Den osynliga vännen
Runt Elin har det de senaste tre dagarna surrat mängder av elever. Flickan har fått rykte om sig på hela skolan som siare och en riktig psykolog. Alla ville höra ett visdomsord från henne. De smög in henne vid toaletterna, satte sig bredvid i matsalen, räckte över chokladbitar, skrivböcker med läxor och annat smått och gott, men av någon anledning tackade hon nästan alltid nej.
Jag tycker om Viktor i 5B. Tror du vi kan bli ett par? undrade klasskompisen Sigrid drömmande.
Jag rekommenderar det inte. Han där Viktor verkar snäll men petar sig i näsan och äter det han hittar. Inga bekymmer om maten alltså, men han lär fastna där, svarade Elin lite torrt medan hon doppade vetebullen i sitt te.
Usch, så äckligt! Men vad tycker du om Anton då? Han får alltid bra betyg och har börjat spela gitarr, log Sigrid igen.
Anton plågar katter. Han binder konservburkar i svansen och jagar dem på gården. Han kommer bli elak och börjar väl dricka också.
Varför tror du så?
Har du någonsin sett en nykter gitarrist? Lägg inte ner för mycket energi på killar nu, de finns kvar. Plugga matte ordentligt och sluta bita på naglarna, annars får du mask i magen.
Jag har inga kompisar. Alla kallar mig fet och bjuder inte med mig, sa Pontus i 4C och knuffade undan Sigrid så att hon nästan gled till andra änden av bänken.
På onsdag börjar brottningen. Du kan anmäla dig hos gympaläraren. Viktminskning lär du inte få direkt men de där öknamnen försvinner. Och gör inte så där mot din blivande fru igen.
Elin reste sig upp och bar sin bricka till disken.
Elin, tycker du jag ska plugga körkort i år eller vänta till nästa? frågade geografiläraren Ulla diskret vid tvättstället.
Ulla, du behöver en bil för att ta körkort, och det enda du har är pappas gamla Volvo 240. Förstår du skillnaden?
Det gör jag väl
Elin himlade med ögonen, tvättade händerna och fortsatte:
Sälj skrället och köp hellre en cykel och ett par shorts. Om två månader samåker du nog ändå. Och förresten ta ett bolån. Det är låga räntor just nu och det är inte okej att bo hos föräldrarna när man är trettiofem. Det säger jag som vet.
Medan skolans personal stirrade förundrat gick Elin till slöjdsalen.
På de fyrtio minuter när klasskamraterna kämpade med att trä nålen hjälpte Elin till att laga sina byxor, sy in en kjol och virkade dessutom ett par sockor som hon gav till slöjdläraren. Gravida måste hålla fötterna varma, sa hon. Läraren blev så pass konfunderad att hon smet iväg till apoteket och köpte ett graviditetstest.
Nästa dag bjöd läraren på stor och god chokladtårta som tack till Elin.
Hemma betedde sig Elin minst lika underligt. Hon skällde på mamma för att hon köpt färdigköttfärs och gjorde egna köttbullar. På kvällen, istället för att glo på Tiktok, satte hon sig och läste De tre musketörerna och småpratade med någon då och då. Pappa sneglade på henne över kanten på sin dator, och Elin anmärkte att han satt krokigt. Och att han borde gå ut och piska mattorna istället för att sitta på suspekta sajter.
Ryktet gick som en löpeld i skolan. Lärarna oroade sig och beslutade att psykologen skulle rycka ut. Under en lektion samlades hela lärarkollegiet, inklusive rektorn.
Elin, lilla vän, är det någon som mobbar dig i skolan? började skolpsykologen, en man i skägg och glasögon, fråga.
Det var ju värre att kommunen fått flera miljoner men vi har bara fått en gammal bock och två meter klätterrep till gympasalen, sa Elin torrt.
Alla tittade på rektorn, som smidigt gled ut genom ett öppet fönster.
