Jag blev gravid när jag var sexton, fortfarande bara en gymnasieelev. I vår lilla by utanför Uppsala blev det en skandal. Folk pekade finger efter mig, och mina föräldrar visste inte var de skulle gömma sig för skammen. Pappa kunde knappt se åt mitt håll.
Det hade varit bättre om du dog, än att dra sådan skam över oss! åk till din mormor jag orkar inte längre!
Så jag packade min lilla väska och tog bussen till mormor, till grannbyn där hon bodde i ett gammalt, dragigt hus i skogsbrynet. Det var kallt och ensamt, men jag härdade ut. De sista månaderna av graviditeten var de värsta ingen hjälpte mig, ingen brydde sig. När värkarna väl satte igång hann ambulansen knappt fram i tid. Men jag klarade det ändå; jag födde och tog hand om min son, Henrik, ensam i mormors gamla hus. Alla sade att jag måste hitta en man, men jag ville inte. Jag levde, kämpade och jobbade bara för min son. När Henrik blev vuxen och började plugga i Uppsala, for även jag, men till Italien för att jobba.
Tidigare ville jag inte lämna landet tanken på att lämna mitt barn var outhärdlig. Men livet som personlig assistent till en äldre kvinna i Rom kändes som himmelriket jämfört med det slitiga bylivet. Hon var snäll, och oftast fick jag ett extra tillskott i slutet av månaden en extra tusenlapp eller två. Sparade man lite varje månad, så räckte det plötsligt till att köpa en liten etta åt Henrik och försörja honom. Men pengar förändrade honom; han slutade till och med att hälsa på mormor. Det gjorde ont i mig, men ändå skickade jag honom fortsatt 5 500 kronor i månaden och la undan resten till mig själv tillbaka till det gammalt ruckel ville jag aldrig mer.
Efter några år berättade Henrik att han skulle gifta sig. Självklart betalade jag för bröllopet och hjälpte dem köpa det viktigaste. Jag trodde nu att jag kunde börja spara ihop till mitt eget hem på riktigt. Men snart hade de två barn, och när oroligheterna i världen började, väntade min svärdotter deras tredje. Jag stöttade dem ekonomiskt varje månad. Trots det lyckades jag efter fem års slit spara ihop 220 000 kronor till en egen etta. Min väninna i Enköping skulle precis sälja sin lägenhet med nyrenoverat kök. Vi kom överens min dröm skulle bli verklighet.
Jag reste hem en sommar för att fixa allt hos notarius publicus. Men då slog Henrik undan fötterna på mig.
Mamma, vi har sålt lägenheten och köpt ett hus istället. Vi har gjort en handpenning, du behöver ge oss pengar till den andra.
Vilka pengar?
Arton tusen euro.
Jag ska ju köpa min egen bostad nu!
Mamma, tänk lite. Med tre barn gick det inte att bo kvar i ettan, och jag räknade med dig.
Varför har du själv inte sparat? Du sa ingenting till mig! Nej, nu får du lösa det själv. Jag har redan hittat mitt boende. Hjälpa kan jag om jag kan, men ge bort allt kan jag inte.
Mamma, bryr du dig inte om dina barnbarns liv?
Självklart bryr jag mig. Jag har skickat er tusentals kronor varje månad ni kunde sparat själv. På dessa år hade ni haft mer än tillräckligt!
Du tjänar ju snart in det till dig själv igen. Vad ska du med bostad till nu, du åker ju ändå tillbaka till Rom!
Men om något händer? Om jag måste hem snabbt eller blir sjuk, vart tar jag vägen då?
Tillbaks till byn, till mormor!
Då får du ta barnen och flytta dit också!
Jag stod emot och vägrade ge bort mina pengar. Lägenheten behövde jag för min egen trygghet. Henrik blev rasande, slutade prata med mig. Jag hörde sedan att han lånade pengar från alla han kunde. Men måste jag verkligen fortsätta betala för hans liv? Hur länge till?
