Ett Glas Mjölk
Det är inte bara svårt för de som har det tufft i livet, men även för dem som står dem nära. Det har Siv Nyström förstått för länge sedan hon har jobbat på socialtjänsten i Malmö i åtta år. Åren har slitit på henne, hon har blivit smalare, skarpare, och bemästrat konsten att svara med syrlig ironi, särskilt om någon kritiserade hennes insats. Vem tror du att du är som sitter och diskuterar mitt jobb? brukade hon svara, och de stränga smala gröna ögonen under den korta kopparfärgade luggen brukade skrämma iväg även den mest nyfikna. Hon började gå under smeknamnet Siv Pesten för hon kunde storma iväg mitt i steget och försvinna lika snabbt som hon kom.
Siv köpte alltid mat till sina brukare, städade ibland om det behövdes, och lyckades nästan alltid prata sig till en god relation. Det var bara en gång det blev konflikt en äldre herre gav henne en Marabou-choklad som tack. Att ta emot presenter var förbjudet, och hon hade aldrig gjort det förr, men nu vek hon sig. Hon tog hem chokladen, men kunde inte förmå sig att bryta av en bit den hade fastnat i halsen. Hon gav den till en grannpojke, och nästa gång tackade hon nej till en ny gåva. Farbrorn klagade då till socialchefens kontor: Choklad är inte nog, de vill väl ha ett kuvert med pengar däri också…. Siv riskerade att få sparken men sa tvärt: Avskeda mig då, jag är ingen dörrmatta man torkar fötterna på!. Hon blev kvar tack vare andra brukares stöd. Bland dem fanns Ann-Kristin Berglund, som Siv alltid gillat, men efter den händelsen blev de nära som riktiga systrar.
De två hade ganska liknande öden; båda hade förlorat sina föräldrar tidigt, och saknaden av egna barn jämnade ut allting mellan dem. Ann-Kristin, som var rörelsehindrad sedan barndomen, samlade sitt tålamod till att brodera, medan Siv, frisk på utsidan, alltid bar sorgen inuti. Hon grät i hemlighet och saknade barn hon aldrig fick. Båda saknade någon nära, men Ann-Kristin höll hårt fast vid hoppet, till skillnad från Siv, som gett upp.
Ann-Kristin hade börjat brodera servetter, dukar, och till slut en linneklänning dekorerad med praktfulla färger och fantasifåglar. Klänningen ställdes ut på Skånes folkutställning i Lund där den fick första pris och såldes, med Ann-Kristins medgivande. När hon fick ut pengarna 8 000 kronor ringde hon Siv i tårar. Det var hennes första egna lön och hon visste inte vad hon skulle göra med den.
Oroa dig inte, vi hittar på något!, skrattade Siv, men blev allvarlig igen. Vi kan köpa mer tyg, mer arbete för ett eller två år. Du tänker ändå på saker du inte ska tänka på…
Ann-Kristin svarade inte ens, men blev ledsen ändå. Hur kunde hon inte bli det, när hon började drömma allt mer om att gifta sig? I filmer visste hon exakt hur det gick till men det livet var henne förnekad.
Efter utställningen ringde de från rehabiliteringscentret och erbjöd henne en plats i dansgruppen, för att jobba fram ett dansnummer i par. Det lät otroligt sådant var ju omöjligt! Hon la på.
Men kvinnan från dansstudion ringde igen hård men vänlig och övertalade henne. Alla måste få chans att utveckla sina talanger! Du blir en stjärna, du får med dig någon från socialtjänsten till repetitionerna.
Vem ska jag dansa med?
En annan som du, vi har flera liknande par. I Sverige lämnas ingen utanför! Alla får vara med utifrån sina möjligheter.
Jag kan försöka…
Bra! Jag heter Margareta Johansson, är ledare för studion. I morgon kommer en specialbuss för att hämta dig.
Och nästa dag kom en butter chaufför med spikrakt klippt vitt hår. Siv hade just ordnat Ann-Kristins blonda frisyr fri från hårspolar. I bussen satt redan parets manlige partner Per-Arne, en bredaxlad rullstolsbunden man. Hon hälsade blygt på honom, rodnade av beröringen. Så starka, varma händer!