Har du inga vänner?
Vänskap är ett luddigt begrepp, sa Elin med uttråkad min och snurrade på flätorna. Ena dagen leker du tafatt på rasten, nästa diskar din vän hemma hos dig medan du deklarerar.
Vad pratar du om för deklaration och disk? Vem har lärt dig sånt här?
Min kompis.
Där har vi svaret! Kan du bjuda hit henne?
Hon är redan här, sa Elin lugnt vilket fick alla att rygga tillbaka.
Men vi ser henne inte. Vad heter hon?
Greta Sjödin.
Va? Hur gammal är hon då?
Sjuttio.
Vad säger hon till dig?
Hon säger att man ska borsta tänderna ordentligt, att hunden på gården inte är elak utan rädd och hungrig, att släkten inte ska glömmas bort. Och så säger hon att ni har räknat fel på fastighetsskatten de senaste fem åren. Ni borde åka till Lantmäteriet och få det uträtt på marknadsvärdet istället för taxeringsvärdet.
Psykologen antecknade allt, och sista punkten markerades extra noga.
Till slut ringde de hem till föräldrarna, som båda var på jobbet.
Men vänta nu! skrek pappa i luren. Det var ju precis så min mamma hette! Hon dog ju för tio år sedan.
Alla i rummet drog efter andan och någon började viska en bön.
Tio år har gått och ingen har ens varit förbi graven. Allt har vuxit igen och staketet lutar, muttrade Elin surt.
Jo, jag har tänkt men det har ju aldrig passat, mumlade pappan urskuldande.
Samtalet avslutades.
Dagen därpå åkte hela familjen till kyrkogården. Elin hade aldrig träffat farmor, bara hört fragment från pappas berättelser. Graven hittade de först efter ett tag graniten hade nästan vuxit över av all mossa.
Elin satte dit en bukett gula tulpaner i en plastflaska. Pappa rätade upp staketet, mamma rensade ogräset.
Pappa, farmor säger att du är en bra människa, men fast i jobbet och nätet så du har ingen tid ens till mig längre.
Pappa blev röd i ansiktet och nickade stelt.
Säg att vi ska bli bättre, sa han och strök dottern över håret och sedan fotot på stenen.
Nu får hon ro och kommer inte längre till mig, fast jag kommer sakna henne. Hon var snäll, rolig och klok.
Precis så. Hon såg rakt genom folk. Har hon sagt något mer till dig?
Ja. Hon säger att din gurk-diet är helt hopplös. Vill du gå ner i vikt får du gå till gymmet. Och att det var dumt att öppna eurokonto man bör tänka igenom såna beslut bättre. Förresten, det där billiga cementet du beställde till bastugrundenPappa skrattade till, men ögonen blev blanka. Han harklade sig och sa:
Då får jag väl sluta med gurkan, då. Och sköta eurokontot lite bättre.
De stod tysta en stund. Fåglarna kvittrade, gravljus fladdrade dovt i sina glas.
När de vände hemåt kände Elin att något hade förändrats det fanns en sorts lätthet i stegen, som om någon tagit med sig ett gammalt, tungt moln från hennes axlar. När hon sneglade bakåt genom kyrkogårdens port såg hon bara träden som vajade, och en skymt av ljus som dansade bakom staketet.
På kvällen, efter att pappa lagt undan datorn och tillsammans med mamma hjälpt till med middagen, kröp Elin ned i sängen och tänkte: Kanske är det så med osynliga vänner ibland behöver man säga farväl till dem, för att göra plats åt något eller någon som är alldeles, alldeles verklig.
Från dörröppningen hördes ett dämpat skratt, och när Elin kisade mot nattlampan såg hon skymten av en varm blick, ett ögonblick, från någon som alltid skulle finnas där, även om hon inte syntes.
Elin log för sig själv. I morgon väntade nya drömmar, och kanske även nya vänner. Och det var alldeles nog.
