Lilla Äpplet
Du är alldeles lik din mamma!
Hur då, mormor? Jag minns hur Elin, sådär som bara barn kan, ryckte till och spände sig, men hejdade sig strax själv. Vem försökte hon skydda sig mot egentligen?
Egensinnig! Hon var sån, din mamma också! Hon lyssnade aldrig på någon! Och du, du följer i samma spår!
Vad är det jag borde höra?
Mig, såklart! Du ska lyssna på mig! Och du ska visa respekt. För jag är äldre och vet bättre hur livet fungerar! Förstått?
Elin såg förvånat på sin mormor Ingrid, rufsigt gråhårig och blossande röd av iver när hon viftade varnande med pekfingret precis under näsan.
Det var verkligen underligt varför krävde hon så mycket lydnad? Man kunde tro hon var inristad i väggarna, så omöjligt det var att få bort henne ur tanke och rum.
Jag minns hur Elin pillade på fingrarna, kanske föreställande att det var som när hon målade av dagens känslor; om hon bara kunde sudda ut lite skuggor där lysa upp här Hon tyckte inte om mörka känslor, särskilt inte vare sig gräl eller höga läten, det var främmande för henne. Mamma Vera hade aldrig talat med henne så här. Hon brukade säga att det hör till att lyssna både med öronen och hjärtat, om man är hyfsad människa.
Spetsa öronen nu, snäckan, och lyssna noggrant! Vet du varför haren har så stora öron? För att räven smyger så tyst på mossan. Slutar haren lyssna, ja då tar räven honom!
Usch, mamma! lilla Elin knep mamman hårt om armen.
Just det! Därför är haren så smart. Han lyssnar noga och springer snabbt. Ingen räv kommer ifatt den som har sinnena med sig.
Det var länge sedan nu. Elin hade nästan blivit vuxen, men hennes mammas sagor satt kvar i minnet, ord för ord.
Nu, med åren, förstod Elin att mamman faktiskt haft rätt i mycket hon sade sådant hon under barndomen bara fnyst åt och trott var överdrift.
Ta bara den här mormor Ingrid. Elin hade inte ens hört talas om henne förrän förra året. Med sin mamma hade hon bott i en liten stad vid Vätterns strand, gått på förskolan, brottats och bråkat med Majken och Tove, för att sedan försonas och rusa iväg efter glass längs småbåtshamnen. Sedan blev det skola, Jocke, första kyssen bland blommande kastanjer.
Och så fanns mamma
Jag minns hur Elin brukade gnugga en stor konstpärla av glas, blågrön som en lapis, som hängde på ett armband mamman knåpat ihop.
Och? Det spelar väl ingen roll ifall den är äkta? Se så fint det blev! Vet du, lilla vän, ibland är det som är äkta så beskt och knepigt att bära att man ändå inte har glädje av det. Och en ersättning kan vara nästan lika bra.
Hur menar du?
Tänk på det här: Du och Majken grälade förra veckan, minns du varför?
Hon sa att vi var fattiga, och därför fick jag inte riktiga Adidas-skor utan skulle ha “något hemmasytt”. Hon menade att hon minsann sett riktiga märken och mina var fel.
Majken har rätt, skorna har din morbror Olle sytt. Men vi har aldrig påstått att de var märkes, eller hur?
Nej.
Men de är av riktigt skinn, vackra och sydda med kärlek. Du tycker om dem ändå, inte sant?
Mhm.
Så vad spelar det då för roll vem som gjort dem eller vilket märke som sitter där? Folk hittar på så mycket för att känna sig bättre än andra det viktigaste är vem du är på insidan. Du är inte mindre värd för att du bär något annorlunda.
Det där tänkte Elin på länge. Hon hann till och med städa sitt rum och köket innan hon plötsligt kom ut till mamman som rörde ihop favoritmarmeladen av hjortron.
Mamma, betyder det att Majken inte är min bästa vän? Hon säger ofta snälla saker men sen plötsligt elaka. Fast jag vet ju att hon gillade mina skor egentligen, för Tove berättade att Majken bråkade med sin mamma om att hon ville ha likadana.
Så du lyssnade inte bara på orden, Elin? Vera la undan träsleven och kramade om dottern. Skär inte av vänskapen för snabbt. Majken är fortfarande liten precis som du
Jag är inte liten!
