Katten Gusten
Elin, du har blivit tokig! Om föreståndaren får reda på det här, får du flytta ut direkt!
Malin, var skulle jag annars göra av honom? Kasta ut honom? Stackarn, han är ju levande!
Han är visserligen levande, men om du behåller honom är det nog du som ligger pyrt till.
Men åh Malin, snälla! Det är ju inte som om det är en tiger, bara en liten kattunge. Kan han inte få stanna lite?
Du behöver inte övertala mig, direkt Malin skrattade och klappade försiktigt den lilla rödvita räkan på huvudet. Tror du inte jag tycker synd om honom själv? Var hittade du på den här stackaren? Mager är han också! Och säkert sjuk, han orkar ju inte ens hålla uppe huvudet. Lilla skrället.
Vi måste gå nu! Elin virade in lilla katten i Malins handstickade halsduk och lyfte upp honom. Slutade jobbet och gick hem genom parken. Där låg han bara vid gångvägen, antingen hade han hasat sig ut ur en buske eller så hade någon lämnat honom där. Hade redan frusit nästan helt fast i snön. Jag hade aldrig sett honom om han inte varit så röd. När jag tog upp honom var han iskall, trodde helt ärligt att han redan var död. Men så kände jag svagt andetag. Då tog jag honom och sprang hela vägen hit. Elin fnissade och hällde mjölk i emaljmuggen för att värma. Karin på första våningen gav mig en sån blick när jag skyndade förbi. Hon tappade nästan hakan.
Du kan räkna med att hon kommer på besök nu. Elin, du får vara försiktig! Minns du när Lisen hade katt? Vi vet ju alla hur galen Karin blev, höll på att slänga ut henne på stört. Djur får absolut inte vara i korridoren, så var det bara.
Men Malin, du skvallrar väl inte? Elin stannade mitt i dörren och såg orolig ut. Skulle Karin dyka upp när jag inte är här, göm honom! Jag värmer bara lite mjölk, sen kommer jag tillbaka.
Gå nu! Malin rafsade av halsduken från bordet och la katten i sin garnkorg och dolde honom under några nystan. Jag har sett ingenting, vet ingenting, säger ingenting, sjöng hon och blinkade åt Elin. Skutta iväg, ingen fara!
När Elin gått lutade sig Malin över korgen och skakade på huvudet:
Vilken tur du har, Gusten. Röd, frusen och skamlig… Bara håll ut. Elin är en pärla, skulle något hända dig så skulle hon gråta i veckor. Och det orkar inte jag.
Katten svarade inte. Han andades svagt, låg med slutna ögonlock och brydde sig inte om Malins prat.
Mörkret sänkte sig över rummet. Skymningen var mysig och Malin ville medvetet inte tända lampan. Hon gillade det där lilla mellanrummet innan kvällen började på riktigt. När hon hade kvällsskift hann hon aldrig uppleva det; då gick hon hem och slocknade direkt. Men första skiften var annorlunda, lite extra frihet. Då hann hon läsa, prata med Elin, höra hur det gick med Mikael. Malin suckade. Tänk om man hade Elins tur: pojkvän, frieri uppstyrt och allt. Malin själv, tja vem ville ha henne? Längre än de flesta killarna, stark som en bjässe. Hennes mormor brukade säga “Ståtliga Malin, ingen klarar av pojkarna som du”. Hennes småbröder var riktiga busfrön, men nu hade de växt ifrån henne allihop den äldste hade redan gift sig. Malin hade varit på bröllopet i byn nyss. Men hon själv, noll personer intresserade, för att inte tala om prydliga killar att matcha hennes längd. Kanske hade mormor rätt som ville att hon skulle flytta hem igen men vad skulle hon göra där? Inga killar kvar i byn och jobbet? Bara Mejeriet betyder något. Hon hade ju inte utbildat sig för att gå sysslolös på landet! På fabriken här uppskattade de henne, till och med fått semesterresa. Malin skakade bort tankarna. Giftermål får lösa sig. Någon gång kanske någon ser henne som nåt mer än en jätte. Det måste finnas någon.
