Fågeln
Vanja! Varför dröjer du så länge? Jag väntar och väntar! Sätt dig nu! Annika, min granne, rörde på sig på bänken under körsbärsträdet som hennes make, Stellan, en gång planterade och snickrade bänken till.
Vilken kväll, alltså! Varför sitta inne när man kan vara ute? Där hemma är det bara gamla TV:n och katten Mysan. Tristess! Men ute på gården är det vår. Det är egentligen lite tidigt, bara april, men redan varmt. Till och med vårt lilla körsbärsträd blommar, liksom gör sig till. Och bänken som Stellan målade förra veckan lyser nu nymålad och väntar på att vi gamla grannkärringar ska slå oss ner och småprata. Om barnen, om krämpor, om livet och om kärleken.
Vad mer ska tanter prata om? Och fast vi känner varandra ut och in, så händer det ibland att något nytt ändå kommer fram. Något nytt att skvallra om. Barnen växer, det blir fler åkommor, men kärleken då? Kärleken den är alltid för lite av. Alltid väntar vi på någon ny bekännelse om kärleken, ett exempel att värma sig vid. Så länge någon blir älskad finns kärleken kvar i världen. Den värmer, den lyser, den ger liv.
Annika, eller Anki som hon kallas här på gården, har bott granne med Vanja så länge hon kan minnas. Över femtio år på samma våningsplan. När vi var små flickor låste våra mammor aldrig dörrarna, för vi sprang ändå fram och tillbaka mellan varandras hem. Det enda gången vi började låsa om oss var när vi rymde för att söka lyckans fågel.
Då var vi sex år, ungefär.
Min mormor kom på besök och berättade för oss tjejer att det viktigaste i livet är att fånga lyckans fågel och hålla kvar den vid sin sida. Då går livet som på räls och man blir nöjd.
Om livet förstod vi inget, men om att göra folk nöjda, det fastnade. Vem vill inte att mamma och pappa ska sluta bråka och ha det trevligt istället? Så vi bestämde oss, jag och Vanja, att hitta lyckofågeln.
Jag hävdade bestämt att jag visste var fågeln bodde i huset bredvid, hos den ilskna gubben med den raspiga rösten. Han tog ibland ut fågeln på gården. Stor var den, färgglad och rätt skränig. Men ändå det var den! Lyckofågeln. För inte ens på Skansen hade vi sett något så märkvärdigt.
Vi förberedde oss noga. Hittade en gammal kaninbur på min balkong att sätta fågeln i hålla den i svansen kunde man ju inte göra hela tiden, man måste ju kunna äta glass! Vi tog med oss både bröd och kakor; Vanja lade även ner en kola, för vem vet vad fåglar gillar? Och vem gillar inte godis?
Vi hade inte bråttom, det här var på riktigt. Mormor hade redan åkt hem och mina föräldrar började förbereda för semester. De och Vanjas föräldrar brukade bila ner till västkusten tillsammans Bra billigare så. Och vilket härligt ställe det var! Ett knarrigt men stabilt sommarhus, en stor gård, gungor och havet på promenadavstånd.
Jag längtade både till den resan och till att få åka till mormor.
Och jag tyckte synd om Vanja. Hon hade ingen mormor. Inte någon! Hur är det ens möjligt? Vem ska då skämma bort en utan föräldrarnas vetskap, läsa långa sagor och virka solhattar med blommor på?
Jag tänkte att om vi bara fångade lyckofågeln så kanske Vanja också fick en mormor, kanske till och med en från min mormors by. Då skulle vi alltid kunna vara tillsammans på sommaren.
Dagen före bilsemestern sa vi till mammorna att vi gick ut och lekte, smög tyst ut och stängde dörren försiktigt så att den inte skulle slå igen.
Vår gård, grannens, och till slut det grå huset där lyckofågeln borde bo.
Men det var tomt på gården, hett och tyst. Alla vuxna jobbade eller satt inne. Vi såg på varandra; hur skulle vi nu hitta lyckofågeln? Vanja var nära till tårar. Men jag var van att ta tag i saker. Nu stå och hänga hjälper inte. Vi måste fråga oss fram, knacka dörr.
