– Får jag komma in, Vera Svensson? – på tröskeln till fabrikens direktörsrum stod en av hennes biträdande chefer stel.

Ursula Elisabet, får jag komma in? På tröskeln till fabrikschefens rum stod en av hennes biträdande chefer.
Javisst, Håkan Birgersson, stig på, nickade Ursula affärsmässigt. Nå, hur står det till idag?
Hur och var, tänker du?
På produktionen, så klart.
Åh, ja, på produktionen. Där rullar allt på, inget att anmärka.
Men då? Ursula såg undrande ut. Du kom väl inte hit bara för att prata om vädret.
Nej, faktiskt Jag måste be om en tjänst, sade Håkan tungsint.
En tjänst? Ursula Elisabet såg nyfiket på honom och skakade lätt på huvudet. Håkan, jag har märkt på sistone att du går runt och ser bekymrad ut. Är det något som hänt hemma?
Jo, det är suckade Håkan. Om det inte löser sig, så blir det riktigt illa. Om inte du kan hjälpa mig på ett litet vis.
Vad pratar du om egentligen? Vad är det för problem?
Det är svårt att förklara, sa Håkan teatralt, men jag behöver ett intyg från dig. Till min fru.
Va? Ett intyg? Till din fru? Vad gäller saken?
Att… att det aldrig har varit något mellan oss, mumlade han rodnande.
Mellan oss? Ursula Elisabet började blekna. Du skämtar med mig, hoppas jag?
Tyvärr inte. Allt hänger på det här pappret, med din underskrift och företagets stämpel. Min fru har fått för sig att vi är mer än chef och biträdande chef
Ett tag satt Ursula Elisabet chockad, med öppen mun. Sen frågade hon försiktigt:
Har din fru förlorat förståndet? Vem behöver intyg från sin man på sånt? Sånt händer inte ens i de mest galna historierna, Håkan.
Jag vet! Men vad ska jag göra? Vi har barn ihop. Min fru säger att om du inte styrker detta, så skiljer hon sig och tar barnen med sig hem till sin mamma i Kiruna. Och du vet ju hur långt bort det är. Helt åt världens ände. Snälla, skriv det där dumma intyget.
Men Håkan! Ursula Elisabet kunde knappast tro sina öron. Hur i all världen har din fru fått för sig nåt sånt? Vi har ju knappt setts, hon och jag! Och du har då aldrig haft läppstift på skjortan från mig.
Här, Håkan tog fram mobilen, letade upp ett foto och visade henne, det här är beviset, enligt henne.
Men herregud! Ursula Elisabet granskade bilden av hela fabriksledningen. Den där bilden har jag också. Det var ju efter vi fick diplom från Umeå stad!
Exakt, sade Håkan med en sur min, men jag råkar stå bredvid dig, och min arm är på din axel.
Vi fick ju pressa ihop oss, för att alla skulle få plats på fotot!
Ja Men kolla på hur du lutat huvudet. Min fru säger att bara en kär kvinna lutar huvudet sådär på en mans bröst.
Vad pratar du om nu?! Ursulas ögon blixtrade till. Hon fattar väl att jag bara försökte inte skymmas av blommorna som Eva-Maria höll i!
Jag har försökt förklara, men ju mer jag säger desto mer misstänksam blir hon. Utan ditt intyg är mitt äktenskap slut. På riktigt.
Men det här går inte an! utbrast Ursula Elisabet igen. Är du så rädd för din fru, att du lever under hennes skor?
Jadå, jag är toffelhjälte, viskade Håkan, för barnens skull. Det är de enda jag inte kan leva utan. Förstår du?
Vilket elände, mumlade Ursula Elisabet och drog fram ett tomt blad ur skrivarlådan. Nåväl Om det måste vara så Börja diktera.
Skriv: Jag, Ursula Elisabet Lundberg, intygar härmed att jag inte tål min biträdande chef Håkan Birgersson.
Hon såg häpet på honom, men Håkan nickade bekymrat.
Ja, precis så. Och lägg till: Och till och med avskyr honom.
Hur ska jag kunna arbeta med någon jag avskyr? invände Ursula bestört.
Då skriv: Avskyr honom som man. Skulle hellre äta surströmming ett helt år än ligga med honom, även för en miljon kronor.
En miljon kronor? Hon log snett, Ska jag verkligen
Skriv bara. Och så en underskrift och företagets stämpel.
Stämpeln finns på ekonomiavdelningen, sade Ursula automatiskt, läste igenom intyget och rynkade pannan.
Detta är fullkomligt vansinne! Hon vek arket på mitten, slet det itu, och sedan ännu en gång, och ännu en.
Vad gör du? ropade Håkan. Jag behöver det där!
Vet du, Håkan Ursula log plötsligt ett gåtfullt leende. Det bästa är nog att du skiljer dig från din Märta, för säkerhets skull.
Skilja mig?! Håkan blev rädd. Men barnen! Hon tar barnen, jag vet det!
Det gör hon inte, sade Ursula lugnt. Jag känner en riktigt skarp advokat. Han ser till att barnen stannar hos dig.
Men jag
Om du vill får du hjälp av mig också, avbröt hon vänligt. Jag kan hjälpa dig med barnen, hitta en toppenbarnflicka som de kommer älska.
Du? Hjälpa mig? Verkligen?
Ja, du är en utmärkt biträdande chef och jag uppskattar dig mycket som kollega. Jag ser till att det ordnar sig för dig och barnen.
Och Märta?
Märta får gärna ta bussen norrut till mamma. Eller så kommer hon förbi här, så tar vi en fika bara vi två och pratar ut, från hjärta till hjärta. Det är bättre än det där idiotiska intyget.