Mitt under krigsåret 1943, i den lilla byn Ullhögen någonstans i Småland, bar hon sorg efter sin stupade make med en sådan stilsäkerhet att tant Agneta och resten av grannfruarna blev alldeles gröna av avund. Hennes nya friare verkade nästan overkligt oklanderlig, och samtliga väntade bara på när fasaden skulle krackelera. Det gjorde den men inte på honom, utan på deras vuxna dotter, när hon försökte ta tillbaka det som egentligen aldrig var hennes.
Det låg alltid ett tunt täcke av morgondimma runt Ullhögen, och livet plaskade på i sin egen långsamma takt. Bland de bofasta hade särskilt Torgnydotter-gården, och Märta Torgnydotter själv, ett rykte som inte gick av för hackor. Man sa om Märta att hon var stadig som furuskog, rak i ryggen och aldrig särskilt gnällig över arbetsbördan. Hon gifte sig med Olof Torgnydotter, himlastormande ung och nyss fyllda arton. Deras dotter Britt föddes trettiosju, och bara ett år efter kom lilla Ylva till världen.
Att bo under samma tak var dock ingen ljuvlig romans för evigheten. Den där förgiftade flaskan Skåne Akvavit blev en återkommande gäst, och Olofs humör böjde sig oftare för alkoholen än för äktenskapsdygden. Lämna honom? Herregud, tanken fanns knappt på kartan föräldrarna, hederligt folk med händer som vedträn och ryggraden av granit, skulle aldrig förstå, och byborna skulle bara viska. Lite fylla, vad är det? Finns värre saker. Många klarade ju sig helt utan karl i huset både barn och gård och lantbruk. Och Olof, han drog ändå hem potatispengarna.
Märta var ingen som grät ut i armkrok. Hon bar sitt ok med tyst stolthet, precis som hennes mor och mormor och mormorsmor före henne. Trädgården var tuktad, golven gnisslade av renhet, och ingen, aldrig någonsin, hörde henne klaga på maken utanför hemmets fyra väggar.
Det verkade som om Olof ändå uppskattade henne. Han höjde aldrig hand, och inför andra pratade han om Märta med respekt.
Du är lyckligt lottad, Märta, sa Maggan, granntanten, och skakade på huvudet. Olof behandlar dig som en Rörstrand-vas. Inga skrik eller dumma ord, inte som mina gubbe som brölar som en älg med magknip.
Märta log bara snett men ögonen var likgiltiga. Hon hade inpräntat i sig att man väljer sitt liv och sedan får gneta på och vara tacksam för det lilla.
Så hon gladde sig åt sporadiska vänliga ord, och när Olof luktade brännvin om natten, bet hon ihop och lyssnade till döttrarnas andetag i rummet bredvid. Och en tyst, kall saknad klättrade ända upp i svalget.
När kriget bröt ut 1941 följdes karlarna till stationen med gråt och gälla rop. Men Märta måste motvilligt erkänna för sig själv att hon inte blev helt knäckt av sorg. Hemma var hon ju redan allt: mor, far, och arbetsmyra. Saknaden var mer av ett tomrum, steril som ett kylskåp.
Men inte hade hon hjärta av sten. De hade ändå varit gifta fem år, och två barn hade blivit till. Så när Västergötlands Post kom med dödsbeskedet i krigets tredje år, krossades inte hjärtat det lade sig bara ett tunt, men starkt islager runt känslorna. Hon grät tyst i kudden, så inte flickorna skulle vakna, men redan vid gryningen krävde livet sitt: elda i spisen, utfodra hönsen, föra Britt till skolan. Sorgen fick stå i kö.
Det verkar som du aldrig älskat honom, sa granntanten Ingalill aningen syrligt en gång. Sorgen din, den syns knappt. Du har till och med dragit på dig ett leende bland folk.
Vad har folk för nytta av mina tårar? svarade Märta lugnt, med blicken på höstens utarmade rabatter. Barnen måste växa upp någonstans, huset sköta sig självt gör det ju inte. Snart kommer hela Örekils kommun hit och byter ut sin sista sockerkaka mot något ätbart. Varför slösa syre på gråt?
Fast står arbetet någonsin i vägen för sorgen? fortsatte Ingalill.
Jo du, replikerade Märta och lät rösten stramas. Jag behöver tänka på hur många kilo potatis jag måste sätta, hur rotfrukterna ska räddas och kanske köpa en andra gris, för foderlaget sinar snart. Taket läcker lagas det inte klarar vi inte vintern. När det är klart, kan jag gott unna mig en snyftstund. Men just nu har jag tid bara för skitgöra.
