Jag gick i två månader på restaurang med en 56-årig kvinna. Men så snart jag bjöd henne hem till mig, föll masken av i samma sekund.
För fem år sedan skilde jag mig stillsamt och vande mig snabbt vid det lugna ungkarlslivet med hemlagad potatisgratäng och P1 i bakgrunden. Men på sistone har det börjat kännas ödsligt att komma hem till ett tomt radhus i Huddinge.
Jag är 56 år gammal, hälsan är skaplig, har kvar mina krafter. Jag registrerade mig på en dejtingsida och hoppades finna någon att dela vardagen med. Redan första veckan verkade jag ha tur jag träffade någon som var intressant på riktigt.
Annonsen var enkel:
“Majvor, 56 år, änka, söker redig man för seriöst förhållande.”
Fotot visade en sympatiskt utseende kvinna, naturlig, vänliga ögon. Snabbt kom vi igång med meddelandena. Jag gjorde klart att jag sökte en verklig relation, inte bara digitalt snack jag ville ha någon att dela våfflor och Gotlandsresor med. Hon var med på noterna och vi bestämde oss för att ses den kommande söndagen inne i Gamla Stan.
Första dejten gick över förväntan. Vi promenerade i timmar medan vårluften kändes ny och mjuk. Hon berättade engagerat om sitt jobb på biblioteket och om barnbarnen, och jag nickade så att min gamla keps nästan ramlade av. Trevligt också att hon inte babblade på i ett. Efteråt bjöd jag på fika på ett kafé jag är gammalmodig vad gäller sådant, mannen bjuder.
Sedan följde “kärlekscharkuteriet”. Jag köpte praliner på NK och blommor från Hötorget, vi båda njöt av tiden. Varje fredag och lördag sågs vi: opera på Kungliga, följt av gravlax på restaurang i city. Schema varje vecka: ibland stengalleriets vernissage, ibland konsert och ibland utflykt till Mälaren för kräftmiddag vid vattnet.
Jag skötte mig som en gentleman och tänkte att vi sakta närmade oss varandra. Hon log vänligt, höll sig nära min arm och sa:
Bengt, det är så roligt att få umgås med dig, du är så väluppfostrad och omtänksam.
Och visst, det värmde.
Varningsklockor i biomörkret
Så här i efterhand var tecknen rätt tydliga.
Hon bjöd mig aldrig hem. Inte ens på en kopp kaffe. Undanflykterna kom: “Åh, jag har så rörigt hemma”, “Barnbarnet är kvar över natten”, “Jag är så trött efter jobbet, kan vi inte ses på stan istället?”. Jag tänkte att hon kanske var reserverad, ovan att släppa in någon i sitt hem, så jag stressade henne inte.
Det andra var samtalen om ålder. Så fort vi pratade om äventyr, resor eller restaurang var hon ungdomlig och fylld av energi. Planerade glädjefyllt besök på spa, simhall och museum. Men varje gång jag försökte komma närmare, ens hållas lite extra nära, blev hon plötsligt gammalmodig och stram.
En gång, på bio, försökte jag försiktigt lägga min hand på hennes knä, diskret längst bak i salongen. Hon sköt genast undan den bestämt men hövligt:
Bengt, folk ser ju oss.
Majvor, det är ju nästan tomt här.
Det spelar ingen roll. Vi är inte ungdomar längre. Vi ska inte bete oss så.
Jag skyllde på uppfostran. Kanske var hon verkligen traditionell. Men känslan av olust växte, för vi är ändå 56, och tiden att dagdrömma och spela svår är inte oändlig.
Hon älskade att dryfta krämpor, med en sorts konstig stolthet. Visst, efter femtio kan rygg och blodtryck bråka. Men Majvor kunde lägga hela kvällen på att jämföra värk i knän eller argumentera om bästa statinet.
Jag lyssnade tålmodigt, föreslog till och med en bra husläkare i Farsta. Men nämnde jag att jag simmade två gånger i veckan, himlade hon med ögonen:
Varför plågar du dig? Det sliter bara på hjärtat. I vår ålder ska man ligga på soffan, dricka rabarberte och läsa Selma Lagerlöf, inte kråla runt i klorvattnet.
Men jag ville mer än att bara invänta dagarna på soffan; jag ville ha liv.
Sanningens ögonblick och långa föreläsningar om skam
Igår kände jag att nu får det bära eller brista. Två månaders dejtande borde vara dags att se vart vi stod.
Vi åt middag på en georgisk restaurang på Söder, delade khinkali, drack Gevalia och skrattade åt roliga arbetsplatshistorier. Stämningen var lättsam, värmen kändes. Så efteråt, i min bil, smattrade regnet på rutorna och Cornelis sjöng svagt på radion. Jag tog sakta hennes hand, och denna gång lät hon den vila kvar.
Majvor, vill du följa med hem till mig? Vi kan ta te, lyssna på lite jazz bara.
Direkt blev hon stel, leendet försvann.
Bengt, vad insinuerar du egentligen?
Jag är rak. Jag tycker om dig, vi är båda fria, vi har träffats i två månader. Det är självklart att vilja komma närmare.
Då bröt hennes ut en lång predikan om ålder, skam och “inre gemenskap”, så att jag förstummades.
Förstår du vad du säger? Det där är för ungdomar, för dem som ska föda barn. Vi är väl för gamla. Tänk bara hur pinsamt vi skulle se ut nakna. Jag har min mage, du har din. Usch. Vi behöver inre närhet, hjälp i vardagen och fast vänskap. Du tänker bara på det kroppsliga.
Jag satt tyst var jag ett djur för att ha vanliga känslor efter åtta veckors middagar?
Men du, Majvor vilken mage? Jag tränar, du ser fin ut. Varför begraver du dig själv levande? Vem har bestämt att efter femtiosex tar allt slut och bara “själsfränder” återstår?
Så är det! sa hon tvärt. Anständiga kvinnor i min ålder passar barnbarn och odlar tomater. Jag skulle skämmas inför mina barn om jag bjuder hem en man för sånt.
Då brast det för mig. Jag sa allt jag hade på hjärtat:
Då har du aldrig sökt en man på riktigt! I två månader åt och reste du på min nota, gick på teatrar med mig, tog emot blommor från denna “djuriske” typ. Men när jag önskar ömhet blir det “fy”.
Hon blev röd, mest av ilska.
Tycker du att jag måste kasta mig i famnen på dig bara för att du bjuder på middag?
Lägg av nu, sa jag lugnt, även om det kokade inom mig. Det är normalt att relationer utvecklas. Du verkar bara vilja ha en bekväm vän med bil och plånbok.
Hon for ut ur bilen och smällde igen dörren. Jag gick inte efter det var redan klart. Jag såg henne stolpa iväg över innergården, kände bara tomhet och självförebråelser.
Jag älskar djupa samtal och böcker om historia, men jag är en levande man med vanliga begär och tänker inte begrava livet för någon annans rädslor för “gamla kroppar”.
Jag raderade hennes nummer och min profil. Nu får det gå ett tag innan jag försöker igen efter denna fars.
Hädanefter kommer jag fråga redan på första träffen hur hon ser på närhet. Kommer föreläsningar om pensionärsliv och barnbarn som enda mening i livet då delar vi notan och säger hej då.
Vad tycker ni: överdriver jag eller är det helt galet att i femtiosexårsåldern föreslå närhet med någon, eller är det en dödssynd? Och varför är vissa ens med på dejtingsidorna om de tycker livet är över?
