När jag nu minns denna historia, känns det som något som hänt i en annan tid, ett annat liv, långt borta på de småländska slätterna där björkar vajar och dimman dansar över ängarna tidiga morgnar. Jag minns Maja hon hette Maja, vacker och blyg, en flicka med ljusa flätor och klarblå ögon, yngre än arton det året då allt började.
Maja förälskade sig redan då snön låg kvar i dikena. Erik, pojken från granngården, hade alltid dragit hennes blick. Under den första vårens ljusa kvällar gick de långa promenader längs landsvägarna, skrattade och tjuvhöll varandra i händerna på gångstigarna bland blommande äppelträd. De badade tills fötterna domnade i sjön, såg solen doppa sig bakom grantopparna.
Efter skolavslutningarna väntade en plats på folkhögskolan i Växjö, något hon sett fram emot, ett steg bort från byn. Men så en dag insåg Maja att hennes kropp bar på ett nytt liv. Chocken var total. Vad skulle mamma säga? Och lillasyster Karin? Eller grannarna, som såg och visste allt?
Maja blev överväldigad av rädsla, tårarna var aldrig långt borta då hon berättade för Erik. Hans ansikte lämnade inget tvivel; han var inte redo. Ville inget veta om barn, äktenskap, inte nu. Och Maja så ung, så vilse bestämde sig. Hon skulle inte föda det här barnet.
Mamman förstod, sade knappt ett ord, bara såg på dottern med tunga ögon. Så åkte Maja ensam till staden. Lillasyster Karin växte ju även hon upp utan far, och här kom nu storasysters gåva. Hos läkaren i Växjö var allt snabbt över. Därefter bröt hon all kontakt med Erik, och han sökte henne inte heller.
En sorglik tomhet lade sig i Maja och slöt in henne. Hon kunde inte återgå till studierna mamman var fortfarande besviken och ilskan låg kvar mellan dem. Maja tvingades söka enkel bostad och ströjobb i staden hem till byn ville hon inte, för där viskades det redan bakom hennes rygg.
Kanske var det ödet som förde henne till anslagstavlan på biblioteket. Med stadig hand var det skrivet: Barnflicka sökes till pojke, 3 år, inneboende. Det blev vändningen som Maja så innerligt behövde.
Hon blev en del av lärarparet Tomas och Ann-Kristin Anderssons hushåll. Lilla pojken Oskar var deras enda och sena barn, och han fäste sig snabbt vid Maja. Han grät alltid när Maja en helg for tillbaka till byn för att besöka sin mamma och lille Karin.
Åren gick och Maja fann sig hemma hos familjen Andersson. Tomas och Ann-Kristin arbetade båda på universitetet och litade så småningom allt mer på Majas hjälp. Hon tog över tvätt, matlagning, hushåll och hjälpte Oskar med läxorna. Hennes vardag blev rutinerad och trygg.
När Oskar började skolan och Maja blev överflödig som barnflicka, erbjöd familjen henne att stanna kvar som hushållerska. Hennes lön var blygsam, men boendet och maten var ett tak över huvudet och trygg gemenskap, något hon aldrig fått av sin egen familj.
Men så en dag träffade Maja Per från huset intill, på vägen till ICA. Först sågs de bara ibland, men snart blev det regelbundna möten och känslor spirade. Under deras tre år tillsammans berättade Maja sin sorgliga sanning framtiden hade tagit ifrån henne möjligheten att få egna barn. En kväll försvann Per för gott, ännu en gång blev Maja lämnad.
Hennes enda tröst och tillflykt blev livet hos familjen Andersson. Hon vårdade Ann-Kristin när sjukdomen kom, såg till att Tomas orkade vidare, och fanns där för Oskar när han senare skulle flytta utomlands för arbete.
Under Ann-Kristins sista dagar viskade hon till Maja, fylld av tacksamhet och oro: Lämna inte Tomas ensam. Han behöver dig. Efter Ann-Kristins bortgång blev hemmet sorgset och tyst, och Tomas gick med böjd rygg genom lägenheten. Maja tänkte på att söka annat jobb, på att kanske återvända till byn men insåg att hon inget kunde. Hon hade ju inga kunskaper eller utbildning.
En kväll ställde hon sig framför Tomas vid middagsbordet och sa lågt: Jag tror att jag måste gå vidare, Tomas. Tack för allt, men ni behöver mig inte längre.
Tomas vaknade som ur en tung dröm. Vad säger du? Ska du också lämna mig? Alla går ifrån mig. Ska jag bara bli ensam kvar? Hans ögon sökte hennes, och för första gången på så många år tog han hennes hand. Maja, du är ingen anställd här, du är familj. Jag vill att du stannar.
Efter lång stund strök han hennes kind. Ann-Kristin sa att vi skulle ta hand om varandra. Så snälla, stanna Låt oss fortsätta som förut. Jag behöver dig, och du behöver mig.
De stod länge i tystnad, hållande om varandra i köksfönstret med tårar i ögonen, men något i den stunden stillade sorgen. Deras dagar blev stillsamma och trygga, år lades till år, och ibland ringde Oskar från utlandet och lovade att komma hem.
Inför Majas fyrtioårsdag satte sig Tomas bredvid henne och sa lågmält: Du har blivit min närmaste, du tar hand om mig och vårt hem. Jag vill skriva oss samman, ge dig den trygghet som bara finns i papper. Vi är inga unga längre. Det är min plikt.
Maja blev förvånad, men glad. Hon ville dock inte bestämma utan att prata med Oskar. När han äntligen kom hem, tog Tomas samtalet. Oskar log varmt, kallade Maja det närmsta en mor han haft.
Så gifte sig Maja och Tomas till slut, på rådhuset i Växjö. Deras kärlek var lågmäld, men innerlig och varm. Han kallade henne alltid Maja-lilla, hon honom fortfarande Tomas med värme och respekt men alltid lite högtidligt.
Aldrig hade Maja känt sig så lycklig, och i sina varje kvälls böner bad hon för hans hälsa och deras gemensamma dagar. De gick tillsammans genom Slottsparken, och ingen som såg dem kunde ana hur starka och djupa deras band blivit, smidda av gemensamma sorger och ömhet, år för år, liv för liv.
