Jag drar nu, så du fattar vem du just förlorade! Få leva en vecka själv, yla mot månen utan en karl hemma kanske börjar du då uppskatta omtanke! Viktor slängde dramatiskt ned ett gäng strumpor i sin sportväska, och höll på att mosa min älsklingsvas på hyllan.
Tyst stod jag lutad mot dörrkarmen och såg på denna teaterföreställning. Inombords blandades sårad stolthet med ett hysteriskt fniss. Min make, en trettioårig pojk, stod mitt i MIN enrummare som jag köpte innan vi ens var gifta! och hotade mig med sin frånvaro. Jag antar att han på fullt allvar trodde att väggarna skulle rasa utan honom, och att jag skulle vissna som ett bortglömt fikusblad.
Som vanligt började det efter ett söndagsbesök hos Viktors mamma, Birgitta. Birgitta var en sällsynt kvinna som kunde få en komplimang att kännas som ett knytnävsslag och delade ut råd med samma ton som en officer som skäller på rekryter.
Viktor kom hem fulladdad efter mammas besök. Helt direkt märktes det: sammanbitna läppar, granskande blickar och näsborrarna fladdrande efter damm.
Agnes, varför hänger handdukarna i badrummet inte färgkoordinerat igen? sa han och sparkade av sig skorna. Mamma säger att det stör chi-flödet i hemmet.
Jag suckade djupt.
Viktor, din mamma har sett chi-harmoni på tv på 90-talet, och handdukarna hänger så att man når dem enklast, sa jag stilla medan jag rörde om i grytan.
Viktor sköt ihop ögonbrynen och stegade in i köket. Han pekade på locket till kastrullen.
Är det grönsaker i bitar igen? Mamma säger att en riktig fru mosar allt, det är nyttigare för mannen. Du är bara lat!
Viktor, log jag svalt. Din mamma har inga tänder kvar, för att hon snålade bort pengarna på porslin istället för tandläkare. Du har ju tänder tugga själv!
Min man blev röd som en tomat och drog in luft som för att spotta ur sig ännu ett mammas visdomsord, men det kom inget.
Du är så otacksam! väste han till slut. Mamma har ändå en fil.kand i hemkunskap!
Viktor, din mamma har varit vaktmästare på ett studentboende i hela sitt liv, och kallar sig kandidat för att det låter bra, kontrade jag, frostigt leende.
Han stod där som en förvirrad pingvin, försökte hitta något att säga men hjärnan slog slint. Han viftade bort mig som en irriterande fluga.
Nu får det räcka med din attityd! utropade han, drog igen väskan och marscherade mot dörren. Jag flyttar hem till mamma en vecka. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig perfekt ordning och en ursäkt. Skriftlig!
Dörren slog igen. Det blev knäpptyst.
Jag kände en aning tomhet men också en lättnad. Så han skulle straffa mig genom att lämna mitt välstädade hem i lugn och ro? Ett geni.
Men livet, det gillar ju överraskningar.
Redan på måndag kallade chefen in mig.
Agnes Blom, vi har akutjobb i Göteborgs filial. Du måste åka imorgon tre månader, dubbla dagtraktamenten, och bonus som räcker till en ny bil. Du är vår enda chans!
Jag stod där och kände plötsligt vingar växa tre månader! Utan Viktor, utan Birgitta, nära havet (även om det var grått och regnigt). Utmärkt lön.
Jag tar uppdraget, fick jag ur mig.
När jag gick från kontoret kom jag på att min lägenhet skulle stå tom. El och vatten är inte gratis i Stockholm. Samtidigt ringde min vän Märta.
Agnes, hjälp! Min syster och hennes familj har inget boende, de är i stan för renovering. Tre stökiga barn, men de betalar generöst för hela perioden!
En liten djävul viskade i örat. Pusslet föll på plats.
Märta, de kan flytta in redan imorgon. Jag lämnar nyckeln hos portvakten. Om någon man dyker upp och bråkar visa ut honom direkt.
Samma kväll packade jag mina saker, låste in allt värdefullt i en låda som jag ställde hemma hos mamma, och förberedde lägenheten för hyresgäster. Viktor svarade inte på sms han uppfostrade väl.
Nästa morgon flög jag söderut medan min lägenhet intogs av Familjen Karlsson: pappa Arvid, mamma Susanne, tre barn och deras ljudliga men snälla labrador, Åke.
En vecka gick.
Viktor fick snabbt nog av paradiset hemma hos mamma. Birgitta var bäst på avstånd i vardagen blev hennes omtanke kvävande.
Viktor, tugga med stängd mun, rättade hon varje måltid.
Viktor, spola inte två gånger, vattnet kostar pengar!
Viktor, sitt riktigt, annars blir du sned som morbror Gösta.
Efter sju dagar var Viktor på gränsen till sammanbrott. Han bestämde sig för att rida in hemma som en segrare säker på att jag gråtit ögonen ur mig. Fram med tre vissna tulpaner (förlåtelsens symbol?) och mot hemmet!