Siv och chauffören hjälptes åt att få in Ann-Kristin i repetitionssalen. Första repen gick klumpigt; de var svettiga och röda om kinderna, försökte rulla sig i takt till musiken under den spröda, sprudlande danspedagogens översyn. Även Margareta Johansson surrade med energi omkring dem. Men lite i taget blev det bättre, och hösten och vintern gick med träning två gånger i veckan. Siv var alltid med.
Ann-Kristin glömde till och med bort sin brodering; hon levde nu för dansen och åkte dit som till ett älskat arbete.
Idag skulle hon på genomdrag inför premiären, och väntade på Siv. Men Siv var dyster, tyst, sliten. Ann-Kristin kunde inte låta bli att fråga:
Varför så lång i ansiktet?
Är jag inte alls… muttrade Siv och försökte låta neutral.
Ann-Kristin såg dock hur sur Siv var och bytte samtalsämne: Vi är ju bara fyrtio! Vi kan fortfarande skaffa familj!
Är du igång om det där igen Jag har redan varit gift. Sju år, sen drog han. Rätt gjort, kan inte klandra. Straffet för att jag sprang efter pojkar som ung, kanske. Bara synd att mamma aldrig fick barnbarn.
Det var då, nu är det nu. Jag skulle gift mig på nytt i ditt läge!
Du vill bara gräla!
Ensamstående kan väl få barn numera, provrör och sådant!
Det kostar pengar! Det tjänar inte jag!
Men på nyheterna sa de att det är gratis nu.
Det tar vi sen. Vad har du på dig till repetitionen?
Grå kjol och rosa topp!
Ta konsertklänningen! Den måste du vänja dig vid!
Det får bli på genrepet, annars fläckar jag ner den.
Kvällen innan genrepet tränade de extra länge. Hemma efteråt tvättade Siv Ann-Kristin och rullade in henne i morgonrock, hjälpte henne till köket, gjorde te, ställde fram kakor och godis. Men Ann-Kristin såg inte ens på sötsakerna och frågade plötsligt:
Minns du din första gång?
Första vadå?
Tja, med en man Ann-Kristin rodnade.
Kommer inte ihåg…
Sluta nu, du var ändå gift. Och Nils har väl börjat gå hem till dig?
Det var förr, nu har han hittat någon yngre. Inget att avundas! fnös Siv.
Men Per-Arne ser bara på mig…
Ja, brunetter gillar blonda tjejer. Men hoppas inte för mycket. Du kan bli sårad.
Hur var det ändå?
Det pratar vi inte om. Drick ditt te! Sen vila.
Ann-Kristin teg, och Siv förstod att det var allvarligare än hon trott. Hon plockade ihop disken och skulle gå, men stannade i dörren:
Jag låser. Vad ska jag ta med från affären i morgon?
Som vanligt, du vet…
Sov ordentligt nu, det är genrep i morgon!
Ann-Kristin svarade inte.
Dans, det är farligare än man tror, mumlade Siv för sig själv.
När Siv gick tänkte hon: Hon måste hitta någon, hon är ju jätteduktig! Men varför sa jag något om Nils?.
Ann-Kristin ångrade genast sin skarpa ton mot Siv. Men hon kunde inte berätta för någon vad hon kände, och dikter hade hon aldrig skrivit. Tankarna snurrade minnen av Per-Arnes mörka hår, hans varma hand. Hon insåg till slut att med honom vid sin sida var hon inte rädd under dansen. Och snart satt dansen i ryggraden hon kände sig plötsligt duktig.
Dagen för genrepet kollade Ann-Kristin sömmarna på sin lila, glittrande konsertklänning och kände sig nervös. När Siv kom, samlade de sig långsamt, bad chauffören komma extra tidigt; Ann-Kristin ville vara först i klänning. Väl där tyckte hon att alla tittade på henne och Per-Arne, som idag hade svart kostym och, till hennes förvåning, sällskap av en kvinna.
Backstage hann hon knappt reagera; Per-Arne rullade fram, kysste henne på kinden och viskade:
Oroa dig inte, det blir bra.
Hon tystnade, värmdes av hans närhet. Men nästa sekund stöttade den andra kvinnan henne försiktigt på axeln.
Allt kommer gå fint, sa kvinnan milt.
Vem är du? Ann-Kristin höll nästan andan.
Per-Arne rullade fram, löste hennes oro: Ann-Kristin, det här är min fru, Sofia.
