Kackerlackor
I Annas huvud dansar kackerlackorna en livlig schottis. De snurrar runt, vevar med benen och stampar taktfast “två klapp, tre stamp” till musiken som spelar högre och högre där inne.
Egentligen är de Annas egna kackerlackor ganska beskedliga. Tysta, blyga och av äkta svensk härkomst. Särskilt den sistnämnda egenskapen var de rika på, för Anna har lagt mycket arbete och kärlek på sin egen lilla koloni. Sin egen grunduppsättning räckte liksom inte till från början.
Mormor har alltid sagt till Anna att kackerlackor nödvändigtvis inte är något dåligt. Finns de i huvudet så betyder det att du är originell som person. Sprallig, helt enkelt. Och världen behöver det! Vardagen är ju annars så dyster.
Nej, ordet “sprallig” var inte Annas egna. Det var mormor som använde såna där moderna uttryck. Och trots att hon har passerat åttio var det fortfarande drag i henne!
Tekniskt sett var hon Annas gammelmormor. Men vad spelar det för roll? Mormor ersatte ändå Annas riktiga mormor, som gick bort för länge sedan, på alla möjliga sätt. “Gammel-” är bara bortkastat prat.
Anna älskar sin mormor. Vem skulle inte göra det? Ingen människa har stått henne närmare. Mamma räknas inte!
Annars Annas mamma! En sån kvinna existerar egentligen inte! Smart, snygg och till och med skolans rektor! Inte Annas egen skola, som tur var. Mormor såg till det och insisterade att Anna skulle gå någon annanstans.
Varför ska barnet ta hand om dina problem?
Vad menar du?
Seriöst! På din skola blir hon bara din dotter, aldrig bara Anna. Hon behöver sitt eget rykte, det kan komma till nytta en dag. Man tappar det lätt, men att skapa ett Jag fattar inte varför jag ens förklarar, du är väl vuxen nu!
Mormor pratade alltid rakryggat med mamma. Sanningar utan omsvep. Om det var bäst så kunde Anna inte svara på, men mormor fostrade mamma från att hon var fem. Sen hennes egen mamma, Annas gammelmormor, gick bort. Anna fick veta vad som hänt först långt senare. Att prata om det gillade varken mamma eller mormor.
En olycka, Anna. En dum olycka. Istapp från taket Någon hade inte skottat i tid, och så dog någon. Tur att det bara var en! Mamma gick där bredvid, och om inte hennes mamma knuffat undan henne hade jag varit ensam kvar.
Mormor, kan såna där olyckor hända precis vem som helst?
Vill du jag ljuger, Anna?
Nej!
Det kan, Anna. Vem som helst. Men det är absolut ingen anledning att vara rädd.
Så vad är det en anledning till?
Att leva! Varje sekund, som om den vore den sista. Du ska ge världen nåt ingen tidigare sett. Och ge det utan att kräva nåt tillbaka det gör världen bättre, rättvisare och ljusare. Det finns redan tillräckligt med mörker på jorden.
Lätt att säga, mormor. Mycket svårare att göra.
Och just därför är du klok, Anna! Dina kackerlackor blir smartare.
Vadå växer?! Mormor, usch! Vad har kackerlackor med mig att göra?
Anna gillade inte insekter. Fjärilar och små bin, absolut, de är söta. Men kackerlackor gav henne rysningar.
Mormor! En kackerlacka!
Rör den inte! Han kanske har barn! och mormor slog till med sin toffla och spanade vaksamt vidare. Ser du fler?
Nej men du sa han hade barn!
Javisst, det är ju intressant att veta var de tagit vägen!
Därefter började städningen, och Anna visste att även ungarna till den stackars kackerlackan inte skulle överleva.
Senare förstod Anna att mormor var snäll. För hon visste att Anna var bättre på att skrika än att agera. Förrän Anna bestämde sig kunde hela kackerlacksfamiljen ordna nästa generation.
Alla visste om Annas egenskap från mormor till tränaren i gymnastik.
Anna är flexibel, har talang, men reagerar långsamt. Tänk på det!
Visst! sa mormor och skrev in Anna i schackklubben.
Klubben var perfekt. Ingen stressade Anna, hon fick tänka länge, och dessutom fick hon beröm för det. Så Anna stannade länge.
Mormor var stolt över alla hennes pokaler hon bar hem dem så att alla grannar skulle se.
Du är min stjärna, Anna!
Mormor, du skrämmer mig!
Varför då?
För du sa en gång till mamma att “stjärnor har aldrig tur”. Jag vill inte vara nån stjärna!
Det har du missförstått!
Berätta! Jag är ju barn!
Mormor svarade alltid, grundligt och ärligt. Kanske inte alltid som mamma skulle önskat.
Vad har du nu sagt till Anna? Hon frågade mig idag vad “slarva med kjoltyg” betyder! Hon är tretton, mormor!
Men varför inte? Dagens barn är tidiga. Har du koll på vad de pratar om i klassen? Jag känner mig som en flickskoleelev, trots att jag varit gift tre gånger! Jag lär mig ständigt nya saker.
