Min granne tjuvade mitt kogödsel i säckar om nätterna. Igår var jag generös nog att tillsätta ett rejält lass jäst i högen.
Har du varit vid min gödselhög med hinkarna igen? jag frågade egentligen inte. Det var ett konstaterande.
Lotta, grannen på andra sidan staketet, ryckte inte ens på ögonbrynet. Hon stod mitt i sin köksträdgård, lutad mot hackan, och såg på mig som om det var jag som orättvist beskylldes för något.
Men Elin, du behöver inte bli så upprörd! Du har ju ett helt berg där borta. Kan du verkligen inte unna lite till grannen, din barndomsvän?
Det där är inget “gott”, Lotta. Det där är tjugotusen kronor lastbilskärra plus utkörning, jag nickade mot högen på baksidan, som nu var påtagligt mindre. Och för övrigt är det min egen ägodel.
Men himmel, snåla då! hon rullade demonstrativt med ögonen. Herregud, tog väl bara ett par hinkar till gurkorna. Min pension är på gränsen till existensminimum, har inte råd att beställa en hel lastbil som vissa.
Lotta visste precis vilka strängar hon skulle spela på. Favoriten var att göra sig till offer allting var alltid någon annans fel: regeringen, vädret, solstormarna, eller förstås jag, för att mina tomater rodnade före hennes.
Jag gick in igen med en ilska som låg tung i halsen. Det handlade inte om några hinkar eller pengar, nej. Det var fräckheten att hon tog mig för en idiot.
Nätterna vid tvåtiden började det alltid rassla där ute. Det handlade inte om någon liten hink, Lotta jobbade med kraft: hon fyllde svarta byggsäckar och bar iväg guldreserven i stora lass, som om hon förberedde sig för belägring.
Tobbe satt i köket, mumsade rostat bröd och löste korsord.
Snodde hon igen? frågade han utan att höja blicken.
Japp. Och kallade mig dessutom snål på kuppen.
Sätt en fälla då.
Och sen förklara varför Lotta tappat ett ben? Här krävs list, inte våld.
Jag kikade mot hennes växthus föremålet för byns avund. Lotta älskade att skryta om sitt “speciella frö” och “gröna fingrar”. Och fingrarna var sannerligen raska särskilt när de snokade i andras högar.
Jag låg sömnlös på kvällen, lyssnade till hundskall på håll, syrsor som spelade, och så, plötsligt: rassel, rassel. Spaden pressade sig genom gödseln. Jag vårdade den där högen, skyddade den, täckte med pressening och ändå klev hon in och tog för sig.
Nästa morgon, när jag gick ut, stod Lotta redan och pillade bland sina morötter.
God morgon, Elin! sjöng hon glatt. Har du sett att dina squash börjar gulna? Inte blivit sjuka va?
Hon strålade och man såg tydligt på spåren att hon släpat tre säckar till under natten.
Mors Lotta. Inte den här gången, va.
Jag gick till förrådet och fick syn på hyllan med trädgårdskemi: frön, gödningsmedel och en stor gul påse torrjäst, egentligen till jordgubbar. Planen kläcktes omedelbart.
Lotta la alltid bytet i stora byggsäckar, knöt dem hårt och gömde dem i växthuset, där värme och fukt rådde perfekt för en god jäsning.
Jag blandade varmt vatten, hällde i det där sista sockret ur skafferiet och hela påsen jäst. Det började fräsa, bubbla och dofta bränt socker och förväntan.
När det mörknade smög jag runt tomten och hällde jästen precis där hon alltid tog sig in via en glipa i staketet. Rör om ordentligt vill hon ha min gödsel ska hon få min egen touch.
Jag tvättade händerna och gick och la mig, nöjd med dagens balans.
Vad ler du åt? mumlade Tobbe sömnigt.
Kommer drömma gott i natt, svarade jag och drog täcket upp till hakan.
Natten blev ovanligt tyst. Inte ett ljud från spade eller plast.
Men morgonen började med ett illvrål rakt genom kvarteret, inte med kaffe och fågelkvitter.
Tobbe flög upp. Han, bara i kalsonger, störtade till fönstret.
Vad i hela…?! ropade han och gned sig i ögonen.
