Förräderi under vänskapens mask
Den här vintern verkade verkligen vilja visa upp sig från sin bästa sida: snön föll i mängder, gårdar och gator förvandlades till ett sagolandskap. Stora, mjuka flingor dansade non-stop genom luften och la sig försiktigt på hustak och trottoarer, medan kylan gav luften en särskild friskhet och klarhet.
I lägenheten hos Erika och Joel rådde dock en helt annan stämning varm och rofylld. Utanför panoramafönstret spelade vintern sitt vita spektakel, men inomhus, bakom tätt slutna fönster, var det tryggt och behagligt. Skrivbordslampan gav ifrån sig ett mjukt, dämpat sken och skapade en liten bubbla av värme, långt borta från kölden utanför.
Vi satt båda i soffan, insvepta i en fluffig filt. På tv:n rullade en ny svensk familjekomedi, sådär lättsam, mest till för att skratta och koppla av. Erika höll ögonen på filmen, log ibland nästan omärkbart åt sina egna tankar. Själv lutade jag mig bakåt och försökte också följa med, men fastnade gång på gång med blicken på snöflingorna som dalade utanför. Det var verkligt magiskt.
Den harmoniska stämningen bröts av min mobil som började spela en klar signal. Jag svarade inte direkt, som om jag ville slippa avbryta det lugna kvällsmyset, men signalen återkom. Med en suck plockade jag fram mobilen ur fickan, kastade en blick på skärmen och såg genast vem det var.
Casper ringer igen, sa jag och såg på Erika. Tredje gången ikväll.
Erika vred lätt på huvudet men lät ändå blicken vila på tv:n.
Han vill väl bjuda över oss igen. Han har ju köpt sommarstuga utanför Västerås, vill så gärna fira det. Men han har ju verkligen svårt att förstå ordet nej.
Jag svarade.
Hej, Cappe, sa jag och försökte låta pigg.
Joel! När dyker ni upp egentligen? Vi måste ju fira stugan! Bastun är varm, maten klar och folk börjar dyka upp. Kom igen nu, ta med Erika, det blir kul!
Jag tog ett ögonblick innan jag svarade, kastade en blick på Erika hon skakade försiktigt på huvudet utan att säga något. Jag förstod direkt: skräniga sittningar, hög musik och jobbigt snack var inte vad vi längtade efter precis nu. Vi ville hellre tillbringa en lugn helg i vårt eget lilla universum, slippa stress och förväntningar.
Jag funderade snabbt ut en ursäkt.
Du, Erika har åkt ner till sin mamma i Helsingborg nån dag. Jag vill inte dra iväg själv, du vet hur det kan bli annars. Vi hörs absolut, men blir en annan helg!
Det blev tyst på linjen, sedan lät Casper nästan förvånad.
Jaha, har hon det? När kommer hon hem då?
Imorgon kväll, blev mitt svar. Hon bestämde sig hastigt, vi hade massa planer egentligen. Skulle gå på bio, promenera runt Djurgården, kanske åka skridskor på Östermalms IP. Men det får bli senare. Vi hörs av, okej?
Casper blev tyst ett ögonblick men lät sedan konstigt nöjd.
Jaha ja, men hojta till när hon är tillbaka. Saknar er ju!
Självklart, svarade jag snabbt. Vi bestämmer något längre fram.
Jag la ifrån mig telefonen och pustade ut, med ett snett leende.
Puh, det satt långt inne, sa jag med ett snett skratt. Han är verkligen envis. Men hallå, vad ska vi där göra? Sitta och glo på när de super sig redlösa? Inget för oss!
Jag drog Erika närmare. En varm känsla spreds i kroppen när rastlösheten lagt sig. Lägenheten var ett stilla bo, utanför dansade snöflingorna vidare och vår favoritfilm rullade vidare mjuk, enkel, långt ifrån de högljudda kvällarna som jag i ärlighetens namn aldrig varit särskilt förtjust i.