Elin satte sig tvärs över mammas knä och höjde blicken. Mamma såg att ilskan inte gällde kompisen utan Elin själv.
För mig är du alltid liten, älskling. Och du, och Majken. Alla barn är små för sina mammor, och det är inget att skämmas för. Min egen mamma är borta sedan länge, men jag hade gärna varit liten ett tag till Fått någon som höll om mig.
Vera suckade och kysste dotterns hjässa.
Nåja, det handlade om dig och Majken Ge det tid. Kommer du ihåg när hon bar hem dig från lekparken efter att du ramlade? Jag såg ju hur rädd hon blev för dig skrapade knäna själv och grät så mycket att läkaren i Falun ville ge också henne en spruta. Minns du?
Ja
Och när Majken kom med nya tuschpennor, sådana hon fått från sin pappa, och gav dem till dig eftersom du hade feber och inte kunde leka? Bara för att du skulle rita henne den finaste teckningen att ha på sin vägg. Minns du?
Jag minns
Och du bråkar över ett par skor? Kommer en dag när du inser hur lite sånt betyder. Förlora inte det ni har.
Hon har redan bett om förlåtelse.
Jag sa att jag inte vill se henne och att vi inte är fattiga.
Var du arg?
Väldigt arg! Nu är jag mest bara lite arg
Vänta tills ilskan självdör försonas då. Går du för tidigt kommer du fortfarande vara arg, och vänskapen blir aldrig hel.
Hur Elin saknade sin mamma ibland! Mamma skulle ha vetat vad som skulle sägas och göras. Det kändes särskilt nu när mormor var nära
Mormor Ingrid dök upp lika oväntat som ett sommarregn.
Elin anade ingenting om att mamman var sjuk eller att hon tagit kontakt med sin forna svärmor, och bett henne komma.
Nåmen hej Vera! Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen! En kraftig, hettande dam slog igen grinden och lutade sig mot den för att hämta andan. Den här hettan! Hur orkar ni bo här?
Goddag, Ingrid.
Elin såg på mamma. Hennes röst var underligt mjuk.
Är det här Elin? Mormor Ingrid betraktade henne länge. Ser då inte ut som min son i alla fall! Är du säker på att hon är Olofs dotter?
Du har inte förändrats.
Nu hördes skratt i Veras röst, och Elin slappnade äntligen av. “Vi får ta det som det kommer”, som mamma brukade säga.
Elin gillade inte sin mormor. Hon var högljudd, nervig, motsägelsefull och körde med allting, skapade oro och fåniga bestyr.
Som vanligt oreda! I ditt hem, Vera! Du har ju barn en flicka dessutom! Ska hon lära sig att vara kvinna så? Hennes man kastar ut henne första dagen efter bröllopet! Och gör helt rätt!
Elin förstod inte varför mamma teg. Dolde bara ett leende, log åt stormen Ingrid förde med sig, men sa aldrig emot.
Katterna blev skraja och gömde sig i hörnen, och Frasse, hunden Elin fått av morbror Olle, drog sig undan till skuggan utomhus, och morrade tyst när Ingrid höjde rösten inomhus.
Se där! Hunden är den vettigaste varelse i huset förstår att här har den inget att göra. Djur hör inte hemma inne!
Katterna flaxade ut efter de orden och försvann fort undan städmoppen.
Det var då Elin för första gången verkligen ställde sig upp. Hon fångade sin favoritkatt Muffins under armen och stapplade demonstrativt in på sitt rum.
Vad är det här?! Elin! ropade Ingrid så att Frasse började skälla därute.
Jag ser till katterna! ropade Elin lugnt. Katterna och Frasse bor kvar här. De har varit här före dig. Det här är vårt hem och du är gäst. Hemma hos dig får du bestämma!
Elin! Vera drog efter andan och höll handen för munnen. Aldrig förr hade hon hört sin dotter tala så.
Men till Elins förvåning log mormor bara snett och knep ihop ögonen.
Tja, det sitter väl i släkten. Du är ett riktigt äppelbarn Vera, du kunde ha fostrat henne bättre!
Sen dess lät Ingrid katterna vara, stötte mest undan dem med foten där de råkade i vägen.