Vi började knacka på i första trappuppgången. I vissa lägenheter öppnade ingen, i andra blev vi avskrämda. Någon hotade till och med med stryk. Men då sprang vi; såna där ovänliga människor, där bor ingen lyckofågel.
Men i en lägenhet fick vi napp. En pojke några år äldre öppnade och ryckte på axlarna:
Kom in!
Ingen fågel där heller, men så mycket spännande grejer att vi glömde tiden. Skräckinjagande masker på väggen, snäckor som susade som havet om man höll dem mot örat, och så en modellbåt, med segel och små gubbar.
Den har jag byggt med pappa. “St. Anna”, sa han.
Oj! Som jag! spratt jag till.
Heter du Anna? Fint namn. Som mamma.
Var är hon?
På jobbet. Hon jobbar på djurparken. Kommer snart. Men varför är ni ute själva? Blir inte era föräldrar oroliga?
Och då kom vi på både fågeln och att det säkert var dags för mat för länge sen och den där långa, plågsamma hörntiden när mamma är arg.
Vanja! Kom! spring! Jag glömde till och med buren i farten.
Vänta! Han hann ifatt oss i dörren. Här!
Fjädrarna han räckte oss var så vackra att vi tappade andan.
Vad är det här?
Påfågelfjädrar! Mamma tar med från djurparken ibland. Ta dem!
Vi tog emot fjädrarna och rusade hem, utan att ens säga tack.
Där väntade stormen. Mammor i full panik, pappor som nervöst rökte utanför porten i väntan på polisen. Vanjas mamma sjönk rätt ner på sandlådan av lättnad.
Sen blev det både gråt, kramar och lite stryk. Men knappt några minuter över till riktig bestraffning, så det var tur.
Några dagar senare satt vi, jag och Vanja, på gungan vid sommarhuset och viskade:
Du Vanja, vi behöver ingen lyckofågel!
Varför inte?
Mormor sa att riktig lycka är att bli älskad.
Och?
Ja, men hade de inte gråtit så när vi försvann om de inte älskade oss? Och de bråkar ju inte ens nu!
Nej…
Då är vi lyckliga!
Jag tror dig.
Den sommaren blev vårt bästa barndomsminne.
Annika tänker alltid på hur tacksam hon är över att ha någon att minnas med. Med två är det alltid lättare att komma ihåg, och Vanja har alltid haft bättre minne. Hon var lugnare också. Jag sprang alltid omkring som kvicksilver, medan Vanja tog tid på sig, funderade och mindes allt.
När jag lärde känna min framtida make, kände jag igen honom först när jag besökte honom hemma.
“St. Anna”
Båten stod kvar, precis där vi sett den som små. Och fast vi båda nu var 23 år och Vanja redan gift, blev jag den där lilla flickan igen som vågade knappt röra miniatyrerna på däck av rädsla för att ha sönder dem.
Efter bröllopet tog jag fram en av påfågelfjädrarna ur min favoritbok och visade min man.
Kommer du ihåg?
Vi skrattade gemensamt åt hur svårt han hade att minnas.
Och sen kom åren av vardagslycka nästan trettio år. Med oro och bekymmer, dotterns första staplande steg, sedan sonens. Med sjukdomar, som Stellan besegrade genom att hålla mig hårt i handen medan framtiden stod osäker utanför dörren. Sedan kom dagen då tiden stannade och jag bara glömde bort hur man andades. När luften, liksom livet, gick sin väg med Stellan. Och det var Vanja som väckte mig, smällde liv i mig och höll om mig som om jag vore ett barn:
Håll ut, Annika! Du har barnen
Och jag insåg lyckan var ändå kvar. Inte komplett, men det som Stellan givit mig. Barnen. De behövde mig, även vuxna. För man får inte lämna dem ensamma på en gång.
Som mormor brukade säga: “Så länge någon står mellan barn och himlens tak är det inget föräldralöst barn. Då är det ett lyckligt barn”
Sant! Så jag levde vidare. Till glädje för barnbarnen. Och fast barnen flyttade ut, blev mitt hem aldrig tomt. Jag kunde packa väska och resa och hälsa på, eller invänta sommarlovet när barnbarnen bodde hos mig och huset blev fyllt av deras stoj. Äldsta flickan smög kvar längre på kvällen, trängdes intill småsyskonen i min stora säng och ville höra samma saga, trots att hon kunde den utantill.