När Elin kom tillbaka försökte hon mata kattungen med pipett. Han var för svag för att dricka själv. Elin var nästan i tårar när hon försökte, så Malin tog ifrån henne Gusten beslutsamt:
Låt mig.
Malin fyllde pipetten och öppnade varsamt Gustens mun:
Nu äter du! Vi vill inte ha några slöfockar som dör av svält, hör du det?
Katten hostade och kvävdes lite, men smackade faktiskt i sig mjölken.
Katten fick heta Gusten. Karin, föreståndaren, fattade ingenting på nästan ett år, tills hon en dag såg en snabb röd blixt slinka in genom deras fönster på bottenvåningen.
Vad är detta?! ropade hon.
Hela korridoren stod still.
Karin, snälla! Du har inte ens märkt att vi haft katt här! Han är supersnäll, tar möss!
Vilka möss? Vi har inga möss, det här är ett föredömligt studenthem!
Jamen, Karin, har du sett våra exemplariska möss? Fettare gnagare får man leta efter. Gusten radar upp dem vid min säng varje dag. Vill du se? Kan bjuda in chefen på fabriken också, så han får beundra.
Malin! Karin drog efter andan och vände sig till Elin. Och när du gifter dig, tar du med katten då?
Ingen aning. Elin lyfte upp Gusten. Han tycker om mig, men Malin är liksom chefen här. Och ensam vill han ju inte vara.
Men Elin, du talar ju om honom som om han vore en karl! sa Karin och kunde faktiskt inte hålla sig för skratt. Det är ju bara en katt. Han bryr sig bara om var maten finns.
Inte sant, faktiskt. Jag har försökt smöra och fjäska men han ska alltid gosa med Malin.
Elin gav Gusten till Malin och kramade Karin runt axlarna. Så får han vara kvar?
Rävunge! log Karin och skakade på fingret. Men inget spring! Märker jag nåt, åker vi ut allihop!
Elin gifte sig och Malin blev ensam kvar med Gusten. Tiden gick mycket långsammare då. Karin lät bli att ta in någon ny i det slitna korridorrummet. Tjejerna suckade och hoppades på rum i det nya studenthemmet som fortfarande inte var klart. På helgerna gick Malin dit och hjälpte till att spika och städa, försökte föreställa sig livet i den nya byggnaden. Det var där hon träffade honom, sin ödesman som hon trodde då.
Linus var också inflyttad från landet, yngst i sin familj och nu ensam i stan när föräldrarna dött. Ingen grund i livet, men han trivdes och letade fru särskilt någon med egen lägenhet. Malin kvalade knappast in, men han kunde inte släppa henne när han såg henne svassa förbi. Malins humor över Linus tafatta raggningar gick inte att ta miste på.
Gud hjälpa mig, Malin viskade till Elin som hälsade på ibland Ska jag behöva klappa honom på huvudet? Han är ju kortare än mig!
Men vadå, Malin, bryr du dig om sånt? Hurdan är han?
Vet faktiskt inte, Elin, svarade Malin och blev allvarlig.
Hon såg hur Elin knappt orkade resa sig längre, smekte Gustens rygg där han låg på sängen:
Tungt?
Nja, konstigt mest, svarade Elin när hon fick en burk honung, brödernas favorithälsning. Det är som att vänta på tåget, att stå där på perrongen och veta att snart kommer det något bra.
Malin log. Kanske Elins kula eller hennes egen ensamhet gjorde att Linus började titta in allt oftare. Gusten avskydde honom från start. Hela hans svans stod som en flaskborste så fort Linus kom in, och han hoppade genast upp i fönstret och slog svansen mot rutorna som om han ville kasta sig på honom. Malin brukade öppna fönstret för att putta ut katten till natten Gusten kom ändå alltid hem, men gömde sig i vrån och vägrade låta sig klappas.
