“De kan ju dra åt skogen! Jag är ingen serviceinrättning.” En 52-årig Malins surrealistiska uppgörelse med männen hon mötte efter femtio
Min vän Malin hade varit borta från dejtingdrömmarnas torg i tio år innan hon plötsligt drogs in i det igen. Hon hoppades på att träffa någon särskild, men det hon fick var tio absurda lektioner om mogna relationerinte alls så som vi hade tänkt oss.
Samtalet kom sent, rösten var trött men med en skugga av fniss:
Hör du, antingen älskar jag friheten galet mycket, eller så lever de här karlarna i nån slags parallelluniversum.
Vi har känt varandra i över tjugo år. Malin har alltid haft en förmåga att skratta åt eländet och låta bli att gräva ner sig. Kompisarna pushade henne: Tiden är inne, varför inte? Så hon testade. Under ett halvår blev det tio träffar. Varje dejt var som en egendomlig scen ur en svensk tv-seriefast alla applåder fastnade i halsen.
Första intrycket: passar du mig?
Allt började till synes vardagligt. Café, meny, småprat. Mannen bläddrade bland maträtterna som om flaskposten från framtiden låg gömd där. Sedan suckade han djupt:
Du vet, jag klarar mig inte utan riktig ärtsoppa på torsdagar.
Malin log, tänkte att det var ett skämt. Men samtalet tog snabbt en bisarr vändning. Han berättade att exfrun inte längre “bäddade sängen på ett korrekt svenskt sätt”. Nu ville han ha en kvinna “med bra händer och ett klart huvud”. Särskilt betoning på händerna.
Malin satt och undrade när det, att diskutera påslakan och lakan, blev förstadejtens viktigaste ämne?
Föreläsning om kvinnans rätta väsen
Andra träffen började någorlunda normalt men förvandlades snart till en monolog. Mannen talade passionerat om att en kvinna i ett förhållande ska stötta, skapa hemtrevnad, vara klok, uthållig. Fint på ytanmen detaljerna…
Han gnällde om högt blodtryck, visade utskrivna recept från 1177, frågade om hon kunde laga hemlagad kalorisnål soppa. Det kändes som han sökte en privat dietist, vårdare och hushållerska i ett. Med arbetstider och arbetskläder.
Han pratade om känslor som om han läste bruksanvisningen till en dammsugare, berättade Malin sen. Punkt för punkt, inget hjärta.
Det sprakade aldrig till.
“Livsvisdom” som förångas
Tredje mötet började med en repliken Malin aldrig kommer att glömma:
Tjafsa inte emot nu, så här i vår ålder måste kvinnan vara den smartare.
Hon kunde inte låta bli:
Och exakt vad är din visdom, då?
Svaret blev lika oklart som drömmens konturer, men innebörden lyste igenom: han ville ha lugn. Det där drömlika lugnet där kvinnan bara nickar, är varm, håller med och ställer aldrig frågor. Ingen jämlikhet, inga sanningar. Men med en manual om “det rätta sättet”.
Malin förstod: han söker inte kärlek, han söker ett samförstånd, nedtecknat och underskrivet på blommigt papper.
Mamma mitt i drömmen
Fjärde mannen gick rakt på sak, inga sidospår:
Jag behöver någon som tar hand om mig, som när jag var liten. Någon som fixar saker som mamma brukade.
Sedan blev det detaljer: vilken kanelbulle han älskade som barn, hur strumporna skulle vikas i rätt ordning, att tofflorna skulle vara gyllene Foppatofflor. Allt yttrades med sådan allvar att drömkaksmulorna singlade över köksbordet.
Malin satt och undrade om han i själva verket ville ha en matkasse fylld av barndom levererad hem till dörren.
Jobbintervju istället för fika
Femte dejten kändes som ett samtal på Arbetsförmedlingen. Mannen tillämpade ett frågesystem, minutiöst:
Har du ofta ont någonstans?
Bor dina släktingar i närheten?
Har du fast inkomst?
Malin återberättade det med snett leende, men jag hörde tröttheten i drömmen mellan orden. Frågor om Vem är du? ersattes av ett Vad kan du ge mig idag?ingen romantik, bara ett testprotokoll.
Vad är det för fel på de här männen?
Efter den tionde träffen ringde Malin bara, sa med sömnig logik:
De vill ju inte ha en relation. De söker ett pålitligt servicesystem. Punkt.
Ingen anklagelse, ingen ilska, bara ett konstaterande rätt ur norrskenet.
Män i den här åldern är skrämda av tanken på ensamhet men ännu mer skrämda av förändring. De vill bara ha varma filtar av trygghet. Någon som är sambo, vårdare, kock och psykolog på en och samma gångoch dessutom ska kvinnan vara tacksam för att hon blev vald.
När Malin frågade:
Och vad får jag, då?
Aldrig något svar. Bara förvåning: Hur menar du? Jag är ju man! Det räcker väl?
Finns det hopp?
Malin brukar säga:
Jag vet ju att inte alla män är såna. Några är kloka, roliga, djupamen de är upptagna, redan ihopkopplade i sina trygga Astrid Lindgren-idyller.
Malin tappade aldrig tronhon förändrades istället. Växte starkare om nätterna, höll hårdare på sina gränser när snön föll över drömstadens tak.
Nu har hon en enkel regel: inga hushållerskeroller. Inga kompromisser med självrespekten. Ingen curling för att vara någon annans vänsterhand.
Hon skrattar fortfarande åt sina säregna bekanta med höga förväntningar, men nu med glaciärens bestämdhet. Hon vägrar släppa in någon i sitt hjärta mot ett kvitto på närhet.
Och sedan då?
Tio dejter är ingen katastrof. Det är en erfarenhet, lika drömlik som vakenheten, som lär dig att välja. Först och främst att välja dig själv.
Malin såg det viktigaste: friheten att vara sig själv är mer värd än alla relationer byggda på envägstjänster.
Kärlek fungerar inte efter rullande schema. Den kommer bara när man vet: mindre än respekt, intresse och ömsesidighet räcker inte längre.
Dags att välja om. Aldrig mer vara någons hushållsutrustningoavsett ålder.
