Ett glas mjölk
Det är inte alltid lätt, varken för dem som saknar allt eller för de som försöker hjälpa. Det hade Vera Lindfors förstått för länge sedan det åttonde året hon arbetade på socialtjänsten. Under dessa år hade hon sprungit, kämpat, magrat och blivit brysk. Hon hade även lärt sig att svara spetsigt när någon yttrade sig illa om hennes arbete. “Vem tror du att du är, som ska lägga dig i mina affärer?!” brukade hon säga, med den där brännande blicken under sitt röda lugg, så folk genast tappade lusten att ställa fler frågor. Ibland stack de bara iväg, utan att veta vart. Därför kallades hon för Vera Pesten.
Alla dessa år köpte Vera mat åt klienterna, städade deras hem om det behövdes och lyckades alltid hitta rätt ton. Bara en gång blev det konflikt, när en ensam gammal man gav henne en chokladbit. Gåvor var förbjudna, Vera hade aldrig tagit emot något, men den gången sviktade hon för Kristi skull, tänkte hon. Hon tog chokladen hem, men kunde inte ens bryta av en bit det hade bara satt sig i halsen. Så hon gav chokladen till grannpojken, och nästa gång tackade hon nej. Den gamle gubben klagade genast till socialen: “Choklad är inte nog för dagens hemtjänstare, de vill ha pengar i kuvert!” De ville sparka Vera, men hon förblev lugn: “Säg upp mig då, jag sörjer inte. Jag är en människa, inte en dörrmatta för någon att trampa på!” Men hon fick vara kvar, hennes andra klienter tog henne i försvar. Bland dem fanns Anna Ekström. Vera hade redan tyckt om henne innan, men efter incidenten blev de som systrar Vera hade ingen riktig tidigare.
Deras liv gick som parallella spår, båda präglade av förluster. De hade båda mist sina föräldrar tidigt. Anna var rörelsehindrad sedan barnsben, medan Vera såg frisk ut men bar en stukad själ en ständig, blyg och gråtande del av henne, som knappt ens Anna förstod. Det var avsaknaden av barn som jämnade ut dem. Vera hade för länge sedan accepterat sitt öde, men Anna gav sig inte och sörjde inte i onödan. Hon kunde t.o.m. tillrättavisa Vera när hon blev för nedstämd. Anna blev självsäkrare efter några repeter i en dansstudio på rehabiliteringscentret, förberedde sig för föreställning något hon först vägrade. Prästen Lukas, som ofta hälsade på Anna under högtider, berömde hennes broderier, tyckte det var bästa tänkbara sysselsättning. Anna var ihärdig fast fingrarna inte riktigt lydde. Hon broderade först näsdukar och dukar, sen prydde hon själv sin linneskrud med färgrika mönster och smäckra fåglar i gröna och röda nyanser. Broderiet blev så vackert att klänningen ställdes ut på länskulturen och belönades med förstapris. Sedan såldes klänningen sista utställningsdagen med Annas tillåtelse. När hon fick utdelningen, ringde hon gråtandes till Vera hennes livs första egna förtjänst, och hon visste inte vad hon skulle göra med pengarna.
Oroa dig inte, vi hittar nog på något med pengarna! skrattade Vera, men blev allvarsam: Vi köper några nya klänningar och så har du sysselsättning för ett år framåt. Det är bättre än att du börjar grubbla på sådant du inte borde.
Anna svarade inte då, även om hennes hjärta värkte. På sistone hade hon allt oftare drömt om en man, att gifta sig som i filmerna, där kärleken får blomma. Men för Anna, så som hon var, fanns inget utrymme för sådana drömmar, bara längtan och avund.
Efter utställningen ringde rehabiliteringscentret och erbjöd Anna danslektioner, med mål att dansa duett.
Kan jag verkligen det? utbrast Anna och la på, trodde någon skämtade.
Men de ringde igen och övertalade henne att försöka.
Kanske har du tur nu! sa en bestämd kvinnostämma. Du är ju pristagare nu, det är dags att utmana talangen! Vi har fixat med socialen, du får följe till varje rep.
Vem ska jag träna med då?