Jag drog på mig morgonrocken och gick ut på farstukvisten, där den svala luften genast skvallrade om en syrlig odör. Lotta stod vid sitt nya växthus av polykarbonat, dörrarna vidöppna.
Hon såg ut… tja, annorlunda milt sagt. Fläckig av brunt, som om någon kastat lera på henne. Jag gick fram till staketet och försökte se uppriktigt förvånad ut.
Lotta, vad hände egentligen? Har röret spruckit där inne?
Hon vände sig långsamt om, med en blick av skräck och brun sörja.
Det… det exploderade! väste hon. Elin! Det där lever!
Jag tittade över staketet och visslade nästan lågt för mig själv. Ett lokalt kaos hade utspelat sig i växthuset. På kvällen låg säckarna prydligt, nu var det ett krigszon.
Den torra jästen i värme och fukt, i tätt slutna säckar, hade börjat jäsa rejält. Trycket steg, säckarna blåstes upp som ballonger tills lagen om fysiken tog över.
Plasten gav vika och innehållet sprutade ut, över alla väggar och tak. Hennes älsklingar till paprikor förvandlade till artillerioffer. Och mitt i allt eländet stod Lotta dagens huvudperson.
Vad tusan small egentligen? undrade jag, så lugnt jag kunde.
Säckarna! pep hon. Jag gick in och så small en, och så nästa! Elin, vad har du blandat i dem?!
Jag? utbrast jag oskyldigt. Lotta, det är ju mitt kogödsel på min tomt. Det enda som gått i där är vad kossan lämnat efter sig.
Hur det hamnade i ditt växthus, snyggt paketerat dessutom, tja, det får väl du svara på.
Lotta stelnade. Jag såg hur kugghjulen snurrade. Erkänner hon är det mitt då har hon snott det. Säger hon att det är hennes varför exploderar det då? Hon stod där, både bildligt och bokstavligt insmord.
Detta… var sabotage! stammande hon. Tänkte du förgifta mig?
Med rent organiskt gödsel? jag ryckte på axlarna. Kanske är det din energi där inne, eller så har någon gett dig onda ögat? Du har ju så lätta händer, som du själv säger.
Tobbe kom ut, ögnade scenen, fnös i näven och gick snabbt in igen för att slippa bryta ihop av skratt. Lotta tog slangen och spolade av sig sin entreprenörsanda.
Vattnet rann längs morgonrocken, men lukten satt kvar. Inte bara gödsel det var stanken av ett praktfullt nederlag.
Hela dagen surrade byn om Lottas explosioner. Vilda teorier spreds, från hembränningsapparat till meteoriter. Lotta teg och skrubbade växthus till kvällningen.
Hon fick kasta ut alla plantor och byta ett tjockt lager jord för mycket gödsel även för de mest robusta växterna. På kvällen vågade hon inte dyka upp på trappfikat smått sensationellt.
Veckan därpå beställde jag hem en ny gödselkärra. Högen tippades på samma plats. Natten var genomtyst inget prassel i häcken, ingen spade, inget påfyllnadsljud.
Jag gick ut i trädgården månen lyste på en helt orörd gödselhög.
På morgonen gick Lotta förbi mitt staket och tittade demonstrativt åt andra hållet. Hon handlar numera jord i påsar från trädgårdsbutiken färgglada påsar och för egna pengar.
Mors, granne! ropade jag. Hur går det med paprikorna?
Hon stannade, kastade en blick. Inte en uns ånger men nog rädsla för de oförutsägbara kemiska processernas makt.
De växer, grymtade hon. Klarar mig fint själv, utan din välgörenhet.
Perfekt det, du har ju ändå fått mitt bästa tips redan.
Hon fräste till och traskade hemåt med bråttom. Jag gick in och bryggde en kopp starkt kaffe.
I själen rådde lugn och ordning ingen skadeglädje, ingen triumf. Saker var där de skulle vara. Mitt var mitt, och ingen rörde det mer.
Gränser handlar inte om stakethöjd utan om tydliga lärdomar. Man ska inte gräva i andras högar om man inte är beredd på konsekvenser.
Sedan dess har jag alltid en påse jäst i reserv på översta hyllan. Man vet aldrig. Om någon annan trädgårdsskadedjur skulle vilja testa min generositet då är jag redo samtala på deras vis.