Ingalill ryckte på axlarna och förstod lika lite som vanligt. Men att döma Märta nej, så gick inte an. Hon hade aldrig gjort någon illa, hjälpte sina gamla föräldrar och höll sin barndomsgård högaktad. Döttrarna hon uppfostrade var arbetsvilliga men glada, och förstod att mjukhet kunde dölja sig bakom snål disciplin.
Märta jobbade på posten, och genom hennes händer passerade både glädje och elände. Under krigsåren mest fällda brev och dödsbesked. Efter kriget började alla möjliga herrar till och med nyuppblötta soldater komma med paket, och snart viskades det i Ullhögen: änkan Torgnydotter har beundrare så det räcker till både henne och alla ogifta pigor.
Det sägs att snickar-Göran är dödskär i dig, skrattade Ingalill där hon satt på bänken utanför posten en fredag. Alla hans paket är bara en ursäkt för att få spana på dig!
Då måste han skicka tonvis med honung och torkade plommon till Falun för att få anledning, skrattade Märta och snörde ihop ett knippe brev. Skvaller och fantasi, Ingis.
Nämen! protesterade Ingalill. Hans faster själv har sagt, Han är så nervös att tända ett ljus för Märta att han knappt vågar säga hej!
Vad ska man med karl till som inte törs öppna munnen? skakade Märta på huvudet. Nej du, det är nog bäst med ensamheten ibland.
De försökte para ihop henne med flera. Dottern till änklingen Bertil, den krigskadade, försökte sno åt sig Märta som styvmor på alla möjliga sätt. Märta såg det, men log mest ett vänligt leende.
Vad går du och väntar på, Märta? undrade Ingalill. Alla tjejerna vill gifta sig, och det finns knappt karlar kvar! Som om du är prinsessan på ärten!
Jag väntar inte, suckade Märta, trött men ändå vuxet klok. Vill inte ha en karl bara för att, för att det ska hänga byxor på tvättlinan. En till belastning behöver jag inte. Räcker!
Men tänk på flickorna, envisades Ingalill. Faderlöst är inget att streta på i längden.
Mina flickor är allt jag tänker på, varje vaken minut, svarade Märta. Och dagens karlar de vill ha någon som springer benen av sig för dem, inte för att själva hjälpa till. Jag vill inte att de ska behöva tvätta några främlings kallingar.
Ingalill skakade på huvudet men släppte ämnet.
Nej, Märta var inte som de kvinnor som såg varje man som en räkmacka till räddning. Hade kanske blivit botad av ett sårigt första äktenskap. Och om allt som kunde erbjudas från byns herrar var en lagad takpanna eller en kluven vedklabb, ja, då fixade hon det lika gärna själv eller anlitade grannen för en slant. Friheten, även den frostiga, lockade mer än halvhjärtad trygghet.
1948.
Britt var tolv och Ylva var elva. Flickorna var duktiga i skolan och flitiga på gården. De var vana vid mammans barska men rättvisa omtanke som visade sig i praktiska saker: ordentliga tröjor, rena lakan och en blick som avslöjade allt.
Och så, precis när man trodde att Ullhögens vardag aldrig skulle ruckas, dök farbror Sven upp, likt vårsol mellan två osedvanligt sega aprilskurar. Mamman nynnade plötsligt när hon diskade, log bredare, kramade barnen ibland även när de spillde sylt på köksgolvet.
Sven kom från centralorten för att ta hand om sin moster Svea och höra sig för om någon behövde hjälp. Märta ville få bron fixad, så det passade bra.
Märta hade lärt sig att man nästan alltid måste detaljinstruera manligt folk för att få husfixarn sysslor gjorda. Men Sven sade bara:
Jajemän, chefen. Jag fixar det. Du kan gå och pyssla med ditt så länge.
Om jag lämnar dig ensam slår du väl sönder hela fadershuset, grymtade Märta men med ett leende i mungipan.
Nå, så vet du, du är utmärkt sällskap ändå, log Sven. Kul när någon så grann håller koll.
Lite röd om kinderna inte van vid ovana komplimanger gick Märta ändå in, men upptäckte snart att Sven arbetade tyst och snyggt. Han behövde inga tillrättavisningar.
Gå och kolla nu, propert och klart, sa Sven artigt och bjöd in henne att testa bron. Inget gnissel, inget vick. Märta prasslade med sedlar, men Sven stoppade henne.
Bjud på kaffe istället, snälla du, sa han, och såg henne i ögonen. Det är värt mer än en massa papper.
