Nils hade åkt ut till landet för att hälsa på sin moster. Han gick fram till det välbekanta huset, öppnade grinden, och på gården möttes han av Gunilla.
Men varför ringde du inte och sa något? utbrast hon och gav honom en varm kram.
Ville överraska dig, log Nils.
Moster Gunilla dukade snabbt fram och de åt tillsammans innan hon övergick till ett mer allvarligt samtalsämne.
Titta här vad jag hittade i en gammal kista på vinden, sa hon plötsligt och räckte honom ett papper.
Nils vecklade ut pappersarket och började läsa. Ansiktsuttrycket hans förändrades medan han läste.
Oroa dig inte, försökte Gunilla lugna honom. Det är ju så gammalt! Säkert har din hälsa ändrats sedan dess. Tänk, du har ändå fostrat två barn de kom ju inte med vinden!
Natten tillbringade Nils hos sin moster. Han kunde inte sova en blund. Dokumentet han läst handlade ju om honom ett gammalt läkarutlåtande från när han varit sjuk vid sju års ålder. Där stod det att han i framtiden inte skulle kunna få egna barn. Hans mamma hade fått papperet, men Nils själv hade aldrig vetat om det.
“Kanske är det något fel,” tänkte Nils. “Om det där pappret stämmer, har jag i så fall uppfostrat någon annans barn? Men så kan det inte vara. Jag litar på min fru.”
Nils mamma gick bort innan han ens hunnit fylla tio år. Ganska snart flyttade pappan ihop med en annan kvinna. Det slutade med att Nils som tioåring ofta sov hos moster Gunilla, som bodde i huset bredvid. Hon blev som en mamma för honom, och han fäste sig snabbt vid henne.
Efter lumpen ville Nils inte flytta tillbaka till byn. Ingen jobb fanns där, och dessutom kom han inte särskilt bra överens med sin far. I stället stannade han i staden, tog jobb som chaufför och bodde i korridor. Med tiden blev han långtradarchaufför och köpte sig så småningom en egen lägenhet.
Det var så han träffade Margit. Hon berättade att hon väntade barn, redan innan de ens gift sig. De kom bra överens och tre år efter dottern föddes även en son.
När Nils var närmare fyrtio, och hade lite pengar sparade, slutade han köra långtradare och startade istället sitt eget åkeri. Det började smått, men växte efterhand och blev med tiden en stabil inkomstkälla.
Direkt efter besöket hos moster åkte Nils till Stockholm. Han kunde inte åka hem utan att veta. Där gjorde han en kontroll och det gamla läkarintyget visade sig stämma. Nils återvände hem, djupt bekymrad.
Pappa är hemma! ropade Margit glatt. Ska du ha mat?
Nej, sa han kort, och la fram läkarutlåtandet på bordet.
Vad är det där? frågade hon förbryllat.
Det är ett papper som säger att jag aldrig kunnat få barn, sa Nils.
Margit sjönk ner på en stol.
Men Nils, det måste vara något fel!
Ska du fortsätta ljuga, så får du inte se mig mer, svarade han.
Låt mig förklara, bad Margit till slut.
Hon berättade att en gammal skolkamrat varit hennes pojkvän. Efter gymnasiet höll de ihop tills han plötsligt lämnade henne för en annan. Då träffades hon och Nils, och kort därefter var hon gravid. Hon visste inte säkert om det var hans, men såg ingen annan utväg än att gifta sig. Föräldrarna skulle aldrig ha godtagit en ogift mamma.
Det är okej med första barnet, avbröt Nils. Det kan jag förstå. Men vårt andra barn då?
Margit började gråta.
Du var ute och körde så mycket. En kväll träffade jag mitt första kärlek igen… och jag vet inte varför, men jag följde med honom. Det blev inte mer än så. Efteråt förstod jag att han bara var en förälskelse, och att du, Nils, är den jag älskar.
När Margit tystnat blev det lång tystnad vid köksbordet. Nils satt med händerna för ansiktet.
Snälla Nils, lämna mig inte. Jag klarar mig inte utan dig.
Jag klarar inte att se dig, sa han och gick ut genom dörren, medan Margit gråtande följde efter.
Nils kastade sig in i jobbet för att få tankarna på annat. På helgerna åkte han ut till Gunilla igen. Speciellt på nätterna var det svårt.
“Livet är kört,” tänkte han där han låg och stirrade i taket. “Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Hur går man vidare?”
På morgonen började han fundera.
“Tänk om jag fått reda på att jag inte kan få barn redan när jag var ung. Då hade jag kanske aldrig fått en egen familj. Jag hade aldrig fått veta hur det känns att vara pappa. Jag har ju skrattat när barnen tog sina första steg… och fått så mycket glädje. Tack vare att jag inte visste, fick jag bli lycklig.”
Söndagen efter kom barnen ut till honom i byn.
Pappa, vi vet inte vad som hänt mellan dig och mamma, men du drar dig undan oss också vill du inte träffa oss längre? undrade hans dotter.
Klart jag vill träffa er. Jag älskar er precis som förut. Men mamma och jag har stora problem, svarade Nils.
Pappa, du måste komma hem. Mamma gråter dag och natt, sa sonen oroligt.
Pappa, sluta vara arg på mamma. Ni ska snart bli morfar och mormor! berättade dottern glatt.
Nils kramade henne hårt.
Det var det bästa jag hört på länge!
Vi åker inte utan dig, sa sonen bestämt. Sluta bråka. Ska man verkligen skiljas efter så många år tillsammans?
Okej, jag ger med mig. Vi åker hem, log Nils, och började packa.
