättare för alla.
För alla. Inte för mig. Det är lättare för dem utan mig.
För mig är det förnedrande att lämna mitt eget hem
Varje gång jag packar för att dra iväg känner jag mig främmande i mitt eget hem. Jag betalar hälften av hyran, det är lika mycket mitt hem, men en gång i månaden ska jag tydligen flytta ut för deras grabbkväll.
När jag dyker upp hos mormor med övernattningsväskan frågar hon alltid:
Har ni bråkat igen?
Nej, mormor. Erik har killkväll.
Varför är inte du hemma då?
Det känns pinsamt att förklara att min flickvän vill att jag ska gå för att de ska ha det lugnt.
När jag kommer till mamma och pappa skakar mamma på huvudet, undrar tyst:
Men du var ju här igår. Nu igen?
Erik ska ha en kväll utan killar, säger jag.
Mamma säger inget. Men jag ser ju vad hon tycker.
Vad som gör mig mest illa: dubbla standarder
Erik brukar säga att jag är “enkel”. Att han har tur, eftersom andra tjejer kräver fina middagar, blommor, utlandssemestrar.
De flesta par går ut och äter flera gånger i veckan, säger hon. Men du kräver inget, du är så förstående.
Det stämmer. Vi går till ett kafé en gång i månaden. På två år har vi inte rest tillsammans en enda gång.
Andra par är utomlands hela tiden, men du gnäller aldrig. Det är bra.
Jag gnäller inte jag vet ju att ekonomin är som den är, även om hon tjänar rätt bra.
Men när jag en gång i månaden ber om att få stanna kvar hemma då är jag plötsligt “krävande”.
Men du kan väl snälla åka iväg den där gången? Det är ju inte så jobbigt.
Nej, det är väl inte så jobbigt. Att packa, lämna lägenheten, sova hos släktingar, för att hon ska få sin grabbkväll.
Jag begär inte middag på Sturehof. Jag kräver inte en vecka i Spanien. Men rätten att vara kvar i mitt eget hem det är tydligen för mycket.
Vad säger hennes mamma: förnuftets röst
Härom veckan fick Eriks mamma reda på situationen.
Varför stickar du? Det är ju ditt hem. Stanna kvar, lär känna Eriks vänner.
Jag förklarade:
De vill ha en “grabbdagskväll”, det kanske blir konstigt.
Hon skakade på huvudet:
Du är hans sambo. Du ska vara med i hans liv, träffa hans vänkrets. Gömmer han dig för dem då är något fel.
Och hon hade rätt. Två år ihop, och jag känner knappt Eriks grabbgäng. Tittar ut från hallen när de kommer, sen drar jag.
Men jag är rätt blyg, rädd för nya människor. Lättare att dra iväg än att sitta i deras sällskap. Kanske är jag rädd för att de undrar: “Blev han utkörd igen?”
Vad jag fick veta: han blir inte ens inbjuden
Ett tag sen låg det något annat bakom. När Erik tackar nej ibland för jobb eller förkylning, träffas hans vänner utan honom han blir inte ens inbjuden.
Varför träffas de utan dig? frågade jag.
Jag kunde inte, så de bestämde ändå.
Blev du inte bjuden?
Nä, de glömde väl.
Glömde? Eller ville de kanske inte.
Jag fick också veta att tre av hans vänner gift sig. Erik var inte bjuden till ett enda av bröllopen.
Fick du ingen inbjudan till Max bröllop?
Nej, de skyllde väl på ekonomin.
Ekonomin? Eller står han dem inte lika nära som han tror?
Han bjuder hem dem en gång i månaden, ber mig dra därifrån, men när det verkligen gäller är han inte ens med.
Vad jag insåg: Jag är rädd för att kräva
Den senaste veckan har jag funderat mycket: varför kräver jag inte middag på restaurang, en utlandsresa, att få stanna hemma? Varför anpassar jag mig så mycket att jag försvinner?
För att jag är rädd. Rädd att om jag börjar ställa krav, så sticker hon.
Erik tackar mig jämt för att jag är “enkel”, och jag vill inte förstöra den bilden. Jag vill inte framstå som en besvärlig kille.
Så jag drar. För hennes skull. För att inte riskera att förlora henne.
Men ju mer jag funderar, desto mer känns det som att jag förlorar mig själv.
Var jag står nu: Ett val
Nu är det snart dags igen för grabbkväll. Erik har redan börjat fråga:
Du åker väl till dina föräldrar på lördag?
Jag har inte svarat. Sitter och tänker: stanna eller gå?
Går jag då fortsätter allt som vanligt. Då är mina gränser oviktiga.
Stannar jag då blir det bråk. Erik säger säkert: “Du förstör kvällen, du har blivit så krävande.”
Jag vet ärligt talat inte vad som är värst: att lämna mitt hem eller stanna och känna mig skyldig.
Men en sak har jag förstått: det här kan inte fortsätta.
Vad lärde jag mig? Att ibland är det bättre att sätta sina egna gränser, även om det känns obekvämt. Ingen annan kommer att försvara min plats i mitt eget hem, om jag inte gör det själv.