De satt en bra stund över hett kaffe och småkakor och pratade om takpapp, höstpotatis och var man kunde köpa bra begagnad vagn. Han prutade varken i lönekuvertet eller i besväret, och snickesnackade mellan timringsråden. Britta kom hem från skolbussen, hälsade prydligt och såg ut att genast sympatisera med farbrorn, medan Ylva genast satte igång och frågade ut honom om precis allting.
Jag heter Ylva!
Och jag är Sven. Trevligt att träffas!
Mycket prat blev det om skolherbarier och ovanliga ekblad. Ylva berättade om katten Smulan, mästerfåniztaren hemma, och Sven kom dragandes med minnet av sin barndomshund Bamse som en gång stått nos mot nos med en ilsken grävling.
Inför avsked, Sven tog fram en liten bukett med prästkragar och blåklint.
Semestern är slut, dags att återvända. Tack för kaffe och gott sällskap.
När när kommer du tillbaka? pep Märta, hjärtat i halsgropen.
Vem vet, halvår kanske, eller ett år. Farväl så länge. Hälsa flickorna.
Hon vinkade, stängde dörren och lutade sig mot den, men kände samtidigt de där oväntade tårarna smyga fram mot kinden. Ensamheten, som varit en bekväm filt så länge, kändes plötsligt som en tom isvak.
Mamma är konstig nu, mumlade Britt till Lill-Ylva. Snäll och ledsen på samma gång.
Ja, och hon skällde inte ens när jag välte lingonsylten, svarade Ylva. Hon bara suckade och torkade upp.
Märta själv förstod inte vad som hänt inom henne. Tidigare hade hon ju kämpat på, och nu var det samtidigt söt melankoli och saknad.
Så dog då Svea, Svens moster. Det betydde begravning i Ullhögen och Sven tillbaka. Märta väntade på honom med nerverna osynliga men på helspänn. Och han kom.
Vi måste bestämma oss, Märta, sa han rakryggat, handen nästan vilande över hennes. Antingen kommer du med till stan, eller så flyttar jag hit.
Två år for han fram och tillbaka varje ledighet, och Märta besökte honom andaktsfullt. Hon fick höra om Svens förra liv: fru före kriget, som bytte honom mot en fabrikschef så fort freden, och lönekuverten, kom tillbaka.
Inte bitter, fnös Sven. Jag var ju ändå mestadels dödförklarad där i skyttegravarna.
Barn blev det inga, och efter all skyttegravsfeber kunde heller inga läkare hjälpa honom. Därför älskade han Britt och Ylva som om de alltid varit hans.
Kommer inte härifrån i första taget, passet ligger i kommunhusets kassaskåp, sa Märta, också hon trött av att vänta. Flytta du, du är ju chaufför. De söker folk nu i mejeriet, du kan få köra mjölkbilen.
Så blev det. Sven flyttade in, och Märta blommade sent men säkert ut. Han blev vän, ribbå och trygg hamn, och när Britt ville studera i Växjö för att bli sjuksköterska vred Märta händerna.
Hon borde vara hemma, hon är ju bara en flickunge!
Släpp iväg henne, svarade Sven bestämt. Får hon ett riktigt yrke klarar hon sig alltid. Vill hon komma hem, så gör hon det. Låt henne leva!
Sagt och gjort; Britt pluggade tappert men såg knappt röken av hemtrakterna. Men efter sitt första studieår dök hon helt bålslagen upp ocn grät så mascaran rann.
Jag det är kört. Jag är… med barn, hulkade hon.
Märta såg på dottern: mager och blek, men den lömska lilla bullen i tröjan var inte att ta miste på. Orden stockade sig av ilska, men Sven lade handen på hennes arm:
Sätt dig ner, viskade han. Och så slog han sig bredvid Britt, hällde upp ett glas vatten, och höll hennes hand.
Nå, blev aldrig pappa men nu får man väl kanske bli morfar, konstaterade han med sitt karakteristiska leende. Vad gråter du för, barn? Vem är pappan till din parvel?
Ingen! snyftade Britt. Han sticker. Lämnar allting!
Det blev en stapplande och hemsk historia om soldat, biokvällar och glass, och sen puff var killen puts väck när det väl gällde.
Sen när blev barn till av ett biobesök och magnumglass? morrade Märta.
Vänta nu, avbröt Sven milt. Vad som skett är skett. Vi ska väl inte gråta, utan bli glada för den lilla. Snart springer här en liten Oskar!
Vem är Oskar? snörvlade Britt.
Den här krabaten som kommer snart, sade Sven allvarsamt, och han sade det så att till och med Märta skrattade.
Att lugnet återvände sakta, var Britts räddning. Märta började virka pyttesmå tossor och planerade för barntillskottet. Britt skulle ta studieuppehåll, föda hemma och plugga vidare när tiden var mogen.
