När Oskar kom hem till Elsa blev hon nästan fånig av lycka mitt framför ögonen på en. Hon for omkring, började piffa till sig, gömma undan kläder som hon slängt runt i lägenheten inför hans besök, och rafsade ut spolarna ur håret. Sen rusade hon in i badrummet, fixade frisyren och målade läpparna. Och när hon var klar, stod hon där i sitt fulla esse redo att möta honom.
Och inte undra på att Elsa var lycklig! Ni förstår säkert själva.
Elsa var ensamstående mamma, och hade egentligen aldrig varit gift på riktigt. Knappt förlovad ens, om man ska vara ärlig, med sin gamle Mattias, och bara i någon månad eller två. Sen drog han från Göteborg och tillbaka till sin hembygd. Var det i Skåne, eller kanske från en liten ort i Norrland Elsa visste aldrig riktigt. Han jobbade på torget här, men exakt med vad fick hon aldrig veta.
Japp, Mattias drog, himlen i Elsas liv, och kvar blev hon lite smått gravid. Elsa anade inget förrän det hade gått ett par veckor. När han slutade komma till henne om nätterna och förblev borta hela månaden, förstod Elsa att ja, hur ska man säga det att hon inte var ensam längre.
Och när tiden var inne födde hon en son, som en snarlik kopia. Så söt och bra som han var ja, det var väl inte så konstigt med tanke på vilka föräldrar han hade. Elsa själv var vacker på sitt sätt och Mattias hade varit stilig som en prins.
Med lillgrabben, som hon döpte till Edvin, hade Elsa tur. Han var lugn som en filbunke, sov mest hela tiden och när han väl vaknade låg han stilla och snuttade noggrant på mammas bröst. Tur för Elsa hade hon gott om mjölk, som en ordentlig fjällko. Hon hade kunnat amma två till om det behövts.
Edvin klarade sig också från de där vanliga spädbarnssjukdomarna, nästan som om han var gjord av sol.
Hon hade gett honom namnet Edvin efter skådespelaren Edvin Adolphson, eftersom Elsa, gravid och allt, råkat se den gamla filmen “Den stora kärleken”. Där spelade Adolphson greve, och det var nånting med honom som påminde om hennes Mattias. Det fanns liksom inget annat alternativ för Elsa. Så i födelsebeviset stoltserade namnet: Edvin Mattiasson Holmström. Elsa mumlade namnet för sig själv hundra gånger det lät som musik, som en visa.
Edvin var hennes lilla solstråle. När Elsa behövde laga mat eller städa bredde hon ut en filt på golvet, byggde in Edvin med stolar så det blev som en liten lekhage och la honom mitt i den. Han fick hennes gamla väska, några hårspolar och några tygtrasor att leka med. Och så satt han där och pysslade, alldeles nöjd och tyst. Inte ens när Elsa kikade in från köket och såg att han fastnat med huvudet mellan stolsbenen hördes ett ljud han kämpade tyst på att ta sig loss.
När Edvin blev äldre var han fortfarande lika lättsam. Elsa lät honom gå ut och leka på gården, men sa alltid att han måste springa upp till fönstret var tionde minut (lägenheten låg på bottenvåningen) och ropa: “Mamma! Jag är här!” Men eftersom grabben inte hade klocka kom han var tredje minut och ropade tills Elsa ropade tillbaka: “Det är bra, älskling!” Men han stod ändå kvar, rörde sig inte ur fläcken. Då frågade hon: “Men varför går du inte och leker?” Han svarade: “Du log inte mot mig” Då log Elsa, på riktigt, och då kunde han återvända till kompisarna.
En gång ropade Edvin från gården sitt vanliga “Mamma, jag är här! Elsa lutade sig ut genom fönstret och såg att han höll en kattunge tätt intill sig:
Mamma, tanten gav mig den här. Hon sa att han heter Sixten. Och hon sa att du kommer bli glad och att vi skulle ta väl hand om honom.
Edvin var så ärlig och öppen just då att Elsa bara kunde le. Sen sa hon:
Sixten är säkert hungrig. Kom in båda två så fixar jag mjölk.
Edvin sprang lyckligt in med Sixten i famnen. Sixten förstod nog inte sitt nya liv än, men snart
Så gick dagarna, de tre levde ihop tills Elsa träffade Oskar.
Han var jämnårig med Elsa, aldrig gift och ordentlig stadig karl, faktiskt. Jobbade på möbelfabrik och hade bra lön. Snart började han komma över till Elsa varje lördag och stanna över natten. Han var fåordig, åt rejält men drack måttligt. Elsa brukade alltid förbereda en liten flaska brännvin och serverade den i små snapsglas på fot, kylda i frysen. Oskar älskade just de där glasen.
Den här gången var allt som vanligt. Oskar kom, hälsade på Edvin redan i hallen. Slog sig ner i soffan medan Elsa genomförde sin lilla förberedelse. Sen satt de där, alla tre eller fyra, förstås, Sixten låg i Edvins knä och såg på något på TV innan det var dags för middag.
Efter maten brukade alla ta en liten tupplur för att orka kvällens promenad i parken.
När Elsa stängt dörren till Edvins rum och lagt sig hos Oskar, huvudet vilande på hans arm, tog Oskar för första gången upp ämnet giftermål:
Tänker vi kan bo här hos dig tills vidare. Sen letar vi nåt större ihop, eller hyr ut min lägenhet så får vi in lite extra pengar. Men du, Elsa det är en sak. Jag gillar inte katter. Ni får göra er av med er Sixten…
Sixten, rättade Elsa spänt och lyssnade.
Ja, Sixten… Och Edvin skickar vi till mamma på landet. Det är frisk luft där, och skolan är bra. Vi är ju fortfarande unga, kan skaffa fler barn ihop.
Elsas huvud på hans axel blev stel som sten, hon låg tyst och orörlig. Efter några tysta minuter steg hon upp, mer blygt än hon varit inför honom förr, drog på sig morgonrocken, tog hans byxor från fåtöljen och räckte fram dem med orden:
Så där, ta dina byxor… Och stick.
Vart då?
Till din mamma på landet, till den friska luften. Vi tre vi får mer än nog av frisk luft i vår egna park här i stan…