Avundsjuk, eller vad? funderade Malin högt.
Kanske han förstår… Du, Malin, var försiktig. En del killar är bara inne för att utnyttja och sen dumpa. Vad gör du då?
Nej, Karin, inte Linus. Det tror jag inte alls.
Jaja, du får se själv, Karin sa inget mer.
Och visst fick hon rätt.
Att Malin mådde illa på morgnarna brydde hon sig inte om först. Nåja, filen var sur och brorsans inlagda svamp luktade lite konstigt. Men veckorna gick och Malin ville bara sova och äta hela tiden. Hon mötte Elin på väg hem från jobbet, när Elin rastade barnvagnen.
Men Malin! Hur har det här gått till? Har du berättat för honom?
Allt snurrade i huvudet. Hon hörde Karins röst långt borta: “Se upp, flicka…” Och det där viskande rådet fick henne att ta tag i situationen. Hon var tvungen att prata med Linus.
Men framtiden blev inte alls som hon tänkt.
Förlåt, Malin, men nej. Hur kan du veta att det är min unge? Det där ställer jag inte upp på, sade Linus och sparkade till Gusten som genast ramlade i luften men bet honom i benet, så Linus skrek.
Spotta ut honom, Gusten, du får bara ont i magen! Vi klarar oss utan såna där, bättre han går.
Malin satt länge vid den stängda dörren efteråt, alldeles rak och stel. Gusten klev upp i hennes knä, trots att han aldrig annars brukade få, och låg där och spann tills hon själv tvingade bort honom.
Såja, nu räcker det med sorg. Nu vill jag ha te. Ordentligt hett.
När sonen föddes skrev Malin honom på sig själv. Hon såg barnmorskan i ögonen när namnen på födelsebeviset skrevs in:
Han har ingen pappa. Det räcker med en mamma.
Elin fixade massor åt barnet och Karin ordnade en bättre barnvagn via sina kontakter och tjatade sig till ett nytt rum hos direktören. Men bygget stod still igen och svaret blev som alltid:
Skulle gärna, men det går inte just nu.
Rummet var dragigt trots Malins alla filtar, och hon lät Gusten ligga bredvid sonen. Katten la sig pudelnära, så gossen tystnade och kände värmen från sin orangea barnvakt. Malin skrattade åt det märkliga band de två knöt, gav katten lite extra mat när hon kunde. Utan brödernas hjälp hade hon gått under. Linus hade försvunnit från stan och Malin saknade honom absolut inte. Allt hon brydde sig om var det bästa som blivit kvar sonen.
Familjen dök upp mangrant när Malin och barnet skrevs ut.
Vilken liten ståtlig krabat! Han har fått din haka, Malin!
Malin var så lättad att hon nästan grät, något som aldrig hänt förut. Ingen kommenterade situationen negativt, tvärtom, svägerskan tog henne åt sidan och viskade:
Helt rätt, Malin, att du behöll honom. Du är inte ensam. Den rätte dyker upp vi ska hjälpa dig med pojken, oroa dig inte. Vi gör det här tillsammans.
Släkten höll vad de lovade. Varannan helg kom någon av bröderna upp till stan med paket och mat. Malin packade upp och torkade diskret tårarna. Det krävdes så lite bara att veta att man inte är ensam, att någon håller ens barn. Att tårarna fanns där betydde att hon faktiskt hade någon.
Dagis för Gustav blev en prövning. Han var ofta sjuk och Malin slet som ett djur för att hinna med jobb och hem. Utan Karin och Elins hjälp hade hon flyttat hem igen, men tanken på att bo hos storebrodern och tränga ihop sig med hans familj gjorde att hon kämpade på.
Hon satt ofta vid sängkanten och såg på sonen som låg utslagen av feber och kom på sig själv att tänka på vad hon egentligen sökte: någon som bara kokade te och sa “Jag tar honom, gå och vila nu.” Någon som följde med dem till Skansen på helgerna, köpte ballong till Gustav och berömde hennes köttbullar och äntligen spikade upp den där hyllan i hörnet av rummet. Någon som alltid fanns där. Det var allt hon behövde. Så skulle familj kännas, för henne.
