Sprickan i förtroendet
Birgitta, är du hemma? Det är jag, Ylva från tredje våningen! Jag har några bullar kvar till dig, alldeles nybakade, och jag har lite att diskutera med dig… Ska du inte öppna?
Birgitta frös till vid findsuet med tekoppen i handen. Novembervinden virvlade gula löv mellan betonghusen på gården utanför, medan sällsynta flanörer skyndade fram, uppdragna jackor och händer i fickor. Hon hade vant sig vid tystnaden. Det trygga tick-tacket från köksklockan, brummet från kylen, det svaga knarrandet i parketten under hennes fötter. Och att ingen längre knackade på dörren.
Birgitta, jag ser ju att lampan är tänd! Göm dig inte, jag är snäll ju!
Rösten utanför dörren var hög, enveten och hade den där särskilda glättigheten som inte accepterar nej. Birgitta ställde ifrån sig koppen på fönsterbläcket och gick långsamt ut i hallen. Hon stannade och tittade genom titthålet. Ylva stod där med en påse i handen, log stort, hennes färgade rödblonda hår ihopknutet och den mörkröda läppstiftslinjen lika självklar som den ceriserosa dunkappan på henne.
Men Birgitta, du kan ju inte bo här som Rapunzels gamla mormor! fortsatte Ylva. Kom nu, innan jag fryser ihjäl!
Birgitta tog bort säkerhetskedjan och öppnade dörren. Ylva svepte in som vårvind och med sig följde dofter av parfym, kyla och något nygräddat.
Jag tänkte att jag skulle ta över några bullar till dig, bakade imorse Ylva gav påsen till Birgitta. Med kanel, pärlsocker och smör! Och du har blivit så smal, du måste äta.
Tack, Ylva, du skulle inte ha besvärat dig…
Äsch, jag tycker om att göra gott för folk. Du måste ju få lite energi! Och så ska du göra ordentligt te till det där, annars ser du blek ut.
Ylva gick redan mot köket, som om det var hennes eget. Hon satte på vattenkokaren och plockade fram två muggar ur skåpet. Birgitta stod kvar i dörren med bullpåsen, tafatt och vilse. Så länge hade hon varit ensam, att en annan människas närvaro kändes märklig, närmast hotfull.
Sätt dig nu Birgitta, befallde Ylva medan hon hällde upp te och skopade i fyra teskedar strösocker i sin egen kopp. Nu fikar vi, och pratar lite. Jag vet hur det är, mannen har gått bort, barnen bor långt, livet känns som segtjock dimma. Min moster mådde så efter att min morbror gick bort nästan blev galen av ensamheten.
Birgitta slog sig ned vid bordet. Bullarna doftade ljuvligt. Hon hade inte bakat själv på länge, för vem ska äta när man är ensam? Annars köpte hon färdigt i Konsum och åt utan att känna smak.
Tro inte att jag lägger näsan i blöt, Ylva drack en klunk te. Men jag kan inte blunda när någon lider. Sån är jag, går alltid runt och bekymrar mig för andra. Mats säger att jag glömmer bort mig själv när jag alltid ska rädda folk. Men sån är jag helt enkelt.
Ylva pratade snabbt, gestikulerande och med medryckande skratt. Birgitta kände hur något inom henne tinade upp en aning. Hur länge hade hon pratat såhär med någon? Dottern Emma ringde på söndagarna, samtalen korta, lite skyldiga. Hur har du det, mamma? Bra, hjärtat. Pengar? Nej tack. Okej, vi hörs. Och sedan ännu en vecka med tystnad.
Vet du Birgitta, Ylva lutade sig fram, ögonen var varma och nyfikna, nästan släktskapslika. Jag har velat bjuda in dig länge. Vi är fyra damer här i huset som ibland ses på lilla fiket Solrosen på hörnet. Tar kaffe, småpratar, byter nyheter. Kom med nästa gång! Få lite omväxling.
Jag vet inte, Ylva Jag är inte så social nu för tiden
Det ordnar vi! Jag plingar på, så går vi tillsammans. Det är inte hälsosamt att bara sitta hemma, ensamheten är roten till mycket ont.
Birgitta nickade, utan att veta hur hon skulle tacka nej. Ylva tömde koppen och tittade sig nyfiket omkring.
Så fint du har! Och kolla, en porslinsservis! Ylva gick fram till skåpet där det vita porslinet med guldkant stod bakom glaset. Det är antikt, eller hur?
Det fick jag av Erik, viskade Birgitta. På trettioåriga bröllopsdagen.
Håll hårt i den. Vackert! Nå, jag ska kila, har massor på gång. Ät bullarna nu och imorgon hämtar jag dig tre vid tre, bestämt!
