När Valter brukade hälsa på hos Ylva, blev hon märkbart förvirrad redan från första sekunden. Det måste ha varit lyckan som gjorde det. Hon började irra runt, snygga till sig, kasta ner alla de provade outfitsen under kuddarna och slita ur håret rullar. Sen kutade hon till badrummet, borstade håret, la på lite läppstift och gick, i full gala, ut till Valter, som redan satt där i soffan och väntade.
Man kan ju förstå att hon var nöjd. Om ni bara visste! Ylva var ensamstående mamma och hade aldrig riktigt varit gift jo, hon hade “förlovat sig” i några veckor med sin Mattias, men sen drog han iväg med första bästa tåg ur Eskilstuna mot någon hemlig ort man knappt kunde stava till. Moldavien? Ukraina? Hon hade ingen aning, och hon hade aldrig riktigt fått grepp på vad han egentligen jobbade med något obskyrt på torgmarknaden bara.
Så där stod hon, lite halvt gravid. Snudd på. Ungefär två veckor. Hon hade knappt fattat det själv innan Mattias slutade dyka upp och försvann ut ur livet som en novembervind och det var då Ylva förstod att ja, hon var inte så ensam längre.
När det var dags kom lille Emil precis som på beställning. Och läcker var han också! Kunde knappast blivit annat, med tanke på Ylvas egen omöjliga charm och Mattias rent av sagolika utseende.
Och pojken var en liten dröm! Lugn som en stock sov mest jämt, och när han eventuellt vaknade, så sög han koncentrerat i sig av Ylvas mjölk och tur var väl det för Ylva, som kunde konkurrera med vilken mjölkko på Smålandsslätten som helst. Hon hade lätt kunnat föda upp minst ett barn till.
Sjuk blev Emil knappt, och då bara av småprylar som alla bebisar ska ha. Namnet fick han efter skådespelaren Sven-Bertil Taube, för när Ylva var gravid råkade hon se Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och tyckte att Sven-Bertil faktiskt påminde om hennes Mattias. Alternativ fanns liksom inte. Så stod det på födelsebeviset: Emil Mattiasson Dahl. Ylva mumlade det varenda kväll för sig själv som om det var bästa popmelodin.
Lille Emil var en solstråle. När Ylva behövde laga köttbullar eller ta itu med tvätten, lade hon ut en filt på golvet, byggde en snabb lekhage av stolar och la Emil i mitten med en gammal handväska, några hårspolar och lite tygslamsor. Han satt där och pysslade tyst, utan gnäll. Någon gång kikade Ylva in och såg att Emil satt fastkörd mellan stolarna (antagligen tänkte han fly fängelset) men han försökte bara allvarsamt pressa isär stolarna med sina små händer klagade inte ens!
När Emil blev äldre, fortsatte han vara okomplicerad. Ylva släppte ut honom på innergården med instruktioner om att skrika “Mamma! Jag är här!!” var tionde minut lägenheten låg ju på bottenplan, rätt under Emils lekplats. Emil ägde inga klockor, men det hindrade honom inte från att ropa var tredje minut, tills mamma Ylva öppnade köksfönstret och svarade: “Bra, gubben!” Och ibland stod han kvar:
Vad väntar du på, Emil? Lek nu!
Du log inte åt mig
Ylva log på riktigt alltså och då stack han iväg som en raket.
En dag ropade Emil dock från gården som vanligt, men då såg hon honom stå med ett litet kattungepaket i famnen:
Mamma, en tant gav mig katten. Hon sa att han heter Runar. Och hon sa att du skulle bli glad och att vi skulle ta hand om honom.
Emil såg så skyldig ut att Ylva bara kunde le på riktigt. Sen sa hon:
Runar är säkert hungrig. Kom in, båda två, så får han mjölk!
Och in for Emil och Runar, Emil överlycklig, Runar sådär lagom skeptisk.
Så levde de tre tillsammans, till Ylva en dag träffade Valter.
Han var lika gammal som hon, stadig typ aldrig varit gift, inga bagage (eller tja, inget synligt i alla fall) och jobbade på möbelfabrik. Tjänade gott om pengar, dök upp på lördagskvällar och stannade hela natten. Pratade lite, åt mycket, drack lagom. Ylva brukade förbereda en flaska Absolut som fick ligga på kylning längst bak i frysen, och ställde alltid fram sitt finaste snapsglas sånt där luddigt, kristalligt med kort fot som Valter var stormförtjust i.
Det blev som alltid. Valter dök upp, skakade Emils hand direkt i hallen. Slog sig ner på soffan och väntade medan Ylva körde sin prestanda med smink och parfym. Sen satt hela gänget, nej hela kvarten! och såg på TV tillsammans; Emil med Runar i knät såklart.
Efteråt blev det middag och därefter vilade de hela samlingen inför kvällspromenaden i stadsparken.
När Ylva stängt dörren till Emils rum och lagt sig till rätta bredvid Valter, huvudet mot hans arm, så började han plötsligt prata om framtiden:
Tänker att vi bor kvar här så länge. Sen skaffar vi större, eller så hyr vi ut min lägenhet och får in lite extra pengar… Men du, Ylva det är en grej Jag gillar inte katter. Så den där Runar får vi nog hitta ett nytt hem åt
Ylva spände sig lite:
Runar heter han, ja.
Ja, Runar, just det Och Emil skickar vi ut till min mor i Småland över somrarna! Där finns det frisk luft och byskola. Vi är ju unga ännu vi kan ju få massor av egna barn.
Ylvas huvud blev plötsligt en staty mot hans axel. De låg där tysta några minuter. Sen reste hon sig, av någon slags förlägenhet, svepte in sig i morgonrocken och gick till fåtöljen där Valters kläder låg. Tog byxorna, räckte över dem och sa:
Sådär, ja Ta dina otvättade brallor. På med dem och dra iväg!
Vart då?
Till din mamma på landet. Andas lite frisk luft! Vi tre klarar oss med det syret vi har i vår parkValter satt en stund, byxorna i knät och ögonen flackande som om han letade efter ett argument han själv kunde tro på. Men Ylva såg bara på honom, rak i ryggen och klar i blicken, som om all osäkerhet plötsligt lösts upp. Till sist snörpte Valter ihop munnen, reste sig och drog på sig byxorna i slow motion, som om han trodde tempot kunde ändra hennes beslut. Men varje rörelse underströk bara avståndet mellan dem.
När ytterdörren gick igen, stod Ylva kvar och hörde svagt Runars jamande inne från köket. I det ögonblicket sken hon upp; hon hörde Emil snusa lätt bakom sin dörr, och allt kändes plötsligt väldigt självklart. Hon tassade tyst in till köket, lyfte upp Runar mot kinden och log, sådär som bara hon kundepå riktigt, inifrån och ut.
Ingen skickar bort familjen, mumlade hon, medan Runar spann och lät tassen trassla in sig i hennes morgonrock.
När morgonen kom, väckte Emil henne med sin vanliga trumpetstämma, och Runar låg som en kung på kudden mellan dem. Ylva låg kvar, blundade och tänkte: Ibland är det ren lyx att bara vara precis så ensam som man villoch rik nog att räcka till för två, eller tre, som ändå stannar kvar.
Utanför deras fönster kröp solen fram mellan höghusen och lyckan studsade mellan rutorna, som om framtiden var precis lika enkel som ett riktigt krokigt leende.
