Förlåt mig, min son.
Det här är berättelsen om en så kallad socialt utsatt familj, som man säger här. En ensamstående mamma uppfostrar sin son hon skilde sig innan pojken ens fyllt ett år. Nu är sonen fjorton, hon är trettiofyra och arbetar som ekonom på en mindre myndighet i Uppsala.
Sista året har blivit ett rent helvete. Fram till femte klass gick det bra för Jakob, men sedan började betygen dala. Bara godkänt eller knappt värre blev det. Hennes största önskan nu är att Jakob i alla fall slutför sin grundskola och får sig någon sorts utbildning.
Ständiga samtal från skolan: klassföreståndaren är inte nådig, och inför en hel grupp av lärare får hon höra om Jakobs slarv och att han missköter skolan. Tyngd och irriterad vandrar hon hem genom stadens snöslask, känner sig fullkomligt maktlös. Hans tysta, bistra lyssnande på hennes tjat gör inget bättre. Han sköter inte skolarbete, hjälper aldrig till hemma.
Idag är inget annorlunda. Hon kommer hem och ser direkt att det är lika stökigt i lägenheten som i morse, trots att hon tydligt bad honom städa innan hon gick till jobbet: Du städar när du kommer hem från skolan!
Hon sätter på vattenkokaren, lyfter utmattad disk från diskhon och börjar plocka undan. Medan hon torkar damm ser hon plötsligt att kristallvasen, den där vackra vasen, present från vännerna på hennes födelsedag den enda dyrgripen i hemmet är borta. Hon stirrar. Har han sålt den? Tagit den? Dessa tankar jagar henne, mörkare än den svenska vinterkvällen. Insikten slår: bara häromdagen såg hon honom med några pojkar hon inte kände. Vilka är de? undrade hon han svarade inte, blicken avslöjade Inte din sak!
Dåligt sällskap, börjar oron mala. Tänk om de har tvingat honom? Sån är han väl inte. Eller har han börjat röka något annat? I panik rusar hon ner för trapphuset, ut i gården där gatlyktorna redan slocknat och några få personer stressat rör sig längs trottoarerna.
Hon går sakta hemåt igen. Det är mitt fel! Allt är mitt fel! Hemma har han inte haft ro på länge. Jag väcker honom alltid med skarpa tillrop! Jag skriker på kvällarna! Vad är det för sorts mor han har fått? Tårarna bara rinner. Hon städar maniskt, kan inte sitta still.
När hon torkar bakom kylskåpet hittar hon en tidning. Hon drar ut den klingande glasbitar ramlar ut. Bland papperssidorna ligger bitarna av den trasiga kristallvasen.
Han har slagit sönder den förstår hon plötsligt och gråter igen av lättnad. Så, han slog bara sönder den av misstag, sålde den aldrig, bär inte skulden för något hemskt. Istället har han gömt skärvorna och är nu, stackaren, rädd för att gå hem. Men plötsligt slår det henne igen: han är inte dum alls, hon vet ju själv vilket vrede hon hade känt om hon sett vasen trasig
Hon suckar tungt och ställer sig att laga middag. Dukar, lägger fram servetter och tallrikar. Tänder stearinljus på bordet.
Jakob kommer hem strax före midnatt. Han stannar tyst i dörren. Hon går genast fram: Jakob! Var har du varit så länge? Jag har väntat, frusit, oroat mig massor! Är du kall? Hon tar hans iskalla händer, värmer dem mellan sina egna, kysser honom på kinden och säger: Gå och tvätta dig. Jag har lagat din favoritmat. Förvirrad går han för att tvätta händerna.
Sedan kommer han till köket, men mamman säger: Jag har dukat i vardagsrummet. Han går in och märker att rummet är extra städat och mysigt. Han sätter sig försiktigt vid bordet. Ät nu, min älskling, säger hennes mjuka röst. Han minns knappt när hon sa något sånt senast sitter där med sänkt huvud, rör ingenting.
Varför äter du inte, Jakob?
Han ser upp, rösten darrande:
Jag slog sönder vasen.
Jag vet, mitt barn, säger hon. Det gör inget, allting går sönder någon gång.
Och då börjar han gråta vid bordet. Hon kramar honom om axlarna, och hon gråter också. När han lugnat sig säger hon:
Förlåt mig, Jakob. Jag skriker på dig, skäller. Det är svårt för mig, älskling. Tror du jag inte märker att du är annorlunda klädd än dina klasskamrater? Jag jobbar så mycket, tar med jobbet hem också. Förlåt mig, jag ska aldrig såra dig igen!
De äter under tystnad. Somnar lugnt. På morgonen behöver hon inte väcka honom han går upp själv. När han går till skolan säger hon för första gången inte sköt dig nu… utan kysser honom på kinden och säger: Vi ses ikväll!
När hon kommer hem på kvällen är golvet torkat och Jakob har lagat middag stekt potatis.
Från den dagen bestämmer hon sig att aldrig prata med honom om skolan eller betyg igen. Om hon själv lider av de där få skolbesöken, hur känns det inte då för honom?
När Jakob en dag säger att han vill börja tionde klass efter nian, säger hon inget om sina tvivel. Hon kikar i hans kalender i smyg ser att det inte finns några underkända betyg.
Men hennes lyckligaste kväll är ändå den, när de efter middagen delat ut hennes räkningar över vardagsrumsbordet och Jakob slår sig ner intill henne, säger han vill hjälpa henne att räkna. Efter en timme känner hon hans huvud luta sig mot hennes axel.
Hon sitter alldeles stilla. När han var liten låg han ofta bredvid henne, lade huvudet på hennes arm, somnade där. Nu förstår hon att hon fått tillbaka sin son.