Ylva försvann lika snabbt som hon kommit, och Birgitta blev kvar med kaffekopparna, spår av läppstift och en påse bullar på bordet. Det blev tyst, men på något sätt en annan sorts tystnad. Mindre tom.
***
Därifrån blev det rutin. Ylva dök upp varje dag, ibland morgon, ibland kväll, med någon anledning behövde låna mjöl, ville prata, gå handla, eller så tog hon med Birgitta på fika på Solrosen tillsammans med andra högljudda damer från huset.
I början kände Birgitta sig utanför. De andra kvinnorna var raka och bullriga, skojade om sånt Birgitta aldrig fnissat åt. Men Ylva höll henne under armen och presenterade stolt: “Det här är Birgitta, gammal lärare, klok och elegant! Och med tiden vande hon sig. Hon började se fram emot deras möten. Visst, det var inte samma typ av gemenskap som med Erik och gamla kollegorna men den världen försvann när Erik dog. Kvar var nu dessa kvinnor med pappmuggar med kaffe i billiga caféer. Det var ändå bättre än isolering.
Birgitta, har du kvar den där bärnstensbroshen du hade förra gången? Ylva frågade en dag vid kaffebordet hemma. Jag älskar gamla smycken!
Den är från min mamma, svarade Birgitta.
Åh, får jag titta på den? Min dotter Märta ska ta examen och hon drömmer om något unikt till den dagen. Kan jag visa henne den? Jag lämnar tillbaka snart, såklart!
Birgitta tvekade. Broschen betydde mycket. Men Ylvas blick var så bedjande att Birgitta inte hade hjärta att säga nej.
Okej… Men var försiktig.
Som om det var guld, jag lovar!
Dagar och snart veckor gick och broschen återvände inte. När Birgitta påminde log Ylva undvikande: “Märta provar, men jag kommer strax tillbaka med den. Snart erkände Ylva att Märta “nog tyvärr råkat tappa den, men jag letar, var inte orolig!”
Birgitta oroade sig. Hon låg sömnlös, klandrade sin naivitet. Försökte hon prata seriöst blev Ylva arg.
Vad tror du om mig? sa Ylva. Skulle jag, som räddat dig från att tyna bort här, blåsa dig? Om vi inte litar på varandra kan vi lika gärna låta bli att ses.
Nej, Ylva, så menade jag inte… ville Birgitta mena. Tanken att mista Ylva och återvända till tystnaden skrämde mer än broschen som var borta.
Ylva log igen. Det ordnar sig. Märta letar. Oroa dig inte!
Och livet gick vidare. Ylva fortsatte komma, bjöd på bullar, ville låna pengar ibland “bara någon tusenlapp tills nästa vecka, för Märta är krasslig och jag är pank.” Birgitta gav för Ylva var hennes vän nu, kanske den enda vän hon hade kvar. Pengarna återvände aldrig, och när Birgitta ville påminna blev Ylva ledsen: “Bland vänner spelar pengar ingen roll.”
***
Dottern Emma ringde på onsdagskvällen. Birgitta satt i morgonrock och såg på “Gokväll”.
Mamma, hej, Emmas röst var trött. Hur har du det?
Jag har det bra. Och du?
Det är mycket på jobbet. Mamma… vill du inte komma hit till oss i helgen? Barnen längtar efter sin mormor!
Jag tror inte det. Jag har planer här.
Vad för planer? Du är väl mest hemma?
Nej, inte alls! Jag har fått en väninna Ylva, grannen på tredje. Hon tittar in varje dag, vi fikar och går och handlar.
Jaha, Emma blev tyst. Du… är du säker på att hon är att lita på, mamma?
Emma då, Ylva är som min syster! Du känner henne inte ens.
Jag vill bara att du ska vara försiktig och tänka på dina saker, sa Emma försiktigt.
Det behöver du inte bekymra dig om, sa Birgitta kort.
Samtalet tog slut. Birgitta blev kvar med sur eftersmak av anklagelse. De störde sig på att hon inte var ensam längre, tänkte hon bittert.
Dagen därpå kom Ylva med ett erbjudande.
Birgitta, hör nu! Jag har chans på en sparesa till Varberg, min kompis kan fixa rabatt! Vi skulle kunna unna oss två veckor tillsammans i april, andas havsluft och få lite behandlingar. Vad säger du?
Resan lockade. Sist hon reste med Erik hade de tillbringat en vecka i Fjällbacka det var länge sen. Birgitta log trevande.
Är det inte dyrt…?
Men du har väl lite på banken? Det är ju för din hälsa! Det kostar fyrtiotusen, men jag har redan sparat ihop hälften, vi hjälps åt!