Sömn kom alltid som en tjuv. Hon somnade hukad vid bordet bredvid sängen.
Så hände det oväntade, som ställde allt till rätta i hennes historia.
Gustav hade varit sjuk i tre dagar. Febern ville inte ge med sig. Barnläkaren från grannhuset kom varje dag och skakade på huvudet:
Du gör allting rätt, Malin. Vi får avvakta. Han är stark, han klarar det här.
Malin satt med sin förkylda pojke i famnen. Karin kom förbi på kvällen med soppa och la handen mot den lilla pannan:
Riktigt varm!
Febern släpper inte.
Men kanske är det bra ändå, kroppen kämpar, så länge han orkar äta. Drick buljong, sov, så ordnar det sig, sa hon och gick.
Gusten låg bredvid Gustav i sängen och viftade på svansen när pojken försökte fånga den. Till slut somnade båda precis när Malin vred på kompressen. Hon tänkte låta honom sova.
Malin gick ut i köket för att värma mer soppa. Plötsligt hörde hon något krossas inne i sovrummet Gustavs skrik. Hon släppte allt och rusade in blev stel av fasa. På golvet kämpade Gusten mot en enorm råtta. Katten var redan sårad, ett öra borta, ena sidan riven. Malin hann knappt reagera innan Gusten, i en sista ansträngning, grep råttan i strupen och bet till.
Gusten, det är bra, nu räcker det, släpp nu… vännen!
Han släppte faktiskt taget och linkade till sängen där Gustav låg och grät. Malin rusade till sonen och blev iskall av att se ytterligare en råtta i sängen, stor som en kanin. Hon slet upp Gustav i famnen och skrek rakt ut:
Hjälp!
En timme senare satt de hemma hos Karin. Hon gav Malin sina egna nycklar och lovade att ta hand om Gusten.
Katter är guld värda, Gusten! Vilken hjälte du är!
Gusten åt inte, låg och pustade. Karin bytte om efter sitt skift och berättade senare att katten var dålig.
Kan du ta Gustav, så drar jag till veterinären? Borde inte ta lång stund.
Självklart. Det ligger en klinik bortom torget, ge Gusten till dem.
Malin sprang till kliniken. Där låg Gusten blek på mattan, knappt vid liv.
Håll ut Gusten, håll ut, viskade hon.
Hon kom in, såg en skranglig stånglig jätte till veterinär.
Vem har gjort det här? sa han och tog Gusten i famnen.
Råttor.
En sån kelig katt annars. Han ser bortskämd ut.
Han räddade min son. Snälla, hjälp honom!
Jag heter Henrik, och du?
Malin.
Bra. Inget skrik nu, vi fixar detta. Din Gusten klarar sig.
År senare kommer stora rödvita Gusten gå in i barnens rum, inspektera alla hörn och lägga sig bredvid lilla Alva i hennes säng, där Gustav redan snusar på madrassen bredvid. Alva vänder sig halvsovande och pillar in fingrarna i den tjocka pälsen. Gusten spinner och hon somnar tungt, skyddad av sin katt.
Sen kommer Malin och Henrik smygande in, Malin rättar till pojkens täcke och drar på Alva hennes socka.
Vilken barnvakt vi har, eller hur Henrik?
Helt oslagbar, säger Henrik och kliar Gusten där örat en gång sytts ihop. Tur att du skällde ut mig på kliniken. Såna katter är ovärderliga.
Han är mer än guld värd, säger Malin och smyger till Gusten en godbit.
Gusten trycker sin nos mot Malins hand, sträcker ut sig bredvid Alva och lägger tassen om henne. Malin släcker sänglampan och ger Henrik ett leende innan hon försiktigt stänger dörren om sina barn, trygga i mörkret för Gusten vaktade. Och vem behöver vara rädd då?
