Erik Broman växte upp utan sin far. Eller, han hade en far, men när Erik fyllde fyra år omkom hans pappa. Karl Broman, som arbetade inom Räddningstjänsten, dog under röjningsarbete efter en jordbävning i ett asiatiskt land. Med honom förolyckades också Rex, en schäfer som Karl hade uppfostrat från valp.
Efter olyckan blev Eriks mamma, Maja, änka och gifte aldrig om sig. Hon fostrade sin son ensam.
När Erik var 14 anmälde han sig till en ungdomssektion för hundförare vid stadens brukshundsklubb. Maja godkände hans beslut men kände en oro inombords hon var rädd att Erik skulle följa i sin fars fotspår och välja ett farligt yrke. Vid sexton års ålder kom Erik hem med en schäfervalp och kämpade länge med att hitta ett passande namn.
En dag, när Erik kom hem från skolan, hörde han hur hans mamma talade till valpen:
Ja du, busfrö, vad har du nu ställt till med, lilla bandit?
Erik log. När han var liten och kom hem lerig och smutsig brukade Maja sucka och säga samma sak. Han gick in i vardagsrummet, skrattade och sa:
Där har vi ju namnet. Han ska heta Busen.
Under två år växte Busen upp till en ståtlig, kraftfull och disciplinerat arbetande tjänstehund. Erik var stolt, både över sitt arbete och över hundens skicklighet.
Tiden kom för värnplikten, och Erik ansökte till Rekryteringsmyndigheten om att få ta med Busen i tjänst. I hemlighet förberedde han Busen för att de skulle klara provet tillsammans under mönstringen. De skickades till ett utbildningscenter, där Erik och Busen visade prov på sin beredskap under tre intensiva månader.
Efter utbildningen blev de placerade vid svenska gränsen mot fjällen i norr. De togs emot varmt av kollegorna, och ganska snart spred sig uttrycket “Busen och Broman” på förläggningen. När Erik och hunden gick ut på patrull sa vakterna: “Busen och Broman, nu är de på jakt igen!”
Tjänsten fortskred tills en nattpatrull slutade i tragedi. Mötet med några gränsöverträdare ledde till ett eldöverfall. En soldat skadades, en annan stupade, och Erik försvann spårlöst.
Busen blev också skadad. Med stora insatser sökte man i fjällområdet, men Erik hittades aldrig. Under en månad pågick letandet mellan de svenska och norska myndigheterna, men utan resultat.
Med tungt hjärta kom en officer från Rekryteringsmyndigheten hem till Maja och förde med sig Busen, som hade återhämtat sig men haltade på ena frambenet.
Medan officeren berättade om sökandet, satt Maja tyst och smekte Busens huvud. Hunden tryckte sig mot hennes ben och lade huvudet i hennes knä. Officeren talade något om hopp, om mirakel och om fortsatta sökningar. Men Maja hörde egentligen inte. Hon såg in i hundens ögon och sade:
Ja, du är verkligen mitt busfrö.
Sedan den dagen såg man varje morgon och kväll Maja och Busen i stadens park. Maja gick långsamt längs grusgångarna med den haltande schäfern vid sin sida.
Det fanns något så rofyllt, så ädelt och värdigt över dem att många vände sig om när de passerade. Folk kände på sig att mellan dem fanns något djupare än bara bandet djur och människa.
Maja gav kommandon med låg röst och talade ofta med Busen vid sin sida. Hunden viftade på svansen och lyssnade, utan att någonsin skälla.
Busen, idag bakar vi piroger med svamp och vitkål. Degen står redan på jäsning. Imorgon är det ledigt, då går vi till ån så du får simma lite.
Ett år förflöt. Så en dag knackade det åter på dörren, och personer från Rekryteringsmyndigheten hade med sig lite mat och hundfoder. De berättade att om ett år utan något livstecken från Erik skulle han kunna förklaras död.
Maja lyssnade lugnt, tackade för omtanken, och när dörren stängdes log hon underfundigt:
Bry dig inte om honom, Busen. Erik lever, det känner jag.
En dag ringde det på dörren och en främmande ung man stod utanför. Maja blev osäker men Busen viftade ivrigt på svansen.
God dag, Maja Johansdotter. Jag heter Niklas Paulsson, jag gjorde lumpen med Broman, med din son, svarade han snabbt när han såg hennes förvåning. Hej Busen, känner du igen mig, din lilla luring! skrattade han, och klappade hunden.
Samtalen drog ut på kvällen. Niklas talade om lumpartiden, Maja bjöd på kaffe och småkakor, och visade bilder från Eriks barndom. De skrattade åt gamla minnen.
Men så blev Niklas tyst, leendet försvann, och han verkade samla mod:
Maja, tro nu inte jag är tokig, började han lågmält.
Maja såg frågande ut.
Vad är det, Niklas?
Erik bad mig hälsa att han kommer hem igen.
Maja satte handen för munnen och tårarna rann längs kinderna. Busen reste sig, gick fram till Niklas och puffade honom i knät samt gav ifrån sig ett dämpat skall.
Oroa dig inte. Nej, jag har inte sett Broman och jag vet inte var han är. Men för två veckor sedan drömde jag om honom. Han sade att jag måtte komma hit och berätta för dig.
Maja grät öppet, Busen slickade hennes hand, och Niklas satt stilla. Han visste att drömmar inte betydde ett säkert under, men han kunde inte låta bli att fullgöra Eriks önskan.
Ett till år gick långsamt. Liksom förr sågs Maja och Busen vandra genom parken, talandes lågmält till varandra, oberoende av omvärlden.
Det var höst, löven låg guldgula på marken och solen sände stickande strålar genom de tomma trädgrenarna. De gick utmed allén som vanligt, och vände i andra änden när en lång, manlig gestalt, insvept i solrök, närmade sig på håll. Han haltade, och stegen blev långsammare.
Busen spärrade öronen. Så pep han till och kastade sig fram. Maja släppte kopplingen, och hunden, glömmande sin hälta, for iväg mot den han så länge väntat på.
Maja stod kvar, med armarna utmed sidorna och tårar rinnande. Där borta, omfamnades hennes Busen och Broman.
