Jag dejtade en kvinna i nästan ett år; jag ångrade aldrig att jag spenderade pengar på henne och hennes barnbarn. Men det räckte att jag bad henne om några kanelbullar att ta med mig hem, så fick jag genast veta min plats.
Servitören ställde försiktigt fram en plastlåda med nästan en hel bit chokladtårta, knappt rörd. Kerstin drog lådan till sig med ett nöjt leende. Vi satt på ett stilrent café mitt i Stockholm, låg musik spelade i bakgrunden, men inom mig började irritationen långsamt spira.
Vi hade varit tillsammans i nästan ett år. Jag är femtioåtta, hon är femtiofyra båda vuxna, båda med erfarenhet av äktenskap, skilsmässor, utflugna barn och så klart barnbarn. Jag har två en pojke och en flicka. Hon har ett högt älskat barnbarn, Emil, sex år gammal och hennes ögonsten, som jag knappt träffat men ändå vet mer om än om mina egna värden från vårdcentralen.
Kerstin lade ner lådan i sin handväska och gav mig det där mjuka leendet som fick mig på fall en gång i tiden.
Emil älskar allt med choklad, sa hon. Och jag är redan mätt, det vore synd att låta tårtan gå till spillo, eller hur?
Jag nickade tyst, vinkade till mig servitören och betalade notan där både tårtan, mitt kaffe och hennes sallad förstås ingick. Pengar var inget problem jag hade råd. Men saken handlade inte om summan, det handlade mer om hur mönstret vuxit fram de senaste sex månaderna. Jag låtsades att allt bara berodde på mormorskärlek. Vid varje tillfälle och i regel på min bekostnad tog Kerstin med sig allt som gick för att unna sitt lilla barnbarn.
Den första varningsklockan ringde för tre månader sedan när vi gick på bio för att se en stor premiär. Jag köpte biljetterna, vi gick till kiosken och Kerstin beställde den största hinken karamellpopcorn och en cola.
Jag blev lite förvånad hon brukar annars vara försiktig med sötsaker. Jag trodde hon ville unna sig lite extra en kväll som denna. Vi satte oss, lamporna slocknade. Jag tog en näve popcorn, tuggade. Hon höll hinken på knäna, noggrant stängd med locket hon bad om i kassan, och åt ingenting själv.
Varför äter du inte? viskade jag. Den är ju jättegod.
Åh, jag är inte sugen, svarade hon lågt. Tänkte ta med till Emil. Han ska sova hos mig, och han älskar biopopcorn. Hans föräldrar köper det sällan.
Jag höll på att sätta colan i halsen. Så popcornhinken köpte jag inte till oss, utan till hennes barnbarn utan att det ens nämndes! Hon beslöt bara att så skulle det vara. Hela filmen satt jag obekvämt; hinken verkade nästan bevakad. Efteråt skjutsade jag hem henne, hon klev ur bilen med popcornhinken, glad som en sol, medan jag kände mig som en taxi-chaufför som dessutom fick betala leveransen själv.
Det handlade ju inte om att hon saknade pengar. Kerstin tjänar bra, klär sig snyggt och har egen bil. Det fanns ingen nöd.
Den riktiga smällen kom förra lördagen. Kerstin bjöd hem mig på middag och lovade sina berömda kanelbullar, som jag hade hört så mycket om. Jag köpte en fin flaska vin, frukt och gravad lax jag ville bidra. Doften av nybakt svepte genom hennes lägenhet.
På köksbordet låg en stor bunke under en handduk. Under duken gömde sig en hög gyllene bullar, blanka av smör. Vi satte oss ner, Kerstin hällde upp te och la fram fem bullar på ett fat.
Ät, Olof, medan de är varma, sa hon vänligt.
Bullar som dessa hade jag aldrig smakat förr. Jag åt tre med kanel och två med vanilj; blev ordentligt mätt och kände ett sällsynt lugn, nästan hemtrevnad. Vi pratade, öppnade vinet, jag slappnade av. Det här var värme, det här var hemma.
Kerstin, dina bullar är fantastiska, sa jag nöjt. Min dotter kommer med barnen ikväll. Kan jag få ta med några hem? De får alltid köpebullar, det här vore något extra.
Och det var då något förändrades.