Birgitta tänkte på de besparingar hon hade, tryggheten Erik lämnat henne. Sparesan med Ylva kändes ändå frestande. Hon nickade.
Okej.
Toppen! Låt oss gå till banken imorgon tillsammans det är så krångligt med kort och sånt.
De tog bussen till Swedbank, Ylva höll Birgitta under armen och pratade entusiastiskt om vad de skulle packa. På banken tog Birgitta ut pengarna och gav Ylva.
Jag lämnar kvitton! sa Ylva, och försvann med sedlarna i väskan.
Några kvitton dök aldrig upp. Först skyllde Ylva på att väninnan var bortrest, sen att Spa:et avvaktade med bokningen. Birgitta oroade sig, men Ylva fanns kvar och bad snart om mer hjälp.
Kan du låna ut några tusen till? Märta ska gifta sig och vi behöver porslin till festen. Du har ju guldkantsservisen, får vi låna den?
Birgitta tvekade länge. Men bara tanken på att åter vara ensam när Ylva tog illa upp över ett nej, gjorde att hon gav med sig.
Ta den. Men lova att vara rädd om den.
Birgitta, mellan vänner tvivlar man inte! log Ylva.
***
Tre veckor gick utan att servisen dök upp. Emma ringde igen, orolig.
Mamma, varför tog du ut fyrtio tusen från banken?
Det har du inget med att göra.
Mamma, vi har fullmakt på kontot. Vi är oroliga. Har du verkligen koll på den där Ylva?
Hon är min vän! Hon är den enda som bryr sig.
Vi har barn, jobb, pendling. Vi försöker hinna med. Men du får inte ge bort allt pappa lämnat, snälla.
Birgitta satte ner foten och avslutade samtalet abrupt. Skuldkänslan bet, men hon ville inte erkänna att Ylva kanske, kanske mest var snäll så länge det gav utbyte.
Så en dag tog Ylva med Birgitta till butiken Solrosen för att köpa ett nytt porslin till Märta på avbetalning i Birgittas namn. Just då dök Emma upp av en slump, såg på förloppet och tog sin mamma åt sidan.
Mamma, det här är allvarligt. Ylva är känd här i området. Hon har lurat flera äldre. Anmälningar finns. Du måste förstå… Hon blåser dig!
Det är inte sant! skrek Birgitta, mer i förtvivlan än i ilska.
Mamma, du vet någonstans inom dig att jag har rätt.
Dessa ord slog hårt. För någonstans visste Birgitta. Hon ville bara inte se.
Hon knäppte av samtalet och bad Emma gå.
Birgitta och Ylva åkte hem i tystnad. På gården kom samtalet.
Litar du på mig? frågade Ylva.
Birgitta ville tro henne. Hon ville så gärna att den omsorg hon känt varit sann.
Ja, svarade hon tyst.
***
Under veckorna kom Ylva mer och mer sällan, var ofta upptagen, servisen och broschen försvann i dimman av bortförklaringar. Birgitta sov dåligt. Tystnaden hade nu blivit en ovän igen.
En lördag kom Emma och barnbarnen trots allt, med middagsmat och blommor. De lagade mat, pratade om livet. Birgitta förmådde inte hålla masken längre.
Förlåt, viskade hon.
Vi förstår, sa Emma.
Någon dag senare kom Ylva tillbaka. Hon hade den trasiga servisen i en kartong.
Här, ta den du! Hoppas du är nöjd nu!
Birgitta öppnade kartongen i köket och såg sin älskade servis i skärvor. Hon sjönk ner på en stol och grät först av skam, sedan av lättnad när Emma på nytt stod i hennes kök och bara höll om henne.
I tystnaden efteråt greppade Birgitta två halvdelar av en kopp, synade sprickan, det oersättliga. “Det här kan kanske lagas,” sa Emma försiktigt. “Sprickan syns, men den håller ändå ihop.”
Att förlora förtroendet är som en sprucken kopp. Social samhörighet är viktig för oss människor, men ibland är det svårt att se skillnad på äkta värme och någon som vill utnyttja oss. Vänskap ska bygga oss samman, inte trycka isär oss. Och även om det finns sprickor i livet, så kan det som är trasigt ibland lagas, om än märkena alltid kommer att synas. Men viktigast är att inte bygga sitt liv på ensamhetens rädsla, utan våga släppa in den som står en närmast familjen, som finns där även när vi tvivlar som mest.
Och kanske, när tystnaden lägger sig om kvällen, kan ett från livet kantstött hjärta fortfarande hitta sin plats och få ro, med de som älskar en, sprickor och allt.
