Varför har du kommit till mig, mamma? Du har ju alltid hjälpt Sofia, så nu kan du väl be henne om hjälp istället! sa min son bestämt. Erik erbjöd mig inte ens att komma in, vi stod i dörröppningen och hans ord var kyliga, blicken främmande.
Min son, ska du verkligen inte släppa in din egen mamma i huset? känslorna rann över och tårarna steg i mina ögon.
Erik såg ut att vilja stänga dörren framför mig, men just då hördes min svärdotters röst inneifrån.
Erik, vem pratar du med? frågade Emmelie, medan hon kom ut i hallen.
Mamma? Är det du? utbrast hon förvånat. Men varför står du ute i kylan? Kom in, snälla.
Erik ryckte på axlarna och gick därifrån, medan jag ställde mig i hallen och började ta av mig skorna. Jag blev så glad att Emmelie bjöd in mig, för jag hade ett viktigt samtal framför mig.
Jag hade verkligen varit orättvis mot min son, men det var först nu jag förstod hur mycket. Jag har två barn: min son Erik och min dotter Sofia. Genom livet har jag alltid hjälpt Sofia mest, medan Erik blev bortglömd.
Jag tyckte att han inte behövde min hjälp, att han klarade sig själv. Men nu ser jag att det inte stämde. Det han har uppnått beror nog mycket på att han ville visa mig att han klarade sig utan mitt stöd och mina pengar.
Pengar hade jag. I tjugo år har jag jobbat som hembiträde i Norge, men det var bara min dotter jag bidrog till något jag nu ångrar djupt, för Sofia värdesatte inget och när jag behövde henne som mest vände hon mig ryggen.
Jag reste iväg till Oslo när Erik var 18 och Sofia 16. Barnen bodde kvar hos min mamma. Någon pappa fanns inte, han hade lämnat oss för länge sedan. Vi hade så lite att jag såg jobbet i utlandet som min enda chans att ge barnen något bättre.
För de första norska kronor jag sparade renoverade jag vårt lilla hus i Umeå. Min mamma blev lycklig, för först nu fick vi äntligen vatten och bekvämligheter inomhus.
Sen berättade Sofia att hon tänkte gifta sig. Jag tyckte att 19 år var lite ungt, men sa inget. Hennes man var från vår by, de flyttade in till oss.
Erik och svärsonen kom aldrig riktigt överens, så snart fann Erik sin egen flickvän, och flyttade hemifrån. Hans Emmelie hade vuxit upp på barnhem, saknade pengar, men Staten ordnade ett litet studentrum där de flyttade in tillsammans.
Sofia tog snabbt tag i frågan om pengarna:
Mamma, det är jag som bor kvar, så pengarna borde gå till mig, sa hon.
Erik sa aldrig ett ord om pengar, och jag skickade varenda krona till Sofia så att hon kunde bestämma själv hur de skulle användas. Samtidigt kämpade Erik på egen hand och gjorde det bästa han kunde för sin familj.
Tiden gick. Min mamma gick bort. Strax därefter bestämde sig Sofia för att skilja sig. Hon har alltid haft ett bestämt sinne när hon bestämt sig, ger hon sig inte.
Vad ska du göra nu? frågade jag henne.
Jag följer med dig till Norge, förklarade hon tvärt.
Så vi for, men Sofia ville inte jobba särskilt hårt. Hon städade ibland, men hennes lilla lön gick till hyra och mat.
Jag hade det bättre tack vare ett fast jobb, så mina utgifter var små. Ändå ville Sofia ha min lön varje månad för hon planerade att köpa en egen bostad i Oslo.
Eftersom hon inte ville flytta hem till Sverige igen övertalade hon mig att sälja vårt hus i Umeå så vi skulle få ihop till kontantinsatsen.
Men inte ens det räckte. Pengarna från husförsäljningen och våra besparingar tog snabbt slut. Sofia ville ta lån, men så gifte hon om sig med en norsk man, och med hans hjälp kunde de köpa den där lilla lägenheten.
Själv jobbade jag vidare. Jag tänkte aldrig på framtiden men det borde jag gjort, för nyss blev jag sjuk och kan inte jobba längre. När jag bad Sofia om att få bo med henne, som vi tidigare hade bestämt, tittade hon bara på mig och sa att det redan var för trångt och att jag fick se till att bli frisk och börja jobba igen.
Jag ville inte höra på henne längre. Jag reste hem till Sverige, men där har jag inget hem kvar, bara den gamla släktgården med en stor obrukad tomtmark strax utanför Umeå. Antingen får man sälja den eller bygga ett nytt litet hus, men hur har man råd till det?
Därför vände jag mig till min son, för att be honom om hjälp med att sälja marken, även om jag inte visste vad jag skulle ta mig till sen.
Erik var så sårad av hur jag försummat honom, att han inte ens ville prata. Men Emmelie inte bara släppte in mig i huset, hon hittade ett sätt att hjälpa.
Mamma, vi har faktiskt letat efter en tomt där vi kan bygga ett eget hus. Om du vill, kan vi bygga där och när huset står färdigt får du bo hos oss, föreslog hon.
Erik muttrade först, men ändrade sig snart när han insåg att det var en god idé. På kvällen hade han glömt bort att han ens var arg.
Emmelie såg till att jag fick mat, bäddade åt mig, och sa att vi nästa dag skulle gå till läkaren tillsammans.
Varför gör du allt det här för mig? frågade jag henne.
För att jag aldrig haft någon mamma, och nu har jag det, svarade hon med ett leende.
Så blev det att min egen dotter lämnade mig, men min svärdotter tog mig till sig som sin egen.
Kanske är det så att verklig familj inte alltid är den du tror den byggs av omtanke, inte bara av blod.