Någon, precis som du Vi har flera liknande par. I vårt land finns ingen som lämnas utanför! Alla hittar något meningsfullt att göra! kvinnan fyllde hela samtalet med säkerheten av någon som tror.
Jag kan försöka suckade Anna.
Bra! Jag heter Margareta Josefina, jag leder studion. Var redo efter lunch, bussen hämtar dig.
Nästa dag, precis på minuten, dök en bister, snaggad busschaufför upp och tog med sig Anna, som inte vågade ha hatt Vera hade just hjälpt henne locka håret. I bussen satt redan en kille i rullstol hennes blivande danspartner, Alexander. Förläget tog Anna hans hand och förundrades nästan över känslan att få röra en stark manshand.
Vid centra hjälpte chauffören och Vera Anna in, Alexander körde själv skickligt. Första repet var en katastrof; de svettades, rodnade, snubblade efter instruktioner och försökte röra sig i takt men det var svårt, och pinsamt inför den långa, smidiga dansledaren, inför Alexander och lilla sprudlande Margareta Josefina, som ilade runt alla. Sedan, vecka efter vecka, höst och vinter, fortsatte Anna Vera fanns alltid vid hennes sida.
Anna la till slut broderin på hyllan, kunde inte ens tänka sig livet utan dansträningarna. Hon åkte dit som till ett älskat arbete.
Även idag väntade hon otåligt på Vera. När Vera kom var hon tyst och mörk, som att dessa repetitioner blivit ett tvång. Anna kunde inte låta bli att säga:
Vad hänger du med läppen för?
Gör jag väl inte! svarade Vera tvärt.
Anna valde att byta samtalsämne, märkte Veras humör:
Kom igen nu! Vi är bara drygt fyrtio, klart vi kan bilda familjer!
Du tänker fortfarande på det där Jag har redan haft ett. Sju år kämpade han, sen stack han. Gjorde rätt, låter jag honom. Straff för att jag sprungit efter killar som en hund som ung. Bara synd mina föräldrar inte fick barnbarn.
Det är gammalt nu. På din plats skulle jag gift mig hundra gånger till!
Ska du börja klaga nu igen?
Vill du inte gifta dig, kan man ju få barn på konstlat sätt numera.
Det kostar massor med pengar! Tror du jag tjänar mycket?
Men de sade på TV att man kan få det gratis nu!
Vi får prata om det sen Vad ska du ha på dig idag då?
Du lyssnar aldrig färdigt Rosa tröja och grå kjol!
Ta din scenklänning, du behöver vänja dig.
Jag väntar till generalrep, annars smutsar jag ner den i bussen!
Kvällen före generalrepet tränade de extra länge. Hemma hjälpte Vera Anna, trött men sprudlande, in i badrummet och skrubbade henne.
Efteråt virade hon Anna i morgonrock, flyttade henne till köket och dukade fram te, kakor och godis, men Anna sneglade inte ens åt faten utan frågade plötsligt:
Hur var din första gång?
Vad då första gång? stirrade Vera.
Med en man alltså Anna rodnade.
Jag minns inte ens.
Sluta ljuga. Du var gift länge och nu går Nikolai hit ibland.
Han brukade komma. Men efter skilsmässan hittade han en yngre. Så inget att avundas! fnös Vera.
Men jag tror Alexander gillar mig, viskade Anna ivrigt. Han ser på mig så där
Mörkhåriga killar gillar blonda tjejer, det är bara så! Tänk inte för mycket på honom! Rör du vid själ, får du bara mer ont.
Men hur var det då?!
Jag vill inte prata om det. Drick nu te och gå och lägg dig, du ser blek ut!
Anna var tyst och Vera anade att Anna nu drabbats av just det tillstånd hon själv länge försökt skydda henne från. Det skulle nu klänga kvar så Vera städade undan och gick mot dörren:
Lås nu, så ses vi imorgon! Vad ska jag köpa med mig?
Du vet väl! svarade Anna bistert med blundade ögon.
Sov nu ordentligt, generalrepet imorgon!
Anna sa inget.
Se där vad dansen kan leda till! utbrast Vera högt men lät bli att lägga till: “Snart blir man tokig!”
