28 april
Idag kom jag tillbaka till den lilla byn utanför Sundsvall för att hälsa på min moster, mammas storasyster. Mamma bad mig, innan hon gick bort, att hålla lite extra koll på moster. Moster Margareta är liten till växten, och åren börjar verkligen ta ut sin rätt. Redan flera gånger har jag försökt övertala henne att flytta till oss i Uppsala sagt att hon skulle få ett eget rum, att vi har en trevlig innergård och att det finns andra damer i huset som gärna skulle fika med henne. Men nej, Margareta vägrar lämna sitt hem och sin trädgård.
Så jag har vant mig vid att ta tjänstledigt fem dagar var tredje månad och åka hit. Två dagar går åt till själva resan, och de andra tre hjälper jag henne med hushållet lagar, fixar i trädgården och ser till att allt är i sin ordning. Jag har tur som är avdelningschef, så jag kan själv styra över mina lediga dagar. Dessutom är företagsledaren min barndomsvän. Men i år blev det sent, jobbet var kaotiskt i mars, så först nu i slutet av april har jag hunnit iväg.
Moster har blivit märkbart svagare den här våren, och grannkvinnan, tant Birgitta, berättade att de behövt ringa ambulans åt henne två gånger efter vintern.
Men varför sa ni inget till mig? Jag har ringt och ni har bara sagt att allt är bra med henne.
Hon fick mig att lova att inget berätta… sade Birgitta tyst. Hon sa: när jag dör, då kan du meddela honom.
Jag gick till byns butik för att köpa det Margareta bad om socker och salt. Passade på att handla ris, makaroner och lite konserver också, man vet ju aldrig vad som tar slut. När jag kom tillbaka stod där, vid trappan, en valp. En schäferblandning, inte mer än fem månader gammal. Han såg ovanlig ut, med stor bred panna och långsmal nos.
Margareta, var kom valpen ifrån?
Han dök bara upp en dag. Jag öppnade grinden och där satt han och skakade av kyla, mager som en sticka. Jag har matat honom sedan dess, det är trevligare så.
Jag klappade valpen på huvudet och han lade genast huvudet tryggt i mitt knä. Jag har alltid gillat hundar, drömde om en som barn, men föräldrarna sa nej. Livet har kommit emellan också. Min fru, Ylva, försökte med en katt en gång, men den försvann efter tre år. Vi har inga barn Ylva kan inte få några, vi har förlikat oss med det och reser ofta och långt.
Vad heter han då, jycken din?
Sigge. Så hette min katt också.
Jag började skratta:
Kan man verkligen ge en hund ett kattnamn?
Han bryr sig inte, han kommer ändå när jag ropar.
Medan jag var där i byn följde Sigge mig överallt. När det var dags för mig att åka hem bad jag Margareta lova att inte dölja om hon blev sämre, utan genast ringa mig så jag kunde hjälpa till, oavsett vad.
Du har redan slitit så mycket för mig, sade hon. Men det blir nog inte så länge kvar nu ändå.
Säg inte så, Margareta. Jag hjälper gärna. Du är aldrig till besvär.
Johan, får jag be dig om en sak? Om jag går bort, lämna inte Sigge. Han är också en levande själ.
Jag ser till att någon tar hand om honom.
Nej, ta hand om honom själv, snälla. Jag tror det var meningen att han kom just till mitt hus.
Sigge tryckte då nosen mot mitt knä, kollade mig djupt i ögonen.
Okej, moster. Om det händer, tar jag Sigge med mig.
En månad senare dog Margareta. Jag ordnade begravningen och stannade med grannarna i nio dagar. Sedan gick jag och Sigge till kyrkogården och tog vårt farväl.
När det var dags att åka hem, tog jag med koppel och munkorg till tågstationen. Jag köpte biljett till kupén där djur är tillåtna. Väl ombord rynkade en man i kupén på näsan och stirrade på Sigge.
Är ni inte kloka, reser omkring med vargar nu för tiden?
Vad säger du, gubbe? Det är en hund, Sigge är mitt sällskap.
Sigge, hah! Jag är jägare och det där är en varg, ingen hund.
Sigge blottade tänderna och morrade.
Ta ut besten innan jag tvingas skjuta den.
Du kan vara tyst själv, annars får du problem. Låt oss vara ifred.
Jägaren skyndade ut i korridoren. Sen satt vi, jag och Sigge, ensamma i kupén. Jag såg hunden i ögonen:
Sigge, är du verkligen en varg? Han lade huvudet i mitt knä och viftade på svansen.
Nåväl, oavsett vad du är, så är du fantastisk.
Konduktören stannade till:
Är det en varg eller schäfer ni har?
Någon har berättat dumheter. Det är en särskild schäferblandning, en sökhund.
Har du pappren på honom?
Självklart, men jag måste ha glömt dem vid biljettkassan när vi köpte biljetter…
Det är lugnt, sade hon utan att kontrollera dottern till tant Birgitta stod i biljettkassan.
Nästa morgon var vi hemma i Uppsala igen. Jag tog Sigge direkt till veterinären. Hon frågade genast:
Kommer du från cirkusen?
Va? Nä, varför då?
Jo, för du har en varg.
Jag suckade:
Han är visst en varg, men inte från cirkus. Han bodde med min moster på landet, nu fick jag honom.
Hon granskade Sigge och sa:
Vargblandning, troligen med tysk schäfer. Den här typen av blandraser brukar vara godmodiga, lojala och lugna. Ingen fara. Vi ordnar papper och ser till att han får sina vaccinationer.
Ylva, min fru, tog Sigge till sitt hjärta direkt. Hon badade, matade och gick ut med honom varje dag.
Tio månader senare, under nyårshelgen och en blåfrusen januariskymning, fick Ylva nog av att sitta inne och tog Sigge med sig till parken tio minuter bort. Mitt i kvällsmörkret spetsade Sigge plötsligt öronen och rusade iväg. Ylva ropade efter honom, men han var borta i sju minuter. Just när hon tänkte ringa mig såg hon honom komma släpande på något i munnen ett bylte.
När hon sprang emot såg hon att det var en nyfödd flicka, vid liv. Fast Ylva själv är läkare ringde hon genast ambulans och polis. Alla var snabbt på plats. Ylva kunde inte följa med direkt eftersom Sigge var med, men efter att ha lämnat honom hemma åkte vi tillsammans till akutmottagningen, där vi fick veta att flickan var en månad gammal, frisk och att med en lapp där stod att hennes namn var Tyra och att mamman hoppades att någon vänlig själ skulle ta hand om henne.
Ylva bad att få se flickan och smälte direkt. Vi såg på varandra jag visste vad hon önskade. Ylva sade till personalen att vi ville adoptera henne och att de inte skulle skicka flickan vidare någon annanstans.
Två månader därpå flyttade alltså hittillsbarnet Tyra, som Sigge hade hittat, in hos oss. Precis som moster Margareta sade det var inte av en slump hunden sökte sig till henne.
Och jag lärde mig att det ibland finns en mening även med de mest oväntade möten, att oväntad vänskap kan ge nytt liv åt ett hem.