Kerstins ansikte blev genast stelt, som om någon släckte ljuset; leendet dog ut, blicken blev kall och hon spände sig märkbart.
Åh, Olof…- sa hon med en ursäktande men bestämd ton. Jag önskar att jag kunde, men kan inte ge bort så många. Emil kommer ikväll, det är främst till honom jag har bakat.
Hon reste sig, gick bort till den stora bunken, där det minst låg trettio bullar. Hon prasslade lite, tog ut en liten plastpåse och stoppade ner… tre bullar. Två med vanilj, en med kanel.
Här, sa hon och räckte mig påsen. Bjud på dem. Annars har jag inget kvar till Emil till kvällen.
Jag stirrade på de tre bullarna i påsen och kände skammen bränna på kinderna. Bunkens bullar räckte tydligt till. Jag hade just kommit med vin, frukt och lax. Aldrig hade jag snålat mot henne. Men nu skulle hon snåla på tre bullar till mina barnbarn?
Men, Kerstin, det finns massor, försökte jag ändå. Emil orkar ju inte så många. Kan du inte ge mina två varsin bulle?
Hon knep ihop läpparna, täckte om bunken med handduken och sa hårt:
Olof, jag har räknat på ingredienserna. Jag har lovat Emil bullar. Bli inte arg, men jag kan inte ge bort allt. Du har ätit, du tyckte om dem, det är väl gott nog. Resten är till barnbarnet.
Hon kallade det “ge bort” som om jag var någon utomstående gam, inte hennes partner som precis fyllt hennes bord med det lilla extra.
Varför hamnade jag längre ner än en sexåring i hennes rangordning?
En halvtimme senare åkte jag hem med tre bullar på passagerarsätet. Lukten som nyss känts så hemtrevlig, gav nu en unken eftersmak av svek. Jag försökte förstå hennes tankegång, men slutsatserna var dystra.
För mig hör det till att två vuxna prioriterar varandra, barn och barnbarn är viktiga, men efter oss. Hos Kerstin är det tvärt om Emil är centrum, han är prio ett, och jag, vem är jag då? En sponsor? Någon som betalar cafébesök och biopopcorn to go?
När jag betalar för hennes barnbarn är det självklart, för vi är ju nästan familj men när jag ber om några bullar till mina barnbarn, heter det plötsligt jag kan inte ge bort allt jag bakat? En enkelriktad bana. Hennes barnbarn får det bästa, mina får tre bullar på två. Att överräcka en liten plastpåse och dölja hela bunken kändes som en demonstration.
Hemma var barnbarnen redan på plats. Min dotter plockade upp varorna.
Pappa, det luktar bullar!
Jag tog fram påsen och skämdes.
Det är från tant Kerstin, sa jag snabbt. Ta för er.
Bullar försvann på ett ögonblick. Gott var det.
Finns det fler, farfar? frågade mitt barnbarn.
Nej älskling, det finns inga fler, svarade jag och gick ut på balkongen för att röka.
Jag stod i kvällskylan, såg ut över lamporna, och undrade varför utsätter jag mig för detta? Varför vill jag ha en kvinna som raskt fördelar mina pengar på sin släkt när min egen del är orörbar? Det handlar inte om bullar, jag hade kunnat köpa fem plåtar på bageriet det handlar om förhållningssättet.
Hon förstod nog aldrig att hon sårade mig. På kvällen ringde hon, glad och uppspelt: Nu har Emil ätit bullar och sitter nöjd och äter glass! Jag svarade knappt. Jag ville säga: Mina barn frågade om det fanns fler, och jag fick säga nej. Men det gjorde jag inte.
Har ni varit med om samma sak? När det bästa alltid ges med självklarhet åt den ena, och från dig förväntas bara bidrag? Är det värt att ta upp, eller är jag bara en sur gubbe?
Jag tänker att livet handlar om balans. Om man vill ha ömsesidig värme och respekt, kan inte allt gå åt ena hållet. När någon sitter och spar på sina bullar för andra men gärna vill ta del av din generositet, är det nog dags att fundera. För verklig närhet och ömhet byggs på att båda känner sig värdefulla inte bara som någon som betalar, utan som någon man vill dela sina allra godaste bullar med.
