Karin stod och lade in paprikasallad på burk när hennes man kom hem från jobbet.
Jag är hemma, ropade Mats, gick in i köket och stelnade till.
Vad är det här?
Vad då? Här, paprikasalladen, jag håller på att fixa det. Du bad ju om det själv, log Karin.
Jag undrar vad det är, egentligen, svarade Mats, och svepte med armen över köket.
Vad menar du, älskling? Kan du förklara? undrade hon förvånat.
Spela inte dum. Du förstår mycket väl vad jag menar, sa han nu upprört.
Karin såg förvirrat på sin man, utan att förstå någonting.
Kök och matplats
Karin, har du kommit tillbaka? Jag är så glad att se dig! hördes hoppet i Mats röst när hans sambo klev in genom dörren.
Nej, jag är här för att hämta det sista av mina saker! Jag har redan sagt dig att det är slut mellan oss!
Hur kan det bli så? Jag älskar ju dig! Jag vill inte gå isär. Jag har saknat dig så mycket dessa dagar!
En vecka tidigare hade något hänt mellan dem, något som inte borde ske mellan makar eller sambos. Ett stort gräl, där Mats tappade kontrollen.
Grälet började när han kom hem och tyckte att köket var i fullständig oordning.
Karin höll på att lägga in paprikasallad. Överallt stod bunkar, tallrikar, burkar. På spisen kokade en tioliters kastrull med tomatfläckar, efter tomater som smitit över kanten. Bredvid, på olika platser, tallrikar med vitlök, peppar och annat.
Karin stod och skar paprika, som om ingenting var ovanligt.
De hade flyttat ihop för fyra månader sedan. Innan dess hade Mats bott ensam en lång tid. För hennes skull gav han upp sin bekväma ensamhet och försökte igen få ihop en familj, men hade inte förutsett allt.
Båda var över fyrtio när de träffades. Karin hade en vuxen dotter som redan jobbade. Mats hade en son på tio från sitt första äktenskap, men träffade honom sällan, då pojkens mamma bodde i en annan stad.
Det verkade vara det bästa möjliga att ha någon i sitt liv, bredvid sig.
Till en början kändes Mats exakt rätt för Karin. Hon sa upp sin hyreslägenhet och flyttade in hos honom så snart han föreslog det.
Karin försökte vara en bra sambo. Hon hoppades kunna vara lycklig med Mats, kanske till och med åldras tillsammans, även om det fanns god marginal dit.
Första månaderna svävade hon på små moln av lycka. Hon skämde bort honom med godsaker hon lagade, ibland på ren vilja. Hon själv förvånades över sin energi.
Det måste vara kärlek! Inget annat.
Några månader gick, och Mats började förändras. Han kom hem trött och lättretad, gnällde ibland hela kvällen på småsaker. En kopp diskad för långsamt. Golvet inte torkat. Sängen inget vidare bäddad.
Vad spelar det för roll? En kopp, ett golv, en säng? Spelar det någon roll, när hemmet är utplockat, maten står på bordet, och den man tycker om är nära?
Karin jobbade också. Hon var hemma en timme före Mats, men hann alltid fixa allt. Och maten stod färdig till honom.
Till en början lade hon ingen vikt vid hans gnäll, men till sist började det gå henne på nerverna.
Hon höll tyst, sa inget. Hon hoppades att det bara var tillfälligt, att han skulle lugna sig. Tiden gick, och hon väntade.
Hon brukade lägga in på hösten, men såg till att göra det innan Mats kom hem. Ibland var han hemma hela helger, hos systern för att meka bil med svågern.
Denna dag skulle han också dit, men kom oväntat hem. Han såg kaoset som snart skulle bli några fina burkar paprikasallad, inlindade i filtar.
Karin förstod inte varför Mats var upprörd över stöket. Hur ska man hinna lägga in och samtidigt hålla perfekt ordning?
Mats, jag städar snart undan allt!
Ja, visst. Som att jag inte vet! Du blir klar, och så får allt stå kvar, skrek han.
Har du nånsin sett att jag lämnar oordning efter mig när jag lagar mat? Varifrån kommer allt negativt?
Det är för varmt hemma, och doften känns i hela lägenheten!
Gå till vardagsrummet, titta på TV så länge!
Jag är hungrig! Finns det något till mig?
Jag värmer mat och kommer med den. Bara ta det lugnt! försökte hon hålla sitt lugn.
Vad värmer du? Makaroner med biffar jag ätit tre dagar i rad nu?
Det är inget att bråka om. Jag kan inte hinna allt på en gång. Salladen gör sig inte själv. Du bad ju om detta, eller har du glömt? Jag är helt slut. Fick gå två gånger till Ica och bära hem tunga kassar. Det är varmt för mig med, och så gnäller du dessutom!
