Vägen till ett nytt liv efter tuffa prövningar
Att ta sig igenom livets svårigheter och återfinna hoppet
När jag fyllde 45 blev livet verkligen nattsvart. Min man stack, vände vår son mot mig, och plötsligt stod jag helt ensam. Ingen att dela bekymmer eller glädje med. För att klara hyran tog jag jobb som städare på skolan här hemma i Uppsala. Det var tufft, men det gick åtminstone ett tag. Skilsmässan och alla rättegångar låg hela tiden i bakhuvudet, så jag gjorde misstag, tappade fokus, och en dag blev jag uppsagd.
Man kan säga att jag verkligen förlorade allt familjen, tryggheten, självkänslan. Jag drev omkring, kände mig som ett skräp, ungefär lika oväsentlig som dammtussarna jag brukade sopa upp på skolan. En kväll när jag var helt inne i mina tankar och gick längs Svartbäcksgatan, bländades jag av starka billyktor och hörde bromsar skrika en bil var på väg rakt mot mig! Jag stelnade till, och föraren stannade bara några centimeter ifrån mina fötter.
Ut klev en lång, mörkhårig man i arbetskläder, med vänliga ögon. Han sa: “Vet du att du nästan blev påkörd?” Jag hade svårt att få fram ett ord, bara nickade försiktigt. Han såg att jag var i dåligt skick och erbjöd att hjälpa mig hem, tyckte jag skulle undvika att gå ensam när det är så sent. Samtidigt dök en äldre dam upp med sin hund det var en labrador, och damen hette Gunilla. Hon manade mannen att visa lite medkänsla.
“Hon kanske verkligen behöver lite stöd”, sa Gunilla vänligt.
Den där kvällen var oväntad, men blev faktiskt starten på en vändning. Min gamla lågstadielärare, Maria, som själv gått igenom många motgångar, hörde att jag behövde ett jobb och föreslog att jag skulle hoppa in på tillfälligt schema på ett härbärge där hon volontärarbetade. Där träffade jag Henrik, fd. psykolog, som ägnade sitt liv åt att hjälpa folk i svåra situationer. Henriks värme och klokhet fick mig att öppna mig han blev min mentor och vän.
Med Henriks hjälp började jag gå på gratis samtalsgrupper på stadsbiblioteket, prövade på lite bildterapi och lärde mig nya saker. Sakta men säkert insåg jag att det går att lita på människor igen, att mitt värde inte bara handlar om det förflutna. Oavsett hur mycket man varit igenom, så kan man alltid ta nya steg och börja om på nytt.
Psykologiskt stöd genom samtalsgrupper
Lära sig nya saker, bildterapi
Att bearbeta trauma
Mitt i allt detta började även min son, Isak, förändras. Allt slit syntes på honom också, men tack vare samtalsterapi och ärliga samtal med mig förstod han att problemen inte bara låg hos mig. Vi båda hade gjort misstag. Vår relation mjuknade och vi började närma oss varandra igen.
Så småningom fick jag ett jobb på biblioteket på Vaksalagatan. Där mötte jag andra kvinnor som också stått på noll. Vi började stötta varandra, delade erfarenheter, skratt och tårar, och lärde oss massor med nya saker ihop. Sakta men säkert återvände styrkan och tryggheten till mitt liv.
Det var också genom biblioteket jag träffade Elin en yngre kvinna, superengagerad och alltid på hugget när det gällde att hjälpa utsatta kvinnor. Hon såg att jag ville förändra mitt liv, och bjöd in mig till att vara med i hennes nätverk för kvinnor som kämpat sig upp ur svårigheter.
“Din vilja att förändra dig är det modigaste som finns,” brukade Elin säga.
Jag började även plugga psykologi och socialt arbete på universitetet, för att kunna stötta andra. Under tiden lärde jag känna Maj, en äldre kvinna med hjärtat på rätt ställe och massor av livserfarenhet. Hon blev en förebild och inspirerade mig att våga ta plats, tro på mig själv och inte vara rädd för förändring.
Med tiden växte relationen mellan mig och Isak. Han blev vuxen, tog ansvar och vi började promenera tillsammans i Stadsparken, prata om drömmar och framtidsplaner. Hans empati och närvaro gav mig ny energi varje dag. Vi förstod familj och förtroende är det viktigaste av allt.
När självkänslan kom tillbaka, började jag volontärarbeta med utsatta barn och ungdomar i Sävja. Det gav mitt liv ett nytt syfte nu kunde jag faktiskt använda min egen resa till att hjälpa andra som var där jag nyss varit.
Att få bidra och bli sedd gjorde allt så mycket ljusare. Jag märkte att andra kvinnor blev inspirerade av min historia. Tillsammans med Elin och Maj startade vi en stödgrupp där vi hjälpte varandra, skrattade, grät, och peppade när saker var svåra.
Volontärarbete och stöd till barn
Stödgrupp för kvinnor
Hitta nya färdigheter och styrka
En dag kom en ung kille fram han hade gått igenom liknande saker som jag och ville jobba med barn i utsatta områden. Jag såg något hoppfullt i honom, blev hans mentor och hjälpte honom på vägen.
Jag fick massor med energi började skriva, deltog på seminarier, berättade min historia på olika plattformar och märkte att det jag sa faktiskt ingav hopp hos andra. Mina ord berörde och gav styrka. Det kändes meningsfullt på riktigt.
Isak, som sett hur långt jag kommit, blev själv inspirerad. Han började plugga ekonomi på Uppsala universitet och planerade framtiden i detalj. Vi blev som ett riktigt team och hjälpte varandra att sikta mot våra mål.
Med tiden blev jag aktiv i olika ideella projekt för unga kvinnor och mammor som har det svårt. Jag höll workshops, delade erfarenheter och peppade dem att våga tro på förändring och att det alltid finns hopp, även när det känns som tyngst.
Till slut blev jag inbjuden att tala på en stor konferens om social rättvisa. Jag berättade om min resa, delade erfarenheter, och såg i publiken att det faktiskt gick rakt in i hjärtat på många. Det blev tydligt mitt nya kall handlade inte bara om mig, utan om alla som kämpar.
Relationen till Isak blev starkare och starkare. Vi tog små resor, satt på mysiga caféer och pratade om allt möjligt. Jag kände så tydligt det viktigaste du kan ge någon är kärlek, närvaro och värme.
Efter ett tag började jag skriva mer korta reportage och små böcker om resan tillbaka till livet. Jag ville ge andra kvinnor mod att fortsätta framåt, hur tufft det än verkar.
Min största lärdom? Alla erfarenheter, även de smärtsamma, kan bli din plattform för att växa, hoppas och älska mer. Det gäller bara att ta vara på resan och tro på att förändring är möjlig för det är den verkligen.
Så mitt liv? Det har varit fullt av motgångar och upptäckter som gett mig styrka och rikedom jag inte hade innan. Jag är tacksam för allt, för det har gjort mig till den jag är. Livet går vidare, med nya vändningar, chanser och möten. Det viktiga är att leva nu och alltid tro på ljusare dagar framåt.