Anna har inte sagt nåt till mig om sånt där
Fråga henne! Alla i släkten är såna. Vi är Bergström, det säger väl allt… Tysta på ytan, men i våra huvuden dansar kackerlackorna cancan! Och oroa dig inte, ingen skum information. Hon lyssnar bara noggrant: klok flicka.
Vad ska jag göra med hennes skarpa hjärna? Hon ställer de konstigaste frågor. Hur ska jag prata med henne?
Som jag talade med dig. Är det så svårt? Jag berättade alltid vad jag visste, annars slår verkligheten hårt. Hellre att jag berättar allt än att hon snubblar sig igenom livet. Du var ju ändå förberedd och fick Anna ensam vid nitton, utan man!
Mormor!
Men snälla, jag förstår! Kärleken, förhållandet, allt. Det var tur, Anna blev en lycka. Det enda tråkiga är att du är ensam, min Lisen. Ung, smart, vacker, men ensam.
Nu får du sluta!
Jag slutar! Så länge du tar hand om dig själv och ger dig en ny chans. Ett misstag betyder inte slutet.
Jag ser inte Anna som ett misstag!
Det har jag aldrig sagt! Men jag minns när du flydde hemifrån. Jag letade i hela Stockholm i två veckor!
Minns… Och när du hittade mig sa du inget hårt. Du hade med dig kanelbullar och låtsades som ingenting. Mormor, jag älskar dig.
Jag vet. Men låt mig nu ta hand om Anna!
Okej då…
Annas mamma hittade sitt nya liv. Anna hade just fyllt sexton när Elisabet träffade sin kärlek. Nästan ett år gick innan någon i familjen förstod.
Det var Anna som ertappade henne av en slump på ett kafé i Gamla stan, tillsammans med kompisar. Hon vände snabbt på klacken när hon såg mamma sitta där i fönstret, hand i hand med en okänd man och ett ansikte så leende och ungt att Anna knappt kände igen henne. Då insåg Anna för första gången hur mycket liv hennes mamma fortfarande hade.
Mormor, visste du?
Att hon träffat någon? Jag anade nog.
Jag vill inte störa henne…
Låt då bli. Var är problemet?
Tänk om han gör henne illa?
Mormor, som just stod i köket och lagade kroppkakor, torkade mjöliga händerna och kramade Anna.
Vi finns kvar. Ingen rör vår Lisen, det kan du räkna med.
Anna protesterade inte. Mormor var erfaren hon var utredare förr, och fångade flera seriebrottslingar. Hon kände folk överallt. Anna var övertygad om att mormor visste långt mer om mammas nya än hon berättade. Och om hon inte såg orolig ut, då var allt okej.
Sen, ja, då dök Andreas Karlsson snart upp för att fria på riktigt. Och Anna fick säga ja till sin mammas nya lycka. För det syntes ju, att Andreas älskade på riktigt, och nu försvann också mammas oro från pannan. Sådan mamma tyckte Anna om.
Men svartsjukan var svår. Anna försökte dölja sitt missnöje, men det gick sådär. Och när lillebror Alex kom blev mamma lyckligare än någonsin, medan Anna klagade för mormor.
Vi uppfostrade dig för mesigt! Skämmas borde du! muttrade mormor argt.
Men, mormor…
Jaha, blev du sårad nu? Trodde du ville ge plats för deras nya liv. Och så är du bara arg för att mamma ger Alex mer tid? Tänk efter, du är inte ensam längre! Nu finns det två som håller av dig.
Jag vill inte…
Ingen tvingar dig att flytta. Men dyker du upp, hjälper till och går därifrån nöjd, så får du allt. Kärlek, omsorg, precis det du behöver. Ge, Anna det är svårare än att ta. Ju mer du ger, desto mer får du. Eller älskar du inte mamma?
Jo…
Så streta inte emot! Om några år gifter du dig väl, och blir mamma själv. Dags att mogna, eller?
Det var ingen brist på Anna-aktiviteter. Hon var upptagen, skulle plugga vidare, livet rullade. Hon hade till och med börjat prata med Dennis killen från parallellklassen, som hon först ogillat skarpt.
De hade setts första gången under skolstarten. Anna, i ny klänning, snubblade på trappan och vrickade foten. Dennis, tystlåten och osynlig, plockade upp hennes väska.
Lite försiktigare, tack! sa han torrt.
Hjälp då istället! fräste Anna.
Det är vad jag gör. Du är inte logisk.
Anna reste sig irriterad, haltade in till biträdande rektorn.
Vad har hänt?!
Bara snubblat lite.
Till skolsköterskan genast!
Dennis kom efter, ställde ifrån sig väskan:
Behöver du skjuts?
Till vaddå?
Sjuksköterskan. Fotledsskada?
Stick! Jag klarar mig! Anna kände sig irriterad över Dennis sätt.
Han ryckte på axlarna och gick. Sen fick Anna veta att Dennis ville bli läkare, precis som hon tänkt sig.
Anna hade aldrig tvivlat, hon skulle bli barnläkare. Det är minsann ingen lätt väg! Men spännande.