Sluta skälla på mig! utbrast Mats.
Det är du som skäller. Jag försöker bara lugna dig!
Jag orkar inte mer!
Nu brast även Karin.
Vad är det du inte orkar? Att du kommer hem till en god middag? Att du sover i en varm säng med renbäddade lakan? Att jag möter dig med ett leende? Ska jag sluta prata snällt fast du har fel? Eller är det jag själv du fått nog av? Säg!
Ja, det är du! Ditt käk, lakanen, salladen! Jag behöver inget av det!
Vet du, jag har också fått nog! Du gnäller och hittar fel i allt. Är så negativ, det är nedslående! Du slänger saker överallt men kräver ordning. Disken tar du aldrig, men gnäller när det är stökigt för att jag lagar mat. Jag bad dig köra mig till grönsaksbutiken, men Sanna var viktigare för dig! Det är du som är problemet! skrek hon tillbaka.
Mats tålde nog ingen kritik, eller så blev han sårad av hennes blick och det höga tonläget, för han tappade helt fattningen Det hade hon inte väntat.
Hon först tänkte svara, men insåg att hon inte orkade. Hon valde att gå.
Det är över! sa hon och lämnade köket.
Karin började samla sina saker med darrande händer. Snabbt packade hon ner det viktigaste i två resväskor, drog på sig jeansen och gick.
Mats såg henne, men försökte inte ens säga förlåt eller stoppa henne.
Den natten sov Karin hos en vän, och nästa dag hyrde hon en egen lägenhet och flyttade in.
Det kostade tusenlappar hyra, mäklararvode och saker hon behövde köpa.
Hon tänkte aldrig att hon skulle komma tillbaka till Mats. Inte de första dagarna, i alla fall. Sen blev hon ledsen. Hon mindes deras gräl, allt elakt som sades. Båda var lika goda kålsupare.
Hon visste att det inte gick att förlåta, men det var ändå svårt i hjärtat.
Mats ringde aldrig. Bara en sms skickade han den kvällen hon gick:
Vad ska jag göra med salladen?
Gör vad du vill! Det rör mig inte, svarade hon.
Visst, det kändes sorgligt att salladen gick förlorad. Hon hade ju lagt både pengar och tid på den. Ytterligare en halvtimme, sen hade allt varit klart. Och ändå gick allt snett.
Karin ville knappast erkänna ens för sig själv, men innerst hoppades hon att Mats skulle inse allt och söka upp henne, komma och be om förlåtelse, eller åtminstone ringa. Men inget hände.
En vecka gick. Hon började acceptera att hon var ensam igen. Hon bestämde sig för att hämta de sista sakerna från Mats och lämna åter nyckeln.
Hon kunde gjort det när han jobbade, men valde att komma när Mats var hemma.
En halvtimme i förväg skickade hon ett sms. Han mötte henne vid dörren, såg skamsen och ledsen ut, men det gjorde inget med hennes inre. Någonstans djupt kände hon ändå en tyngd.
Han sa att han älskade henne, att han inte ville vara ensam, men handlingarna stämde inte med orden.
Om det varit sant, hade han inte varit tyst en hel vecka. Hade han inte haft mod att ens försöka kontakta henne om han verkligen brydde sig?
Nej, tänkte Karin, man kan inte låta sig luras. Har han gjort så en gång, gör han det igen.
Mats, sluta ljuga för oss båda! Hade du älskat mig, hade du gjort någonting inte ingenting!
Förlåt! Jag vet inte vad som flög i mig den dagen! Jag har gjort dig illa.
Lev med det. Nu hämtar jag mina saker.
Karin gick förbi honom, plockade fram några påsar och började lägga ihop det sista hon missat förra gången.
Det var småsaker som schampo och balsam, hennes favoritte som Mats ändå inte drack, en rosa kopp dottern gett henne två år tidigare, och filten syrran köpte på hennes födelsedag.
Hon fyllde påsarna och ställde dem i hallen. När allt var klart ringde hon en taxi. Mats ställde sig i dörren och sa:
Snälla, gå inte. Jag klarar mig inte utan dig!
Och jag går under med dig, svarade hon och flyttade honom försiktigt åt sidan för att öppna dörren.
Karin gick, och han stod kvar, försökte förstå vad som gått snett. Han insåg nog aldrig, för de återsågs aldrig igen, trots alla fina ord de gett varandra.
Karin satte sig i taxin och såg ut genom fönstret. Det var höst ute och lika höstligt i hennes själ. Plötsligt mindes hon att hösten är hennes favoritårstid, och att det bara var två veckor till hennes födelsedag.
Allting ordnar sig, viskade hon till sig själv, och log. Allting ordnar sig.
