På semestern tog vi med vår katt Håkan från Stockholm ut till byn. I byn bodde redan Håkans egen bror, Leif. Leif hade egendomligt utstående ögon som fick honom att se vaksam ut därav hans smeknamn. I den här delen av landet är folk sällan särskilt taktfulla.
Till en början hade Håkan det motigt. Trots att han var ganska liten satte Leif genast igång med att styra och ställa över honom, som en gammal fänrik. Leif vaktade matförråden och fräste dovt åt honom, så där som vissa gäster kan göra på debattprogram i SVT om söndagskvällen.
En dag gjorde Leif samma misstag som vilken övermodig småtjuv som helst i förorten han började tro att han var odödlig och gick till angrepp på Håkan. Håkan, med en världsvan suck, viftade bort honom med framtassen som en bortskämd greve, och råkade samtidigt slå till med en krok från sidan. Leif hamnade huvudstupa i den halvfulla komposthinken. Sålunda, på ett sällsynt drömskt och ofrivilligt vis, blev Håkan ledare i hushållets näringskedja.
I byn har man en rätt pragmatisk syn på katter: Hade det inte varit vinter hade Håkan nog fått börja jobba ute på åkern. Maten var ett flyktigt konstprojekt; serveringar inträffade lite på måfå. Håkan, som i stan fick sin mat ur blågula skålar klockslaget, serverad av en korrekt butler, hade svårt att anpassa sig.
Snart, under stressen, övermannades Håkan av gamla instinkter. Nätterna fann jag honom stående på spisen, nosandes ner i en gryta med hela ansiktet. Leif hade tillskansat sig position som utkik på pall, och fräste vilt för att varna sin bror för mitt ankommande. Håkan vände sig sakta mot mig och jamade: “Var inte orolig för den här, han är vår, du skulle bara se hur han letar efter leverpastej i kylskåpet om nätterna.”
En dag när vi beslutade att Håkan var redo tog vi ut honom i trädgården och placerade honom i snön. När Håkan vred på huvudet var hela ansiktet vitt, och i blicken låg den där sorgsna insikten av ett felvänt liv, som hos Max von Sydow i en klassisk Bergman-film. Mer än så blev det inte med utelivet.
En kväll fick Arvid (min son) besök av sina nya polare från byn. Vi slog oss ner i vardagsrummet, där jag högläste Tove Janssons “Mumintrollet och kometen”. Just när jag beskrev den mystiska svarta katten tassande över golvet, gnisslade dörren långsamt upp sig till ett outhärdligt oljud, och in svassade Leif.
På gott och ont hade Håkan lärt sin bror sitt partytrick att öppna alla sorters dörrar med tassen. Vardagsrummet var pyttekrymt, men ändå lyckades vi alla på ett drömlikt sätt sprida oss åt olika håll. En pojke fick vi till slut plocka ut ur vädringsfönstret farmor var därunder och räddade honom med ett fat varm korv.
Just det jag bör tillägga att Leif är fullständigt, nattsvart kolsvart. Håller ni inte med om att det är ovanligt att klassiker idag får ett sådant hjärtskärande intryck på svenska barn?