Hon såg ringarna glimma på Per-Arnes hand, och allt rasade. Alla drömmar försvann, huvudet snurrade, hjärnan stängde av.
När de väckte henne till liv igen, orkade hon ändå inte möta de andras blickar. Hon svarade bara genom att vara tyst, också under hemresan.
Var är Per-Arne? frågade hon först när de rullade in på hennes gård.
Kvar på repetitionen. Han har sin vanliga dans, du har ju rasat ihop nu. Men kanske lika bra?, svarade Siv snabbt. Prästen Ulf hade ändå rätt!
Ann-Kristin blev bara mer ledsen.
Väl inne somnade hon i klänningen på sängen. För första gången log den griniga chauffören:
Så nu är konserten över?
Över, över nu får du köra! röt Siv och satte sig bredvid Ann-Kristin. Kan du säga vad som hände nu?
Svaret dröjde, men sedan rann tårarna: Han är gift
Siv hade svårt att hålla sig för skratt, men höll sig. Hade du tänkt bli ihop med honom?
Gå härifrån! Jag behöver dig inte! Du är min plåga!
Om Ann-Kristin sagt det hårt hade Siv kanske trott på det, men nu pep hon bara ilsket. Siv blev ändå sorgsen all denna tid hon ägnat Ann-Kristin. Hade egentligen blivit hennes närmaste. Nu var det tydligen slut på det med ett enda ord.
Hon gick därifrån, men benen vek sig på väg hem. I morgon ska jag be om att slippa henne, tänkte Siv. Eller sluta helt och jobba på förskolan istället.
Hemma hade Siv ingen ork att laga mat det blev te och småkakor, sen lade hon sig trött på soffan och tänkte på Ann-Kristin: Får se hur länge hon klarar sig utan mig!.
Mitt i natten ringde telefonen det var prästen Ulf:
Siv, du måste komma till Ann-Kristin. Vi måste köra henne till sjukhuset.
Sivs hjärta snörptes åt. Hon tänkte på att hon glömt låsa hos Ann-Kristin. Väl där utanför huset såg hon polisbil, ambulans och Ulf.
Vad har hänt? viskade Siv.
Antagligen förgiftning Hon ringde och var dålig, sa ingenting men bad mig komma. Hon låg på golvet, med tabletter omkring sig
Polisen, en ung kvinna, frågade Skånsk dialekt:
Är ni släkting?
Jag är socialarbetare. Hur mår hon?
Trodde väl livet var slut…
Så illa har hon då inte haft det!
Någon måste ha pressat henne. Kanske du? Vi får se.
Siv fick följa med upp, stänga av kyl och plocka ut maten på balkongen. Mobilen fick inte tas med till sjukhuset. Sedan tog polisen Siv till stationen för förhör.
Tror du verkligen det handlar om olycklig kärlek? frågade polisen torrt.
Vad annars…
På väg hem stannade Siv till på akuten. Ann-Kristin var vid liv men låg på intensiven. Ingen fick komma in på grund av influensa. Det var ändå en tröst; nu kunde Siv andas ut, även om det kändes kallt, ensamt och tyst hemma.
Några dagar senare ringde en okänd kvinna:
Siv Nyström?
Ja?
Vi ringer från SUS i Malmö. Jag är sjuksköterska till Ann-Kristin Berglund. Hon vill att du kommer men du får bara stå utanför fönstret. Sjukstugan är på andra våningen, tredje fönstret från vänster vid huvudingången. Kom klockan ett.
Tack. Men kan jag ta med blommor? Det var ju åttonde mars nyss.
Nej, ingenting! Vi har influensakarantän.
Siv tog hand om sina brukare, och stod sen utanför sjukhusfönstret punktligt. Hon hann bli osäker, men så såg hon Ann-Kristin blek och trött, men ändå glad. Ann-Kristin viftade med en lapp: FÖRLÅT.
Siv log, vinkade tillbaka och kände hur glädjen rann genom hjärtat. Nu var det vår i Malmö; solljuset gnistrade över kyrktaket i fjärran och mjukade upp alla gamla sår.
Just då förstod Siv att det svåraste faktiskt inte är att klara sig ensam utan att våga vara öppen för att ta emot hjälp och förlåtelse, och att värma sig i hoppet om att våren alltid återvänder, hur mörk vintern än varit.