Vilan återvände till hjärtat. Glädje, stilla och lätt som en fjäder. Inte den vackra jag en gång fick av min man, men önskad och välkommen.
Alla är inte så lyckligt lottade. En del får aldrig lyckan från himlen, hur mycket de än ber. Men vi var lyckosamma, jag och Vanja. Även om vi aldrig fångade lyckofågeln bokstavligen, förlorade vi aldrig vår lycka. Vi förstod, redan som barn, vad lycka betyder. Och för oss var den enkel att barnen lever och mår bra, det andra ordnar sig om man bara vill och anstränger sig.
Vanja höll fast vid det. Fast de inte fick egna barn, hon och hennes make Anton, älskade de varann så det märktes. Hon stod ut med Antons systrar, alltid mer krävande och aldrig nöjda, och med hela tjocka släkten. Men svärmor Maria var godhjärtad och blev Valjas mamma från första mötet.
När Maria bestämde sig för att sälja sin lägenhet och flytta närmare sonen, var det livat. Men hon köpte boende i huset intill, för att inte trängas. Hon visste redan om planer på adoption men höll tyst.
Det var Maria som hjälpte Vanja att bli mamma. Hon tog jobb på BB och det var där hon nosade reda på sitt barnbarn.
Efter ett år kom Vanja och Anton hem, ingen frågade efter några detaljer. Jag visste, men det var enda gången Vanja verkligen satte ned foten mot släkten. Systrarna misstänkte saker, men med Maria i bakgrunden höll de sig i skinnet.
Så blev livet. Vanja med Anton och deras son, jag med min Stellan och våra barn. Semestrar tillsammans, dörrar olåsta i trapphuset, alltid spring mellan hemmen.
Så småningom gick Stellan bort, och efter honom även Anton. En propp, bara så, trots all hälsokontroll i världen.
Den gången var det jag som fick stötta Vanja. Det var min tur att hindra vännen från att sjunka:
Du har sonen, Vanja! Du har föräldrarna! Vem tar hand om dem om inte du? Vad skulle Anton tyckt? Han älskade dig mer än sig själv. Ska du låta hans kärlek blåsa bort nu?
Vad som hjälpte vet jag inte, men Vanja reste sig och lärde sig, som jag, att leva vidare och vårda minnet av kärleken.
Pojken växte upp till officer, bildade familj och kommer på besök varje sommar. Hans fru, Svea, är Vanjas egen dotter nu. Och barnbarnen räknar hon från den äldsta, även om han inte är av blodet.
Vanja, när åker vi ut till landet? Det börjar bli dags! frågade jag och tittade på de första körsbärsblommorna i det bleka kvällsljuset.
Till helgen, efter fönsterputsningen.
Just ja påsken är tidig i år! Blir det fullt hus?
Ja, barnen kommer förbi i två dagar. Äldsta sonen ska söka till Stockholm så de åker dit och tillbaka förbi oss, kanske lämnar de små hos mig någon vecka.
Och mina då?
De kommer i sommar, när skolan är slut.
Bara en och en halv månad tills dess…
Det är alltid långt när man väntar på något roligt. Men när det väl är där så försvinner det på ett ögonblick, som en varm sekund, och så får man vänta igen. Men du Anki…
Ja?
För den där sekunden skulle jag ge allt. Hur liten den än är, så lever man på det minnet, plockar glädjen som pärlor på ett band. Lycka finns inte i mängd, bara i det man får förmåga att se.
Det är så sant. Kommer du ihåg när vi letade efter lyckofågeln?
Klart jag gör! Jag fick sitta ont i en vecka efteråt, pappa blev så orolig att det blev straff. Men du var med och busade du också!
Det var vi. Men Vanja…
Ja?
Jag tror vi fångade lyckofågeln ändå. Och hela livet har den flugit med oss utan att vi förstod det. För vad har vi inte fått? Familj, män, barn, barnbarn. Är inte vi lyckliga?
Du har rätt. Och jag borde säga tack till vår lilla fågel. Den kan gärna vifta lite mer med stjärtfjädrarna till dem vi älskar.
Man ska minnas att lycka ofta är närmare än man tror och den viktigaste lärdomen jag bär med mig är att det sanna lyckan, det är att vara älskad och att älska.
