När Valter kom på besök hos Signe, blev hon nästan barnsligt förtjust. Hon kunde knappt tänka klart av ren lycka. Hon flaxade runt i lägenheten, började snabbt snygga till sig, gömde undan alla kläder hon hade provat framför spegeln inför hans ankomst, och började snurra ut papiljotterna ur håret. Sedan sprang hon direkt till badrummet, kammade sig och la på ett lager läppstift. När hon var klar, sådär oslagbart vacker, gick hon äntligen ut till honom.
Hur skulle hon kunna låta bli att vara lycklig? Tänk själv.
Signe var ensamstående mamma, och hade aldrig varit riktigt gift. Jo, visst hade hon “förlovat sig” med sin Fredrik ett par månader, men sen flyttade han från Malmö tillbaka till sin hemstad, någonstans hon aldrig riktigt memorerade. Om han nu var från Vasa i Finland, eller kanske från Oslo Signe visste aldrig. Han jobbade i alla fall på torget här i stan, exakt med vad visste hon inte heller.
Så försvann han, hennes stora kärlek, och lämnade henne som gravid fast bara lite. Kanske i vecka två, Signe hade inte ens hunnit fatta det själv. När Fredrik slutade komma hem till henne för att sova, och det blev mer än en månad utan ett tecken, gick det långsamt upp för henne att hon inte längre var ensam.
Nio månader senare födde hon en liten pojke. Fin var han också! Hur skulle han inte kunna vara det Signe var en dröm i sig, och Fredrik, han var som tagen ur en saga.
Man får säga att Signe hade tur med sin son. Han var lugn som en filbunke: sov mest hela dagen och när han vaknade ja, då sög han på hennes bröst med en noggrant koncentrerad min. Tur var att Signe hade mjölk som en riktig mjölkko nog hade hon räckt till för två bebisar.
Och Signe behövde knappt gå till vårdcentralen, för Sven som hon döpt honom till efter Sven-Bertil Taube, den stora skådespelaren blev inte sjuk av de vanliga barnsjukdomarna alls.
När hon väntade barn hade Signe råkat se en gammal film, “Krig och fred”, där prins André spelades av Taube, som påminde henne om Fredrik. Det fanns inget annat val, så i folkbokföringen stod det: “Sven Fredriksson”. Signe hade viskat det för sig själv hundra gånger, lyssnat på det och tyckt det lät som musik tema ur någon känd svensk visa.
Sven var ett solsken till barn. När Signe behövde laga mat eller städa, la hon ut en filt på golvet, ställde stolar runt honom som skydd, och placerade Sven i mitten av sin lilla inbyggda lekhage, tillsammans med hennes gamla handväska, några papiljotter och ett par trasor. Sven lekte tyst för sig själv, jämt nöjd. En gång, då Signe kikade in från köket, satt sonen fast med huvudet mellan stolsbenen (han försökte nog krypa ut), men knorrade bara lite, kämpade tappert och försökte bända loss sig.
När Sven blev lite större blev han inte besvärligare. Signe kunde lugnt släppa ut honom på gården för att leka, men hon sa åt honom: Spring till fönstret var tionde minut och ropa! (Lägenheten låg på bottenplan.) Han hade ingen klocka, så han kom springande med tre minuters mellanrum, ropade Mamma, jag är här! tills Signe kikade ut och ropade tillbaka Bra, gubben! Fast ibland stod han ändå kvar. Då frågade hon: Varför går du inte och leker? Han svarade: Du log inte till mig än Då log Signe, på riktigt, och Sven rusade tillbaka till de andra barnen.
En dag ropade Sven sitt mammajagärhär från gården, och när Signe tittade ut såg hon honom krama en kattunge:
Mamma, en tant gav honom till mig. Hon sa att han heter Sigvard, och hon sa att du kommer bli glad och att vi ska ta hand om honom.
Sven var så ärlig just då, att Signe inte kunde göra annat än att le. Sen sa hon:
Sigvard vill säkert ha mat. Kom in, jag häller upp lite mjölk.
Och pojken kutade in i trapphuset med katten i famnen. Sven var lycklig. Sigvard kanske inte lika mycket än.
Så gick dagarna, de tre Signe, Sven och Sigvard tills Signe träffade Valter.
Han var jämnårig med Signe, aldrig varit gift. Rätt stadig karl, ordentlig men inte gammal. Jobbade på ett möbelsnickeri och tjänade bra. På lördagarna sov han ibland över hos henne. Pratade lite, åt desto mer, drack måttligt. Signe hade alltid kylskåpet redo inför hans besök, med en välkyld flaska brännvin, och serverade den tillsammans med ett Duralex-glas sådant där svenskt glas med kort fot. Valter tyckte extra mycket om dem.
Den här gången var allt som vanligt. Valter kom, skakade hand med Sven i hallen, slog sig ner i soffan medan Signe fixade det sista ute på toaletten. Sedan tittade de på teve, alla tre nej, fyra, för Sigvard låg i Svens knä innan det var dags för middag.
När maten var avklarad låg de och vilade en stund, planerade en kvällspromenad i parken.
När Signe stängde dörren till Svens rum och lade sig tätt intill Valter, med kinden mot hans arm, började han för första gången prata om äktenskap:
Jag tänkte att vi bor kvar här så länge. Sedan kanske vi flyttar ihop, lite större. Eller så hyr vi ut min lägenhet för lite extra inkomst?… Men en sak, Signe… Katter har jag svårt för. Vi får lämna bort er Sigvard…
Sigvard, rättade Signe och spände öronen.
Ja, Sigvard då…
Han tystnade, sedan sa han, som om det var avgjort sedan länge:
Och Sven får bo hos mamma på landet. Mycket bättre luft där. Och det finns ju en skola. Vi är ju unga, vi hinner skaffa en hel hög ungar själva.
Signe låg helt stilla med huvudet på hans axel, rörde inte en min. De låg så, länge, tysta.
Till sist reste Signe sig upp, drog försiktigt på sig morgonrocken, nästan blygt, som om han aldrig sett henne naken. Hon gick fram till hans kläder i fåtöljen, tog hans byxor, räckte fram dem och sa:
Varsågod… Ta på dig byxorna och dra.
Vart då?…
Hem till din mamma på landet. Den friska luften där passar dig nog bättre… Och oss tre räcker det gott och väl med luften i vår park.
