Idag satt jag på bänken vid Olles grav och tårarna rann längs kinderna. Fyrtio dagar har gått, men det står inte ens en liten vårblomma där. Det känns så tomt. På vägen hem mötte jag en man som gick ikapp mig.
Behöver du skjuts? Sa han vänligt. Busshållplatsen är långt härifrån.
Jag tvekade lite. Det är snällt, men du behöver inte besvära dig.
Ingen fara, jag har ändå inget för mig, sa han. Vem ligger här förresten? Om du vill berätta förstås.
Min väninna
Min mamma ligger också här, svarade han mjukt. Ska jag släppa av dig vid hållplatsen?
Det blir bra.
Men han skjutsade mig ända hem. I bilen berättade jag om mitt liv, hur nära vänner jag och Olle varit ända sedan förskolan.
Vi klädde oss alltid likadant, och vi bytte ofta kläder med varandra när vi var barn. Under hela skolgången hörde vi ihop och sedan läste vi vidare i Stockholm. Jag valde sjuksköterska, Olles läste till lärare.
Vi sågs ofta, blev kära samtidigt jag i en lantpojke, Olle i en kille från centrum. Olle gifte sig snabbt, kanske för att inte förlora honom, och snart därefter fick hon en liten flicka. Tyvärr accepterade mannens föräldrar henne aldrig. Hon passade inte deras klass. Ibland tog jag hand om hennes dotter, så de kunde gå ut ett tag. Själv ville jag också få bli fri, men jag hade lovat passa flickan.
En kväll kom de aldrig tillbaka. På morgonen fick jag veta att de kört av vägen. Allt blev svart. Minns knappt begravningen. Den lilla tjejen blev kvar hos mig. Vad skulle hända med henne nu? Faderns föräldrar ville knappt kännas vid henne; hon tillhörde inte deras blod.
Olles mamma stod ensam kvar med sina yngre barn. Hon kunde inte ta hand om ytterligare ett litet barn. Bara barnhemmet återstod och den lilla var bara ett år gammal. Jag älskade verkligen flickan. Jag fick se hennes första steg, höra de första orden.
Jag bodde inneboende hos en äldre tant och hade fått ett vikariat på sjukhuset. Men jag var ensamstående och ogift. Vem skulle anförtro en liten flicka åt mig? Socialen tog henne, hon var frisk och mådde bra snabbt fick hon nya föräldrar.
Allt gjorde så ont inuti mig. Jag försökte till och med be min pojkvän, Niklas:
Niklas, jag har en idé. Om vi gifter oss, kan jag få tillbaka henne. Sen kan vi skilja oss, inga band, du bara hjälper mig?
Är du galen? svarade han. Jag tänker inte ställa upp på sånt.
Han gick och kom aldrig tillbaka.
Jag grät vid Olles grav. En månad hade gått och där var fortfarande tomt. Bredvid låg hennes man, och hans grav var täckt med blommor.
Olle, jag lovar dig, du ska också få det fint här, viskade jag. Hjälp mig lite på traven.
När jag gick ut genom kyrkogården mötte jag samma man återigen.
Behöver du skjuts idag också? Ser att du har haft det tufft.
Ja Tack, sa jag, och när vi åkte därifrån trillade allt ur mig. Han sa att hans mamma just dött, det var också hennes fyrtio dagar idag.
Två dagar senare stod han utanför mitt hyreshus. Han heter Paul. På något vis kände jag lättnad när han bad om att få prata.
Maria, sa han, jag har tänkt och vill hjälpa dig. Vi kan gifta oss direkt om det behövs.
Jag blev förbluffad. Är du säker? Du behöver inte det
Jag har inget att förlora, och vill gärna hjälpa.
Så jag förklarade min situation, att jag hyrde ett rum och hoppades få bo kvar om tanten godkände barnet. Paul bara skakade på huvudet:
Du och flickan får flytta hem till mig. Vi fixar papperen redan imorgon. Jag har plats i huset, det är stort nog åt oss alla.
Jag hade aldrig bott i villa, men han förstod. Paul ville ge oss tryggheten han själv saknat sedan hans mamma gått bort. Dagen därpå gifte vi oss, utan något ståhej. Vi hämtade hem lilla Ingrid och började om tillsammans.
Tack, sa jag. Jag klarar mig själv, försäkrade jag.
Självklart, men jag finns här. Huset är ditt, sa han.
Jag försökte ta hand om allt själv: laga mat åt oss båda, städa, leka och natta lilla Ingrid. Paul pressade sig aldrig på men hjälpte alltid till. Han behandlade Ingrid som om hon var hans egen dotter.
Kanske för att vi båda förlorat någon, kände vi oss nära varandra. Men det där med våra känslor talade vi inte om. Paul var omtänksam och varm och en kväll friade han på riktigt, när Ingrid blivit tre år.
Vi är ju redan gifta, skrattade jag.
Men nu vill jag att vi faktiskt ska vara en riktig familj.
Det vill jag också svarade jag.
Vi blev en riktig familj, inte bara på papper. Två bröllopsdatum har vi, med två års mellanrum. Ingrid fick syskon. Livet gick vidare.
Barnen har vuxit upp nu. Ingrid vet var hennes föräldrar vilar; gravarna är vackert smyckade varje årstid. Paul och jag har fått uppleva första barnbarnet och nu har vi till och med ett barnbarnsbarn. En stor, lycklig familj, mitt i vardagliga Sverige.
