Kom in, mamma, vi har väntat på dig, säger min son Johan, och min svärdotter tog min jacka och räckte fram ett par tofflor åt sin svärmor. Plötsligt förändrades hennes leende till en bekymrad min.
Margareta gick vidare in till gästerna, medan Elin nickade diskret mot golvet, och Johan såg det som också hon lagt märke till blöta fotspår på golvet. De utbytte snabba blickar, men bestämde sig för att inte ta upp det just nu.
Johan och Elin hade nyligen fått glädjen att bli föräldrar till tvillingar, pojkarna hade vuxit till sig lite, och nu hade de samlat närmaste familjen för att fira.
Jag, Margareta, som är pensionerad sedan några år, hade stickat fina små kläder till barnen, något butiksnytt hade jag inte råd att köpa därför hade jag tvekat att komma, föreslog att jag hellre kom en annan gång. Men min son och svärdotter stod på sig, inte minst denna dag, då måste deras mamma vara med.
Man hade döpt pojkarna till Emil och Oskar. Jag blev så glad över namnvalet, för min make hette Oskar och min far var en Emil. Sonen fortsatte därmed den gamla fina traditionen något som värmde i hjärtat.
Men så söt han är, lik dig, Elin! Och den här är helt och hållet din avbild, Johan! Nej, nu blev jag visst alldeles förvirrad De är som bär, båda två! sa jag och cirklade runt spjälsängen utan att veta vem som var vem pojkarna var verkligen lika som två droppe vatten.
Johan och Elin skrattade uppriktigt. Min glädje, blandad med oro, gick inte att ta miste på.
När gästerna hade gått, började även jag göra mig i ordning för att gå. Elin såg på Johan och han föreslog att jag skulle stanna över:
Mamma, varför inte stanna här i natt? Det är sent och det kanske inte går några bussar längre. Dessutom kan du hjälpa Elin med pojkarna de behöver badas och läggas nu.
Då gör jag det, min son, om du vill.
Så hjälpte jag Elin att duka av, diska, och plocka ihop. Sedan hjälptes vi åt med kvällsbadet för tvillingarna. Vilken glädje jag kände då jag fick hålla en av dem! Men jag erkände att jag var lite rädd han var så liten, tänk om han gled ur händerna?
Mamma, du höll ju Johan många gånger, och tappade honom aldrig, skrattade Elin.
Ja, men det var ju så länge sedan, jag vet knappt hur man gör längre, suckade jag.
Elin lade Emil i mina armar. Han somnade nästan genast, som om han kände att han var hos någon trygg. Elin vaggade lilla Oskar till sömns.
Jag fick ett eget rum och de bäddade så fint åt mig, så jag skulle få sova ut. Men mest låg jag och lyssnade, ifall någon av pojkarna gnällde eller behövde något. På morgonkvisten hade vaksamheten tagit ut sin rätt och jag somnade först då djupt.
När jag vaknade hade Elin redan gjort frukost, och pojkarna sov fortfarande.
Var är Johan? frågade jag förvånat när jag bara såg Elin i köket.
Sätt dig och ät, Margareta Johan kommer snart, försäkrade Elin.
Några minuter senare kom Johan hem i händerna höll han en stor låda.
Mamma, den här är till dig! Öppna den!
Jag lyfte på locket och såg nya, varmfodrade vinterstövlar. Jag blev alldeles mållös.
Men barn, de här är alldeles för dyra, jag kan inte ta emot det här, sade jag nästan gråtande.
Dyrare än du, mamma, finns det inte! Ta på dig dem och använd, sa min son vänligt.
Jag provade stövlarna och kunde inte förstå hur de visste att jag behövde nya. Mina gamla stövlar var så slitna att de inte gick att laga, och pengar till nya hade jag inte.
Plötsligt grät en av pojkarna till, och jag, i mina nya stövlar, skyndade till dem.
Du är fantastisk, tack, viskade Johan till Elin. Om inte du hade sett det, hade jag aldrig tänkt på det själv.
Det var inte så svårt att lista ut. Din mamma kom igår, fötterna helt blöta, spåren på golvet jag såg hennes stövlar, och förstod. För oss är tre tusen kronor mycket, men vi kan tjäna nya pengar. För din mamma är det en omöjlig summa. Nu får hon äntligen gå torr och varm, svarade Elin och kramade honom.
Själv kände jag bara värme inombords om det kom av de nya stövlarna, eller av att känna mig behövd och älskad av mina barn, det vet jag inte. Ibland är det små vardagsgåvor och omtanke som betyder allra mest.
