Kom in, mamma, vi har väntat på dig, sa min son Viktor, och min svärdotter tog min jacka och räckte fram ett par tofflor. Plötsligt förändrades leendet på hennes ansikte till en bekymrad min.
Jag, Ingrid, gick vidare in till gästrummet där släktingarna redan satt, och min svärdotter Linnea nickade mot golvet. Viktor såg också vad hon visade blöta fotspår efter mina gamla stövlar. Vi utbytte en snabb blick men bestämde oss för att inte ta upp det just då.
Viktor och Linnea hade nyss en stor glädje att fira: deras tvillingpojkar hade hunnit växa till sig lite, så de bjöd in de närmaste för att fira barnens ankomst tillsammans.
Jag är pensionär sedan några år och hade stickat varma små overaller åt pojkarna något nytt från butiken hade jag inte råd med för min pension räcker sällan till. Jag hade inte tänkt komma alls, kände mig lite obekväm, men Viktor och Linnea stod på sig. Mamma måste vara med en sådan här dag, sa de.
Pojkarna hade fått namnen Algot och Sigvard. Jag blev så glad över deras val min egen pappa hette Sigvard och min make hette Algot, så sonen höll släktens namntradition levande. Det värmde mitt hjärta.
Men så gulliga de är! Ser ut som dig, Linnea eller nej, nu vet jag inte vem som är vem, de är ju lika som bär! gick jag runt spjälsängen och försökte se skillnad på pojkarna.
Viktor och Linnea bara skrattade åt mitt försök, glada över min iver och kanske lite rörd över min oro.
När gästerna hade gått hem började jag också göra mig redo för att gå. Linnea såg på Viktor och, som om hon hade väntat på detta, erbjöd Viktor:
Mamma, vill du stanna över? Det är sent och bussen kanske inte går längre. Dessutom behöver Linnea hjälp med tvillingarna de ska badas och nattas ikväll.
Jadå, min son, om du säger det, svarade jag.
Jag hjälpte sedan Linnea att plocka undan och diska, och därefter gick vi tillsammans för att bada pojkarna. Så mycket glädje jag kände i det ögonblicket. Linnea gav mig Algot att hålla i, men jag kände genast en oro handen darrade!
Men mamma, du lyckades ju med Viktor, och inte tappade du honom, skrattade Linnea.
Ja, det var länge sen, jag har nästan glömt hur man gör, sa jag, lite osäkert.
Hon lade Algot försiktigt i mina armar, och han somnade genast. Han kände kanske igen tryggheten i farmors famn. Linnea vaggade Sigvard tills han också slumrade in.
Jag fick sova i gästrummet, men någon ro fick jag inte. Jag låg och lyssnade, ifall någon av pojkarna skulle gny eller behöva mig. Till slut slocknade jag av trötthet, när gryningen redan lyste svagt utanför fönstret.
När jag vaknade hade Linnea redan dukat frukost och pojkarna sov ännu.
Men var är Viktor? frågade jag förvånat.
Sitt du ner, han kommer snart, svarade Linnea vänligt.
Några minuter senare steg Viktor in i köket med en stor kartong i famnen.
Mamma, öppna det är till dig! sa han och log.
Jag öppnade paketet och där låg ett par nya varma kängor. Jag blev alldeles stum och tårarna steg mig i ögonen.
Nej men, de är för dyra, barn! Jag kan inte ta emot!
Du är värd mer än så, mamma. Ta på dig och använd dem, sa min son mjukt.
Kängorna satt som gjutna, och jag undrade tyst hur de förstått att jag behövde nya skor mina gamla hade spruckit i sulan och jag hade inte haft råd med nya på länge.
Då började plötsligt ett av barnen gråta, och jag sprang, fortfarande i de nya kängorna, för att trösta.
Vad du är omtänksam, tack, sa Viktor mjukt till Linnea. Jag hade aldrig tänkt på det själv.
Det var inget att fundera över. Din mamma kom igår och hade blöta strumpor, jag såg spåren och hennes trasiga skor. Tre tusen kronor är mycket för oss, men det kan vi tjäna ihop igen. För din mamma hade det varit omöjligt, sa Linnea och kramade Viktor.
Jag kände en sådan värme där jag gick omkring i de nya skorna. Kanske var det inte bara värmen från skorna, utan från vissheten att fortfarande vara viktig och behövd för mina barn. Och i hjärtat skrev jag ner dagens lärdom: det är inte sakerna vi ger, utan omtanken och kärleken, som verkligen betyder något.
