Mitt namn är Henrik Larsson och jag är 49 år gammal. Jag arbetar som sjuksköterska på nattskiftet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag har varit här i tjugo år och sett det mesta.
Jag har varit skild i åtta år. Jag har en son, Emil, som nyligen fyllde 16. Han bor hos mig. Han är en fin kille. Ansvarsfull. Flitig. Jag har aldrig haft några större bekymmer med honom.
Fast, det är inte riktigt sant. Han har gett mig ett bekymmer. Det största i mitt liv. Men det är inte hans fel.
För ett halvår sedan började Emil klaga på huvudvärk. Först trodde jag att det berodde på synen, att han behövde glasögon. Vi gick till optikern. Synen var helt okej.
Huvudvärken fortsatte. Sedan började han må illa på morgnarna. Jag misstänkte att det var något med skolmaten. Så jag lagade matlåda åt honom. Men illamåendet gav sig inte.
En morgon hittade jag honom illamående på badrumsgolvet. Han var likblek. Sa att han kände sig yr, att allt snurrade.
Jag körde honom genast in till akuten. Blodprover togs. Allt såg normalt ut. Läkaren sa att det säkert var stress, att tonåringar ibland får kroppsliga besvär av skolpress.
Men jag är sjuksköterska. Efter tjugo år i yrket känner man instinkten. Något sade mig att det inte var stress.
Jag krävde nya undersökningar. Läkaren såg på mig som om jag överdrev, men gick till sist med på en datortomografi.
Jag minns den dagen tydligt. Det var en tisdag. Jag var på jobbet när de ringde från Drottning Silvias barnsjukhus där Emil undersökts. De behövde prata med mig omedelbart. Jag skulle komma så fort jag kunde.
Jag lämnade mitt skift mitt på natten. Körde som besatt till sjukhuset. Väl där blev jag inkallad till ett rum. Det satt en neurolog där som jag aldrig mött förut. En man runt 50, allvarlig blick.
Vi hittade något på din sons röntgen, sa han. En hjärntumör. Vi måste ta fler prover för att avgöra typ och allvarlighetsgrad.
Världen rasade för mig i det ögonblicket. Jag, som gett så många familjer tunga besked. Jag, som sett patienter dö. Jag trodde jag var förberedd på allt men inget förberedde mig på att höra det om mitt eget barn.
Dagarna som följde var ett inferno av prover, MR, biopsier, samtal med onkologer. Tekniktermer jag egentligen kan, men som plötsligt kändes som dödsdomar.
Glioblastom grad IV. Aggressiv. Inoperabel på grund av läget i hjärnan. Behandling: cellgifter och strålning för att försöka bromsa det. Prognosen var dålig.
När läkaren förklarade det satt Emil bredvid mig. Min pojke. Han satt där och hörde att han hade obotlig hjärncancer.
Kommer jag att dö? frågade han med en sådan lugn röst att jag nästan brast.
Läkaren såg på honom med den sorts professionell medkänsla jag själv så ofta burit. Vi ska göra allt vi kan för att ge dig mer tid, sa han.
Mer tid. Inte du blir frisk. Inte det ordnar sig. Bara mer tid.
Den natten höll Emil om mig och sa: Pappa, du får inte gråta. Vi ska kämpa mot det här.
Så vi började kämpa. Cellgifter varannan vecka. Emil tappade håret. Gick ner i vikt. Kräktes ofta. Men han klagade aldrig. Sa aldrig varför jag. Han log ändå.
Vännerna från skolan kom och hälsade på. Först ofta, sen mer sällan. Det är svårt för sextonåringar att möta döden hos någon de känner.
Men en vän gav aldrig upp. Han heter Oskar. De har varit bästa vänner sedan lågstadiet. Oskar kom varje dag efter skolan. Berättade allt som hänt, tog med läxor, satt och spelade tv-spel med Emil även när han knappt orkade hålla i handkontrollen.
En kväll när jag stod i köket och gjorde middag hörde jag samtal från Emils rum. Dels var dörren på glänt.
Är du rädd? frågade Oskar.
Hela tiden, svarade Emil. Men jag säger inget till pappa, han har ju nog ändå.
Vad är du mest rädd för?
Att pappa ska bli ensam. Att han ska lida. Att inte hinna säga hej då på riktigt. Att han ska känna skuldkänslor för något han inte gjort.
Jag gick till mitt rum för att de inte skulle höra mig gråta.
Behandlingen hjälper inte. Tumören minskar inte, växer istället. Läkarna har börjat prata om palliativ vård. Vi ska fokusera på Emils livskvalitet den tid han har kvar.
Hur länge? Ingen kan säga säkert. Kanske tre månader. Kanske sex. Kanske mindre.
I morse bad Emil mig att få följa med till skolan. Det var länge sedan sist, han har varit för trött. Men han ville se sina kompisar en sista gång. Bara vara som vanligt några timmar.
Jag körde honom dit, hjälpte honom ur bilen. Han är så tunn nu. Så skör. Hans vänner tog emot honom med kramar. Favoritläraren kom fram och hälsade. Jag såg hur han log, hur han för en stund bara var Emil och ingenting annat.
När jag hämtade honom tre timmar senare var han utmattad men lycklig.
Tack pappa, sa han i bilen. Tack för att du körde. Tack för allt du gör för mig. Och för att du är världens bästa pappa.
Du är världens bästa son, sa jag.
Pappa, sa han efter en stunds tystnad, när jag inte finns längre vill jag att du hittar lyckan igen. Att du lever. Att du inte gråter dig genom resten av livet.
Emil, säg inte så…
Vi måste prata om det, pappa. Vi vet båda vad som kommer. Jag vill att du lovar att gå vidare. Att du minns mig med leenden, inte bara sorg.
Jag lovade. Fast jag vet att det är ett löfte jag kanske aldrig kan hålla.
Nu sover han i sitt rum. Jag gick in till honom nyss. Han ser så fridfull ut när han sover. Fortfarande så liten. Min pojke.
I morgon bitti kommer sjuksköterskan från palliativa teamet för sitt veckobesök. Övermorgon ska vi träffa onkologen för att gå igenom resultaten, även om vi innerst inne redan vet.
Jag sitter i vardagsrummet med kaffekoppen som kallnat i händerna. Tittar på bilderna på väggen. Emil som bebis. Emil på första skoldagen. Emil på kalas när han fyllde tio. Emil för ett halvår sedan frisk, leende, ovetande om vad som skulle komma.
Jag vet inte hur man överlever efter att ha mist ett barn. Inte när han är 16 år. När hela livet skulle ha legat framför honom.
Men för hans skull ska jag försöka. Försöka vara stark så länge han behöver mig. Le när han tittar på mig. Ge honom de bästa sista dagar jag kan.
Och när han inte finns längre… det får bli en sorg för senare. Just nu handlar allt om att vara här. För honom.
Hur berättar man för sitt barn hur mycket man älskar dem när tiden håller på att ta slut? Hur rymmer man ett helt livs kärlek på de dagar som återstår?
Kanske är lärdomen i allt detta att värdesätta varje stund vi har tillsammans. Att livet blir rikt först när vi vågar älska, även när vi riskerar att förlora.
Jag heter Patricia, är 49 år gammal och arbetar som nattsköterska på Sahlgrenska sjukhuset. Med 20 års erfarenhet har jag sett allt möjligt.