Men nyckeln passade inte längre. Dörren var låst. Han tryckte förvånat på ringklockan.
Bakom dörren hördes skrammel som av en flock kalvar följt av högljutt hundskall.
Vem där? dundrade en mansröst.
Viktor backade lite.
Ehh jag är Viktor. Make. Öppna, tack!
Dörren slogs upp. Där stod Arvid bredaxlad i linne och med grillpinne i näven (de hade visst elgrill på gång). Bredvid stod Åke och viftade på svansen.
Make? Hit har vi kontrakt, Susanne betalat allt. Agnes har rest. Vem är du då?
Men det är ju min lägenhet! Eller, alltså min frus. Vi bor här!
Du, lilla vän, sa Arvid vänligt och dunkade Viktor på axeln så att fläcken på skjortan nästan blev permanent. Agnes sa att maken dragit hem till mamma. Lägenheten är fri, och vi hyr. Åk till mamma du också! Susanne, fram med lingonsylten!
Dörren slog igen framför näsan på Viktor.
Min mobil började genast ringa. Jag satt på en restaurang med utsikt över älven, åt musslor och drack vitt.
Ja? svarade jag lättsamt.
Vad är det här?! Viktor vrålade så jag fick hålla luren på armlängds avstånd. VILKA är dessa?! Varför släpper de inte in mig i vår bostad?! Jag kom hem det är nåt cirkusgäng där inne!
Viktor, skrik inte. Du drog ju. En vecka eller längre, minns du? Jag förstod vad du ville säga. Ensam är dyrt så jag hyrde ut. Det är tre månader.
TRE månader?! kved han. Och jag då?
Du bor hos mamma. Där är det lugnt. Fågelsång, sorterade handdukar och mos. Njut du. Jag är i tjänstresan. Kommer hem sent i höst.
Jag lämnar in om skilsmässa! Jag ringer polisen! han spottade av ilska.
Polisanmäl du bara. Lägenheten står i mitt namn. Hyreskontraktet är lagligt, skatt betalas. Har du adressen här? Nej. Du är bara en gäst som glömt hemgångstid.
Jag lade på.
Tio minuter senare ringde Birgitta.
Agnes! Hur kan du sätta ut min son på gatan! Det är inhumant! Enligt familjelagen ska mannen få både trygghet och middag!
Birgitta, avbröt jag, Familjelagen, paragraf 31, handlar om likställda makar. På köpeavtalet står bara mitt namn. Din son ville uppfostra mig genom att dra? Grattis, experimentet lyckades lärlingen blev bättre än läraren.
Du är penningkåt och ohyfsad! En man behöver sin plats du sabbar familjen! Jag ska klaga för facket!
Klagar du i Sportbladet om du vill, skrattade jag. Ta hem din guldgosse du, men glöm inte mosa soppan åt honom han verkar ha glömt hur man tuggar.
Birgitta svarade med ett gurglande ljud och försvann lika abrupt som ett gammalt modem som fastnat på en trasig linje.
Tre månader svischade förbi. När jag kom hem möttes jag av skinande ren lägenhet Arvid och Susanne var reko, de hade till och med lagat kranen som stått och droppat i ett år. (Viktor sa alltid att han skulle fixa det snart.)
Två timmar senare ringde det på dörren. Där stod Viktor: mager, gråblek, skjorta i oidentifierbart skick. Tre månader med mamma hade gjort honom gammal.
Agnes, mumlade han, Kan vi inte börja om? Jag har insett allt Mamma gick nog också för långt. Jag har med grejerna tillbaka.
Han försökte smyga in i hallen.
Jag rullade ut hans väska som ett hinder.
Viktor, det finns inget att börja om. Du ville att jag skulle lära mig uppskatta en man i huset? Nu kan jag det. Arvid fixade kranen på en halvtimme. Du klagade i ett år.
Men jag är ju din man! pep han, med samma rädsla i blicken som ett barn som fått lämna sandlådan.
Var min man nu är du packning, sa jag med ett litet leende. Ditt bagage finns hos portvakten. Lämna nyckeln.
Du vågar inte! Jag ska ha halva renoveringen!
Viktor, min pappa gjorde renoveringen, kvittona har jag kvar. Du beklädde bara väggarna med din klagan, svarade jag och såg honom i ögonen. Föreställningen är slut. Pausen blev för lång. Publiken har gått hem.
Där stod han, blinkande, undrande när exakt hans mästerplan gått upp i rök.
Jag stängde dörren. Låsklicken markerade starten på mitt nya, fria liv.
Man säger Viktor fortfarande bor hos sin mamma. Numera styr Birgitta både hans mat och läggdags. Och Viktor går krokig, tyst och alltid med blicken i golvet rädd för att trampa på en av mammas känslominor.
Livet lär oss ibland på omvägar: För att bli fri måste man våga släppa det som bara drar en bakåt. Frihet är att välja sig själv och våga säga nej till det gamla när hjärtat längtar efter något bättre.