Men alla var ändå för upptagna. Saker gick fort och Elin tyckte det var skrämmande att höra tiden slå på det gamla vägguret över byrån.
Varför hade tiden så bråttom? Mamma var ju ännu ung och borde behövas. Det kändes så fel.
Men tidens gång brydde sig inte om Elins bön. Varken hopp eller barmhärtighet endast små, kalla, ordlösa steg. Läkare, mediciner, sjukhusrum
Vera gick bort en tidig vårmorgon. Dagen innan hade Elin öppnat fönstret och släppt in kalla vindar från sjön:
Snart blommar ditt körsbärsträd, mamma! Snart!
Det hoppas jag, Elin Jag vill se det ännu en gång.
När Elin hörde att mamma var borta bröt hon rasande av den gren som vuxit in mot mammans sovrumsfönster. Vem skulle nu se den?
Ingrid tog beslutsamt tag i Elin, gav henne en näsduk som mest liknade ett lakan och befallde:
Gråt! Skri ut det! Släpp det du bär på. Det kommer varken dig eller någon annan till nytta. Vi har alla vår tid, du kunde ändå inget göra.
Hur visste hon? Hur visste Ingrid det som skedde i Elins innersta att hon klandrade sig själv för att mamma slitit ut sig, alltid för dottern, för framtiden. Och Elin, vad hade hon gjort? Sprungit ute, slarvat med måleriet, sänkt betygen, fast hon visste hur nära det var till studenten. Hon ville inte oroa mamma, skjutit upp sanningen tills det var försent.
Det brev som Vera skrivit till Elin gav Ingrid henne först på fyrtiodagarsdagen.
Nu kan du få det. Läs och ta till dig. Jag ska gå och dona i köket, hjälp gärna till sen.
Det märktes direkt på Ingrid att hon var sårad. Hon ryade inte ens som vanligt, bara muttrade och gick.
Elin satte sig på golvet i sitt rum, brevet vilandes i knäet och Muffins snurrande kring benen.
Elin! Sluta gråta! Du är stark! Varför slösa tårar? Livet är så vackert och vi fick så mycket tid. Allt är inte självklart för dig, men kanske förstår du om jag berättar. Det här är din historia.
Från början När jag träffade din pappa. Han var fantastisk. Första gången jag såg honom blev jag kär. Mina vänner sa: Hur kan du? Han är ju rödhårig! Men de förstod inte hur vacker och snäll han var. Du har ärvt en del från honom fräknarna, ögonen, näsan. Resten är mitt.
Mormor Ingrid, hon är egentligen en fin människa. Bry dig inte för mycket om hennes temperament. Hon har alltid varit burdus och högljudd men också snäll i grund och botten.
Frågar du varför du aldrig träffade henne? Det är mitt fel. Jag var ung och dum, såg inte klart. Förlåt.
Din pappa och jag skildes åt när du var liten. Han hittade en ny kärlek, och sådant händer Han bodde kvar för din skull, men när han mötte en kvinna som blev hans universum kunde han inte ljuga längre. Men han var alltid en god far.
Ingrid kom för att tala förstånd med oss och som du tänker började hon med det vanliga: Var är ordningen? Så bråkade vi. Sa fula saker som jag skäms för. Jag skrek att du inte var hennes barn
Hur lätt det är att fela, och hur svårt att be om förlåtelse!
Jag borde minnas att när jag låg på sjukhus och bara skulle vila, var det hon som kom, stannade över en månad, lagade mat och tog hand om oss. Hon åkte hem först när hon visste vi klarade oss.
Jag visste inte att hon träffat pappas nya kvinna och till sist accepterade henne och deras barn som sina egna. Ja, Elin, du har halvsyskon. Vill du lära känna dem kan Ingrid hjälpa dig. Vi pratade om det. Det är bra att ha släkt kring sig.
Om framtiden: Plugga! Välj själv och låt ingen bestämma åt dig. Du har ju talang och skaparglädje använd den! Jag har sparat undan lite pengar åt dig, räcker kanske inte så länge, men inledningen får du här. Och glöm inte jag tror på dig och på din dröm om en vernissage i Stockholm eller Göteborg! Jag ska vara stolt över dig, det lovar jag. Härifrån ser jag dig nog ändå.