Väl ute i vintermörkret kände Vera plötsligt: “Jag borde hitta någon för Anna. De verkar hjälplösa, men hon kunde minsann anklaga mig för Nikolaus. Jag skulle aldrig sagt nåt!”
När Vera gått ångrade sig Anna, att hon varit så snäsig. Men Vera lyssnade ju ändå aldrig. Och vem skulle hon nu berätta för om allt stormade inom henne? “Om jag bara kunde skriva poesi, så skulle jag dikta om mitt hjärta,” tänkte Anna medan tårarna brände bakom lockarna. Hon försökte trycka bort tankarna på Alexander, men han dök alltid upp för hennes inre: hans välansade bruna hår, ögonen djupa som skogssjöar, de starka händerna. I början var Annas största rädsla att falla under dansen, men hon märkte att med Alexander var ingenting farligt. Självförtroendet växte, och hon började få beröm från koreografen. “Duktigt!” som en liten skolfröken, och Anna älskade det.
Dansen satt till slut i ryggraden, hon vande sig vid Alexander, vid Vera i salongen, till och med den lustiga elektrikern i sin orange overall bakom scenen.
Med tankarna på morgondagens generalrep blev Anna nervös skulle det gå? Vad hände sen, efter konserten? Skulle hon någonsin få träffa Alexander på riktigt, kanske bjuda honom hem så alla såg att hon också hade någon? Eller skulle hela hennes lycka förbli dessa övningar? Hon bestämde sig: allt måste bli perfekt, så hon får komma tillbaka, igen och igen.
Tidigt på morgonen lade hon ut scenklänningen på soffan; mörklila, glittrande och silkeslen, halkade nästan i händerna. Hon såg sig själv i den på scenen men vad sen? Det vågade hon knappt tänka. Det viktigaste: följa musiken och Alexander, inte missa minsta steg, inte låta någon tänka “nå, vad kan man vänta sig”
Drömmarna bröts av nyckelns klirr i dörren.
Nå, är du redo att bli stjärna? hojtade Vera, rått och lite skämtsamt.
Ja men jag är så nervös!
Det är bra! Då är du ingen känslokall sten. Kom, nu packar vi ihop oss sakta.
De packade länge, bad busschauffören komma tidigt, för Anna ville hinna byta till klänningen först av alla för att vänja sig. Men det blev ändå en pinsam känsla när de kom till Kulturhuset. Hon kände blickarna, Alexander kom i svart kostym och fluga men också med en kvinna.
Bakom scenen rullade Alexander fram till Anna, gav henne en kindpuss:
Oroa dig inte, allt kommer gå galant!
Hon nickade, tänkte inte ens på orden, hjärtat bankade där kinden glödde efter hans puss. Hon slöt ögonen och kände någon röra vid axeln. Hon slog upp dem: bredvid henne stod Alexanders sällskap med käpp.
Ta det lugnt, det går bra, sa kvinnan lågmält.
Vem är du? frågade Anna, fick en föraning om ondska.
Alexander rullade fram, nästan som han läste hennes tankar:
Anna, det här är min fru, Sofia!
Anna nickade stelt och såg nu vigselringen på Alexanders hand den hade inte funnits där innan! Alla drömmar föll ihop under tyngden av de orden som om de aldrig funnits, åtminstone inte för denna Anna. Luften försvann världen svartnade.
När hon väl väcktes efter svimningen såg hon omtöcknat sig omkring, sedan sjönk hon tillbaka.
Vad har hänt med Ekström? ropade Margareta Josefina, orolig och raspig som aldrig förr.
Hon måste hem! sa Vera bestämt. Det syns väl hon är slutkörd!
Hon behöver läkare! Sen får hon komma tillbaka på scen. Det är därför vi tränat i ett halvår!
Om det var orden eller ren vilja, men Anna öppnade ögonen igen, svarade dock med tystnad på alla frågor. Hon teg hela färden hem och just innan porten stötte hon Vera i sidan:
Var är Alexander?
