Grannen började låna salt, socker och ägg men lämnade aldrig tillbaka något. När hon till sist kom och bad om mjöl, räknade jag upp allt hon lånat och gav henne en räkning på det.
Det finns ett gammalt svenskt talesätt: “Snällhet går före rätt, men till slut får man nog.” Tidigare tyckte jag det lät överdrivet, men livet har lärt mig det motsatta.
Ungefär för ett halvår sedan flyttade en ny granne in mitt emot mig en kvinna i övre fyrtioårsåldern, välvårdad och alltid med ett vänligt leende. Vi möttes ibland i trapphuset, småpratade lite vid hissen lagom artig, inget märkvärdigt.
Det dröjde bara drygt två veckor innan det första gången knackade på min dörr en kväll. Där stod hon, Malin, med lätt urskuldande min och en tom kopp i handen.
Oj, förlåt att jag stör såhär sent, fnissar hon. Jag tänkte göra pannkakor men såg just att saltet är helt slut! Har du lite att låna? Självklart lämnar jag tillbaka imorgon!
Hur säger man nej till en sådan bagatell? Jag skakade fram en rejäl mängd och hon tackade glatt för sig.
Men det blev inte sista gången. Några dagar senare knackade det igen nu var det socker som saknades.
Fick ett sånt sug på te, suckade hon och virade morgonrocken tätare kring sig. Men det är ju både sent och regnigt ute Kan jag få låna en kopp socker? Jag lovar att köpa en stor påse till dig sen!
Jag gav henne socker, men började fundera. Hon hade ju bott här snart en månad borde man inte ha handlat hem basvaror vid det laget? Salt, socker, smör, tändstickor sådant som alltid finns i alla skafferier.
Veckan därpå behövde Malin ägg. Sedan lite rapsolja, därefter en lök, en halv citron, en tepåse, en huvudvärkstablett och till och med en rulle toapapper.
Samma sak varje gång: kvällstid, ett bekymrat leende, en historia om något hon “glömt köpa” och löftet att “jag lämnar tillbaka imorgon”. Men inte en enda gång kom något tillbaka. Hennes minne var förvånansvärt selektivt hon visste alltid när jag var hemma men glömde ständigt sina egna ärenden.
En dag behövde jag själv morötter till min soppa. Jag hörde att Malin var hemma och plingade på.
Oj, jag har precis så jag klarar min matlagning själv, sa hon och ursäktade sig snabbt innan hon stängde dörren.
Där och då kände jag hur det fick vara nog. Tydligen var mina livsmedel “gemensamma resurser”, men hennes morot en slags statshemlighet? Jag bestämde mig: Inga fler lån.
Jag plockade fram ett block och skrev ner allt jag mindes att hon lånat: socker, ägg, kaffe, olja, lök, tablett, citron, tvättmedel. Värdet landade på runt 950 kronor i dagens priser.
Jag lade lappen på hallbordet och tänkte att den nog skulle behövas snart. Och det var helt rätt tänkt.
Den följande lördagen var jag just igång med att baka paj när det knackade på dörren. Utanför stod Malin med en bunke.
Jag tog ett djupt andetag, log lagom vänligt och öppnade.
Hej! sa hon piggt. Kan du rädda mig? Jag hade tänkt steka plättar men har knappt någon mjölk och inget mjöl! Kan du skopa upp typ 300 gram åt mig? Jag ger tillbaka sen, som alltid!
Javisst, du vill ha mjöl, sa jag. Ja, det har jag.
Topp! Du vet att du får tillbaka allt, som vanligt!
Malin, absolut. Men först vill jag stämma av dina tidigare lån.
Jag räckte henne min lista. Malin blinkade förvånat normalt var det bara att trippa in i köket, men nu blev det plötsligt allvar.
Titta här! sade jag och visade raderna. Jag har noterat allt du har fått av mig den senaste tiden. Låt oss stämma av: Ägg femton stycken, kan det stämma?
Eh tja, jag har inte räknat, mumlade hon, och leendet dog bort.
Jag har räknat. Socker fyra koppar. Olja, kaffe, tvättmedel, citron, lök. Allt i sin ordning?
Malin teg och såg allt mer irriterad ut. Hur vågade jag? Vi är ju “grannar”!
Jag har räknat med medelpriser, till och med dragit av lite för din skull. Sammanlagt blir det 950 kronor, sa jag och höll fram handen.
När vi är klara med detta får du gärna ditt mjöl, nysiktat till och med.
Är du allvarlig? suckade hon ilsket. Du ger mig en räkning? För lite salt och tändstickor? Hur är du egentligen?!
Väldigt normal, svarade jag lugnt. Tar man, får man lämna tillbaka. Om du inte gör det så får man betala istället.
Gud, vad småsint! fräste hon. Jag trodde vi var vanliga människor Men du är snål!
Småsint är att ha råd med sushi men tigga toapapper, svarade jag lika lugnt.
Malin blev röd i ansiktet.
Jaja, behåll din förbannade mjöl! röt hon. Jag ska aldrig mer be om något!
Hon vände sig tvärt om och smällde dörren. Jag stod kvar och kände mest lättnad.
Nu har det gått två veckor. Malin hälsar inte längre. Hon vänder bort blicken i hissen och låtsas surfa på mobilen. Jag hörde nyligen hur hon beklagade sig för fastighetsskötaren om att folk här är “snåla och konstiga”.
Hur skulle ni ha gjort i min situation? Skulle ni fortsatt att stå ut?