Och vem tar hand om barnet när Britt flyttar tillbaka till Växjö då? rynkade Märta.
Vi, sa Sven rappt.
Det låg så mycket värme i Britts blick efter det svaret att Märta genast fick nytt hopp.
Ge hit vår Oskar! viskade Sven och tog emot det gallskrikiga knytet. Det blev flicka, och de döpte henne till Majken. Men Sven, en gång bestämd om att ett barnbarn ska heta Oskar, kunde helt enkelt inte låta bli att kalla henne just det. Snart sa hela familjen Majken-Oskar, ibland rentav Majsan-Ossi.
Hon heter faktiskt Majken! envisades Märta men kunde inte låta bli att le.
Har man sagt Oskar så är det Oskar, teg Sven lugnt och sjöng sina egengjorda vaggvisor.
När Märta såg honom med lilla Majken i famnen bister i ytan men spröd i hjärtat rann varje grämelse bort. Han vaggade och vyssjade och var den bästa barnvakt mormor sett.
Skäll inte för mycket på henne, påminde han frun. Hon har gett oss ett mirakel.
Ibland tänker jag, viskade Märta medan hon lutade huvudet mot hans axel, att hon är vår, som en dotter.
Så känner jag med.
När Britt reste tillbaka för att plugga, Majken-Oskar var åtta månader, bytte Märta till deltid och Sven anpassade körschemat. De turades om, och hittade glädje i blöjbyte och kaviarbrödsmulor på golvet. Sven blev byns barnvaktshjälte, och kunde linda en bäbis bättre än någon annan.
Var du likadan när vi var små? undrade Ylva när hon såg modern pussa Majkens fossingar.
Nej, erkände Märta. Livet var hårdare. Men med honom och med henne känner jag mig som mamma igen.
Ylva saknade inget, utan trivdes själv med att vara moster. Men hur kunde Britt lämna denna lilla solstråle så lätt?
Åren halade förbi, Majken växte tryggt upp bland jordgubbsrader och hölador. Hon visste att hon egentligen var dotter till Britt, men hemma var det ändå hos Märta och Sven, bland mammas doft av nybakat och farfars varma famn. När Britt försökte ta henne till stan först inför skolstart, och sen för att agera barnvakt till de nyfödda tvillingarna mötte hon för första gången en stenvägg.
Märta sade allt rakt ut; Sven stod där, fast som en sten: Majken rör du inte, då får du tampas med mig.
Britt gav upp, och Majken, skamligt nog, grät inte ens.
Där rötterna tar fart.
Majken gick ut skolan i Ullhögen och kom in på högskola. Britt och Majken gled isär, men Majken var aldrig bitter. Hon lärde sig värdesätta det hon fick.
Och det var: ett åldrat men urstarkt torp i byn, där det luktade jäsande bröd och äpplen, där hon hade Märtas trygga händer och Svens lika trötta som varma famn.
Varje sommar for hon dit, och det kändes alltid som om tiden i Ullhögen blev tjockare, blåare, mer verklig än någon annanstans. De satt på verandan, den Sven en gång snickrade, och lyssnade på historier medan solen slank ner bakom tallarna.
En kväll, när dimman smög in igen, frågade Majken:
Farfar, ångrar du aldrig att du flyttade hit och lämnade stan?
Sven lade armen om Märta, drog henne intill sig.
Lära, Oskar, jag flyttade inte ut i vildmarken. Jag kom hem. Rötter har man inte där man föddes, utan där hjärtat vet att någon väntar, även om de inte vet att de väntar.
Märta la sin hand över hans och log med den ovanliga, vackra leende som tände hela hennes ansikte.
Och en blomma, sa hon och såg på den gamla solrosen vid staketet som sträckte sig mot kvällsolen, kan hitta sitt ljus när som helst, även om det kan kännas som blomningen redan är över.
Majken betraktade dem två människor som hittade varandra sent, men så starkt att de blev oskiljaktiga. Och hon förstod att av allt man kunde ärva, så var det här det viktigaste: inte huset, inte marken. Det var den där sega, omtänksamma, tysta styrkan. Kärleken som inte klagas över tidens gång, tålamodet som väntar på sin chans, och hemmet som byggs av lojalitet, omtanke och förlåtelse.
Och hon visste att hur livet än vände och vred sig, så fanns hennes rötter alltid just här under den svenska himlen, i ett litet, bistert men varmt torp, mellan två gamla solrosor som till sist hittade sitt livsljus i varandra. Och det är precis den typ av trygg grund man kan önska sig i världen.