Torka tårarna!
Mamma
Elin satt länge med brevet i handen. Mamma sa ju att hon skulle sluta gråta!
Muffins låg redan hoprullad vid hennes fötter, drömmande och trygg, medan Elin försökte förstå hur livet nu skulle gå vidare.
Då kikade Ingrid in, knäppte på lampan och befallde:
Nu får det vara nog med grubblande. Kom så får du te. Man måste göra något, inte bara sörja.
Mormor gillade inte alls tanken att Elin ville bli konstnär hon föreslog bestämt att ekonomi och redovisning var mer vettigt. Men Elin stod på sig. Då begravde Ingrid stridsyxan och deklarerade snörvlande att barnbarnet minsann var envis som en åsna, precis som den som burit på hemligheter och saknat värme i så många år.
Vet du hur mycket jag letat efter er? Din mamma bytte namn till och med! Och så morbror Olle, då
Han ville bara hjälpa mamma.
Nå, då är det förlåtet. Men det ska han få höra, ändå!
En dag var Elin vuxen, fyllda arton, och stod på sig: Mamma sa du förvaltade pengarna. Om en månad flyttar jag. Jag klarar mig själv!
Ingrid blev röd i ansiktet, verkade vilja protestera, men la bara handflatan på Elins och muttrade:
Så reser vi. Jag följer dig. Jag har lovat din mamma att aldrig lämna dig. Så det så!
Många år senare gick en osannolik trio i en liten galleri i Gamla Stan: en rödhårig, bred kvinna, en lång, smal ung man i hornbågade glasögon, och Elin med sin ettåring på höften.
Nå, vad tycker du? Elin höll andan. Först när mormor tagit barnbarnet och torkat bort lite snor från kinden kom domen:
Jamen, det är bra! Fina ramar, snyggt och ordentligt! Fast färg kostar pengar, du slösar nog onödigt! Du kunde målat mindre dukar, Elin! Och i ateljén skulle du städa bättre jag var där, det är kaos! Och du, Gunnar, varför har du inte sagt till? Hon har påsar under ögonen! Ni behöver sova, hör du det! Jag tar med lille Sigge, och ni tar hand om er själva. Ses efter helgen, punkt.
Och när Ingrid gick förbi Elin, lade hon handen mot hennes kind och viskade:
Din mamma är stolt över dig, flicka lilla. Jag är det med. Min lilla äppelflickaElin log där hon stod, mitt i sorlet från vernissagen, med doften av nya ramar, oljefärg och kaffe i luften. Runt henne cirklade nu människor som kände hennes streck och färgfläckar bättre än de kände henne ändå fyllde de rummet med sina röster och beröm.
I fönstret ut mot gränden speglades en pojke i knubbiga stövlar, någon med fräknar och näsan tryckt mot glaset lille Sigge, hennes egen, höll hårt i farfar Gunnars hand. Och brevid, i en amaryllisröd tröja, stod Ingrid och viftade med en servett åt någon vänligt men bestämt: “Det där, det är mitt barnbarn!” hörde Elin henne säga. Och i de orden rymdes ett släktband, ett förflutet, förlåtelse och mod. Kanske till och med kärlek, av det slags som växer långsamt, ibland utmanande, men alltid envist rotad.
Elin smög en stund åt sidoingången, tog ett djupt andetag och såg mot kvällshimlen, där Stockholm blänkte i marsljuset. Hon snuddade vid sitt armband glasäpplet glimmade till, och för ett ögonblick var det som om mamma Vera stod där, mitt i vimlet, log sitt sneda leende.
Då viskade Elin, inuti och utåt:
Mamma, ser du? Jag lyssnade. Jag ser nu vad som var viktigt.
Och i sorlet, mellan färg och skratt, hördes en slags melodi kanske mormor Ingrids skratt, kanske mammans mjuka saga, men allra mest: Elins egen ton, som nu bar vidare. En gång äppelbarn, nu vuxen nog att själv plantera ett träd.
Vernissagens sista besökare gick, men ljuset från hennes målningar dröjde sig kvar på väggarna långt efter att dörrarna stängts. Och hemma, i det nya livet, väntade redan de första penseldragen på nästa tavla och Sigges små händer, redan fulla av färg.