Han stannar kvar och dansar sin gamla duet. Du är som en förvirrad debutant. Oroa dig inte, det är lika bra. Du behöver inte dessa små romanser. Prästen har alltid sagt det! muttrade Vera.
Anna tog illa upp.
Chauffören och Vera hjälpte Anna in. Hon sjönk ner på sängen i klänningen.
Då var det slutdansat! log chauffören oväntat.
Slutdansat. Ha det så bra nu stick iväg! snäste Vera och vände sig till Anna. Ska du nu säga vad som hände? Hon såg Anna i ögonen.
Anna grät innan orden kom:
Alexander Han är gift.
Vera kunde nästan skratta, det var alltså det här som varit så allvarligt.
Såg du honom som din stora framtid, va?
Inte din sak! Gå härifrån!
Vera blev sittande, Anna upprepade:
Försvinn! Kom aldrig tillbaka. Jag klarar mig! Du är elaka Pesten!
Det stack till i Vera, men ändå hon visste för väl. Anna hade sårat henne på djupet. Veras enda närstående var Anna, och nu förnekad, kallad “Pesten”.
Tack för den, Anna Elisabet! log Vera bittert.
Hon klädde sig i lugn, men benen skakade hela vägen hem. “Imorgon ber jag om att få slippa henne,” beslöt hon. “Eller så säger jag upp mig helt. Förskolan har velat ha mig länge, där kallade de mig aldrig för Pesten!”
Hemma försökte hon laga middag men orkade inte. Hon tog lite te och lade sig på soffan, utmattad efter dagens generalrep och alla känslor. Tröttheten tystade allt.
Hon somnade, men vaknade av telefonen. Det var pastor Lukas.
Vera Pettersdotter, snälla skynda dig till Anna, hon måste till sjukhus!
Veras hjärta stannade hon mindes, hon hade lämnat Annas dörr olåst. Något allvarligt måste ha hänt. Hon rusade ut, mötte ambulansen och tänkte: “Har de tagit henne?!” Vid huset stod polisbil, präst, grannar.
Vad har hänt Anna? frågade Vera Lukas, som såg ännu högre ut i sin höga mässa.
Möjligen förgiftning Hon ringde, mådde inte bra och bad mig komma. Jag fann henne avsvimmad, tabletter intill Ringde ambulans och polis.
En mörkögd polis kom fram:
Vem är du till den drabbade?
Hemtjänst socialarbetare Vad har hänt?
Självmordsförsök!
Hon lever ju som en ängel!
Då har någon drivit henne dit. Utredningen får klargöra Har du nyckel?
Ja…
Han bad henne kliva in, stänga av vitvaror, låsa och lämna hemmet. Allt som behövdes.
Sedan gick resan till polisstationen där Vera fick redogöra sig. Polisen skakade på huvudet:
Kan det vara olycklig kärlek?
Vad annars, herregud!
Ja, då behövs väl ingen större utredning. Åk hem nu.
Men Vera åkte direkt till sjukhuset. På akuten konstaterade sköterskan att Anna var på uppvaket efter magpumpning.
Kan jag träffa henne?
Nej, du får stå utanför. Hon ligger på andra våningen, tredje fönstret till vänster. Kom klockan ett imorgon.
Kan jag ta med något?
Ingenting. Det är influensakarantän.
Nästa dag stod Vera nedanför fönstret, såg ingen. Just som hon ville kasta en snöboll, dök Anna upp blek, men med glittrande ögon. Hon försökte tala, men mellan de dubbla rutorna räckte det bara till att hålla upp en lapp med texten: “FÖRLÅT.” Vera viftade tillbaka, bistert tillgjord, men inuti fylldes hon av varm glädje Anna var inte arg längre. När Anna vinkade att det var dags att gå, gav Vera efter, log och gick med lättare steg.
Lyckoruset bäddade in både snömodden på trottoaren och ljuset från solen över kyrktornet längre bort. Plötsligt såg Vera våren komma på riktigt och förstod att det värsta var över, att en ny tid var på gång. “Nu behöver jag inte sörja längre, allt börjar om!” tänkte hon och lät glädjetårarna rinna. Hon sneglade mot himlen och log: “Du är allt en riktig envis get, Annika!”
