Saga avskydde dagarna då potentiella adoptivföräldrar kom till barnhemmet. Under de sju åren hon bott där hade ingen någonsin valt henne.
När hon var liten hade hon väntat på de dagarna med spänning, förtrollad av alla fina damer och herrar som dök upp. I hennes ögon var de som magiska varelser som skulle ta henne till sitt slott! En ny mamma som pussade henne godnatt. En ny pappa som bar henne på axlarna. Och ett alldeles eget rum. Aldrig mer behöva se den där jobbiga Viktor. Han drog henne jämt i flätan och kallade henne Gråsiska.
Saga förstod aldrig riktigt vad det betydde, men det kändes elakt. Viktor envisades jämt:
Gråsiska! Gråsiska!
Hon var fem när hon kom till barnhemmet. Hennes föräldrar hade dött i en olycka. Länge förstod inte Saga varför mamma och pappa aldrig kom, eller varför de hade lämnat henne. Med åren insåg hon att de var borta för alltid, och sakta försvann deras röster, dofter, och ansikten ur minnet. Huset de bott i bleknade till en dröm.
Mer än något ville Saga ändå att någon skulle välja just henne. Men undret lät vänta på sig, och hon hann förstå att ingen någonsin skulle välja henne. Hon var liksom lite knubbig, rufsig och ofta sur. De som adopterades var alltid söta flickor med rosetter i håret och tindrande leenden.
Viktor höll i sig, han släppte henne aldrig med sitt tjat. Nu visste Saga visserligen att gråsiska var en fågel, men ont gjorde det ändå.
Den här dagen kom nya adoptivföräldrar igen. Alla flickor pyntades och fick rosetter i håret. Men Saga tog saxen och klippte håret kort, som en pojke. Nu ville hon inte längre bli vald, utan bestämde att framöver var det hon som skulle välja själv.
När personalen såg hennes nya frisyr tappade de hakan. Viktor ropade förstås efter henne som vanligt:
Gråsiska!
Saga fyllde tolv den vintern. Viktor var tre år äldre.
Inte heller denna gång valde någon henne. De sneda hårtopparna fick henne att se barsk ut, och ögonen gnistrade av ilska.
Tre år senare flyttade Viktor ut från barnhemmet. Han sa hejdå till alla, men innan han gick kom han fram till Saga.
Hejdå, Gråsiska!
Hejdå, hejdå, svarade Saga likgiltigt.
Håll ut, Saga! Det är bara tre år kvar! Sen kommer jag och hämtar dig, sa Viktor tryggt.
Sluta larva dig! Vem har sagt att jag kommer välja dig? Du är ju helt tokig! snäste hon.
Viktor såg på henne länge, underligt mjukt, och gick. Han vände sig inte om.
När Saga själv äntligen fick lämna barnhemmet stannade hon utanför porten och drog in ett djupt andetag i den klara luften. Av den fula ankungen hade hon blivit en ståtlig svan. Håret nådde nästan till midjan, ögonen var djupgröna, och hon rörde sig med självklar stolthet. Saga gick mot sina föräldrars gamla lägenhet.
Plötsligt hörde hon:
Hej, Gråsiska!
Hon vände sig om och där stod Viktor.
Vad gör du här? frågade hon.
Jag lovade ju att hämta dig. Här är jag, sa Viktor och kom närmare.
Men du fattar väl att det är jag som väljer! svarade Saga och såg upp på honom. Han hade blivit lång och bredaxlad.
Välj mig då, Saga! bad han försiktigt.
Jag får se, sa Saga och gick mot porten.
Viktor följde henne hela vägen fram och väntade tills hon klev in, sedan gick han. Från den dagen satt han varje kväll på bänken utanför och såg på hennes fönster tills hon släckte.
Sommaren övergick till regnig höst, därefter kom snön. Viktor gick ändå varje kväll och satte sig på bänken. En kväll gick Saga ut och satte sig bredvid honom.
Får du aldrig nog? Är det inte kallt? undrade hon.
Det går bra. Bara du väljer mig en dag, sa Viktor och såg henne djupt i ögonen.
Saga flög upp från bänken, alldeles varm om kinderna, och rusade in. Hon stod bakom spetsgardinen och tittade på Viktor där han satt och stirrade upp mot hennes fönster.
På nyårsafton skyndade sig Saga hem efter jobbet. Hon behövde duka, ta på sig den nya klänningen, snart var det nytt år! Men Viktor syntes inte till på bänken. Hjärtat slog ett extra slag kanske hade något hänt?
En timme senare var allt klart i lägenheten och hon hällde upp ett glas mousserande. Hon gick till fönstret, där han fortfarande inte syntes till. Obehaget spände under revbenen, oron växte.
Vad ska jag göra? Letar jag efter honom nu? Men hur? Jag har ju varken adress eller nummer! Idiot, vad jag är dum, svor Saga åt sig själv.
Just då blixtrade det till utanför!
Fyi, raketer redan? tänkte Saga och tryckte näsan mot rutan.
I snön lyste det med stora eldskrift:
VÄLJ MIG, SAGA!!!
Viktor satt där på bänken, såg upp och vinkade till henne och mitt hjärta slog sådär som det gör när livet förändras för alltid.
