Söndag, 14 april
Det finns ett gammalt svenskt ordspråk som lyder: “Den godtrogne är lätt att lura.” Förut tyckte jag att det var lite väl cyniskt, men livet har lärt mig att det faktiskt ligger mycket sanning i det.
Det började för ungefär ett halvår sedan när en ny granne flyttade in mittemot min lägenhet här i Vasastan, Stockholm. Hon en prydlig kvinna i fyrtioårsåldern, alltid med ett artigt leende, typisk svenskt diskret och lagom vänlig presenterade sig som Rut Svensson. Vi hälsade i trapphuset och småpratade ibland om vädret, precis sådär som man gör här.
Två veckor efter inflytten knackade Rut försiktigt på min dörr en kväll vid nio. När jag öppnade stod hon där med ursäktande min och en tom liten skål i handen.
Förlåt att jag stör såhär sent, sa hon vänligt. Jag tänkte baka kanelbullar men upptäckte att saltet är slut! Har du lust att låna ut lite? Jag lämnar tillbaka imorgon!
Såklart, tänkte jag. Man vill ju vara en artig granne och salt är ju ingen stor sak. Jag hällde upp nästan halva saltkaret i hennes skål, hon tackade så mycket och gick hem till sig.
Några dagar senare ny knackning. Denna gång ville hon låna socker.
Jag blev så sugen på te, sade hon insvept i sin lila morgonrock. Och det är så ruggigt ute Kan jag få låna ett par matskedar? Jag köper nytt snart och lämnar tillbaka!
Det kändes ju inte som någon stor uppoffring, även om jag undrade tyst för mig själv hur man kan bo fyra veckor utan att ha basvaror hemma. Salt, socker, smör, tändstickor sådant som liksom bara ska finnas där i köket. Jag släppte dock det där och lät det bero.
Sedan blev det ägg, en skvätt olja, en lök, en halv citron, en tepåse, en Alvedon och till och med en toarulle. Samma mönster varje gång: kvällstid, ursäktande blick, en berättelse om att hon “glömde köpa” och löftet om att “imorgon får du igen”. Men tillbaka kom aldrig en enda pryl.
Rut hade ett fascinerande selektivt minne hon kom ihåg att jag nästan alltid var hemma men glömde alltid sina små lån så fort dörren hade gått igen.
En dag när jag själv behövde en morot till soppan tänkte jag att nu var det min tur. Jag ringde på hos Rut, som öppnade och sa:
Oj, jag har nog bara en kvar själv, och jag ska använda den nu ikväll Tyvärr!
Sen stängde hon dörren.
Där och då fick jag nog. Hennes basvaror allt mitt, men min morot var plötsligt okränkbar privat egendom? Jag bestämde mig: nu fick det vara nog. Ingen mer “grannsamverkan” på mitt bekostnad.
Plockade fram ett block och skrev ner, vad jag kom ihåg: socker, ägg, kaffe, olja, lök, Alvedon, citron, tvättmedel och så vidare. Omräknat till rimliga priser hamnade det på ungefär 950 kronor.
Lappen lade jag på hallbordet för jag visste att snart skulle den bli aktuell.
Mycket riktigt, på lördagen då jag själv skulle baka paj, ringde det på dörren igen. I dörrögat: Rut med en bunke i händerna.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig ett lagom svenskt leende och öppnade.
Hej! Kan du rädda mig? Jag har redan blandat ihop smeten men upptäckte att mjölet är slut! Kan jag få cirka tre deciliter? Självklart lämnar jag tillbaka!
Mjöl? Jadå, det finns.
Toppen! Du vet att jag alltid betalar tillbaka!
Jag log och sa:
Rut, självklart kan jag hjälpa dig. Men först tycker jag vi ska summera våra tidigare “grannlån”.
Jag räckte henne lappen. Rut stirrade förvånat, kanske för första gången påminde situationen henne om något mer än ett vanligt “grannbesök”.
Här har jag skrivit upp vad du lånat de senaste två månaderna visst stämmer det med femton ägg, fyra koppar socker, kaffe, olja, tvättmedel, citron och lök?
Öhm jag har faktiskt inte räknat själv muttrade hon, och leendet försvann snabbt.
Men det har jag. Jag räknade med medelpriser, till och med lite rabatt. Det blir sammanlagt 950 kronor, förklarade jag och höll fram handen. När vi har kvittat kan jag gärna ge dig mjöl. Kanske lite extra, till och med.
Men är du på riktigt?! Ska du fakturera mig för SALT och TÄNDSTICKOR?!, utbrast hon till slut.
Mer än någonsin, svarade jag. Om du lånar och inte lämnar tillbaka, blir det köp. Jag ber bara om att få betalt för varan.
Vad småaktig du är! Jag trodde vi var “vänliga grannar”, men det här Småsint!
Småaktigt är att ha råd med sushi men gå runt och tigga toapapper, svarade jag lugnt.
Rut blev röd i ansiktet.
Behåll ditt förbannade mjöl! Jag kommer aldrig mer fråga dig om något!
Hon smällde igen dörren efter sig. Jag stod kvar i hallen, nästan lättad, lappen i handen.
Nu har det gått två veckor. Rut har inte hälsat sedan dess. I hissen vänder hon bort blicken och låtsas kolla mobilen. Jag hörde henne till och med muttra till en granne att här bor “snåla original”.
Så här med lite avstånd tänker jag: Det är lätt att bli lite för trevlig i vårt lagom-land, men ibland måste man säga ifrån annars blir man bara utnyttjad. Jag har lärt mig att vänlighet är bra, men gränser är bättre.