Och så det här med lillebror: bråkstake men kärleksfull. Höll hon honom i famnen insåg hon att hon saknat något. Och så småningom förstod Anna att kärleken kom till honom lätt och kanske, med tiden, skulle träningen hjälpa henne med de övriga “kackerlackorna” också.
På Alex bekostnad började Anna tvivla på yrkesvalet.
Mormor, om jag inte gillar barn kanske ska jag inte bli barnläkare?
Du gillar ju inte alla barn på en gång, men några, visst gör du…
Kanske… Men är det inte anledning till oro? Tänk om jag blir en bitter doktor?
Då är du på rätt spår, säger jag! Lämna inte barn till bittra läkare. Du behöver fundera ut varför du tvivlar.
Men hur?
Vi ska nog hitta på nåt!
Mormor skickade då Anna till en av hennes väninnor, Vera, som behövde hjälp med en stor barnaskara.
Kan du klara av hennes ungar kan du jobba med barn hur mycket du vill.
Anna frågade varför just Vera.
Mormor blev tyst, vände sig om och drog en djup suck innan hon började berätta.
Det var ett misstag från min sida. Vera kom till polisen och anmälde sin styvfar för att ha gjort illa sin mamma. När mamman försvann fanns bara Vera och hennes två småsyskon kvar. Styvfar sa att mamman haft för vana att ge sig iväg ibland. Men så, en natt, försökte han våldföra sig på Vera. Vilken tur att hennes bror höll vakt. Han sammankallade hjälp, och till slut fick Vera skydd och utredningen sattes igång. Det blev en lång härva, men vi hittade mamman, och Vera fick tillbaka sitt liv. Hon fostrade småbröderna, fick egna barn och nu barnbarn och det var allt tack vare att någon till slut lyssnade. Därför skickar jag dig till Vera.
Den “praktiken” förändrade Anna. Med barnen fick hon självförtroende, och nu var hon säker barnläkare var rätt väg. Hon satsade på högskoleprovet och blev antagen till Karolinska Institutet. Resultatet kunde ha varit bättre, tyckte hon själv.
Hennes förvåning blev stor när Dennis dök upp på universitetets första dag.
Men hej, är du här också?
Den lugna tonen retade Anna.
Jag, ja! Men varför du?
Jag pluggar här.
Dennis var ordkarg, det upptäckte Anna senare. Och hon brydde sig inte om honom. Men sen hamnade de båda i samma volontärprojekt för barn på sjukhuset.
Anna försökte ta på sig en tokig clownperuk inför en pjäs när Dennis stack in huvudet:
Dig trodde jag inte jag hade som kollega här! Har du gått vilse?
Barnen skrattade sig fördärvade. Och Anna insåg att Dennis faktiskt var bra på riktigt och att deras kackerlackor verkade dansa samma dans.
Efter föreställningen tvekade Dennis, sedan räckte han Anna en ballongblomma.
Här, du är duktig! Roligt att jobba med dig!
Tack
Tar du en kaffe? Har bara en timme, sen måste jag ha min elev.
Vem då?
Jag jobbar extra som privatlärare. Bor med mamma.
Så fick Anna veta mer om Dennis. Och mormors ord ekade:
Håll hårt i de människor där kackerlackorna dansar samma schottis. De är inte många! Får du tag på en sån släpp aldrig.
Mormor, har du träffat såna människor?
Självklart! Mina tre män var såna. Kackerlackor av samma kaliber.
Men varför blev du inte kvar med nån av dem?
Det är personligt, Anna. När du blir äldre förklarar jag. Men minns, det handlar aldrig om kärlek eller brist på förståelse. Kontakten bestod alltid. Vi var bara inte rätt för varandra i slutändan.
Okej, jag fattar…
Dennis är bra, Anna. Nästan lika bra som du!
“Nästan”!? Varför bara nästan?
För att han är bättre. Han står ut med dig!
Men mormor!
Fick du redan erbjudande om giftermål?
Inte än…
Det kommer! Bäst att du förbereder dig. Anna, gillar du honom?
Jag tror det.
Då är det bara att ta på sig schottisskorna.
Mormor!
Vad då? Lugn, jag är inte på väg bort än. Jag tänker först se era barn!
Men mormor, vi är inte ens gifta!
Än…
Och så, nu dansar Annas kackerlackor verkligen schottis.
För mormor fick rätt! Dennis friade, med ring och allt. Mamma grät av glädje, mormor klappade i händerna utan att tänka på sin reumatism, och Vera kom med hela stora släkten. De firade, och Vera sa till Anna:
Han är en bra kille, Anna. Släpp honom aldrig!
Det går inte, Vera. Även om jag ville!
Varför då?
Vi har samma sort kackerlackor. Mormor säger att sådana människor är sällsynta. Tänk om ingen annan dyker upp?
Ha! Bra där, Anna. Då har vi fått en till i laget. Grattis, vännen! Nu kan jag sova lugnt i natt. Men först ska jag krama din mormor. Och sen, Dennis! Sådana som ni lever vi andra länge på!