Erika lutade sig mot min axel, jag kände värmen från hennes kropp och hörde det lugna andetaget. I rummet rådde fortfarande harmoni: lampans sken, svartvit film på tv:n, diskreta tickandet från väggklockan. Den här känslan av trygghet saknade man ofta annars.
Jag håller med, mumlade hon, tittade upp på mig. Vi behöver bara det här. Låt oss bara se klart filmen och sedan sova. Det räcker.
Jag log, höll henne närmare. Framför mig såg jag redan hur vi skulle släcka, krypa ner under täcket och somna till vinterns tysta mjuka storm där ute. Men då ringde mobilen igen. Samma signal. Samma avsändare.
Jag kastade en blick på displayen med ökande irritation och svarade motvilligt. Vad nu då?
Cappe, det är faktiskt inte läge nu började jag, men han avbröt mig, med ovanligt allvarlig röst:
Joel, lyssna på mig nu. Jag är på klubb Kristallen med grabbarna innan bastun. Och här här är Erika. Med en snubbe. De tar en öl, hon skrattar och har armen om honom. Hon bryr sig inte ett dugg att jag ser det. Du måste få veta, Joel. Och hon påstod ju för dig att hon åkt till sin mamma
Jag stelnade till. Slängde en blick på Erika, undrade om Casper drev med mig.
Va? Är du säker? Du måste tagit fel. Jag vet precis var min fru är!
Helt säker, sa Casper iskallt. Hon är så dragen att hon knappt kan stå. Det ser faktiskt inte klokt ut om jag ska vara ärlig. Hon vinkar bara bort mig. Ska jag låta henne prata med dig?
Jag slöt ögonen för en sekund, försökte samla tankarna. Frågorna surrade hur skulle Cappe kunna ta så fel? Eller var det något annat på gång?
Kör, sa jag kort och satte på högtalare, trots att jag tvivlade.
Klubbmusikens bas dundrade ur telefonen, skratt och röster trängde igenom. Och så kom ett kvinnligt skratt, så snarlikt Erikas att mitt hjärta frös till is.
Hallå, vem är det? lät det, lite sluddrigt, från andra sidan.
Jag svalde, försökte hålla rösten stadig och såg på Erika bredvid, som spärrade upp ögonen och såg helt förvirrad ut.
Erika? Det är Joel. Vad sker?
Svaret var ett kort fniss, och sedan hördes den sluddrande, lite hesa rösten:
Men Joel, du är så tråkig! Jag vill festa, fattar du! Jag har fått nog av ditt trygga liv. Jag ska ut och ha kul, så länge jag har lust!
Erika hoppade till på soffan, blek i ansiktet. Hon tog sig för bröstet och viskade:
Vad är det här? Vem spelar att hon är jag? Var har de fått ditt namn ifrån? Vad händer?
Var är du egentligen?
Vad rör det dig? svarade kvinnan sturskt. Jag är din fru, visst, men jag gör vad jag vill!
Fler skratt och skrammel hördes, sedan blandade sig Casper snabbt in igen:
Hör du nu, Joel? Jag sa ju det…
Jag avbröt honom snabbt, fylld av ilska, förvirring och ett barnsligt behov av att bara dra täcket över huvudet.
Sluta, sa jag, men rösten darrade. Jag kollar upp det här imorgon. Ring inte mer.
Jag slängde telefonen i soffhörnet och stirrade i taket. Om Erika inte suttit bredvid det här var ju ett elakt skämt! Men rösten den var så lik hennes!
Erika sjönk ner bredvid, fortfarande med stora ögon. Hennes röst skakade:
Fattar du om jag faktiskt inte varit hemma? Då hade du väl trott på den där rösten?
Jag tog hennes hand, kramade. Hon darrade, men värmen mellan oss var nu viktigast.
Jag hade ändå anat oråd, sa jag lugnt. Du skulle aldrig göra så. Jag känner dig. Det måste vara något annat… Jag kollar klubbens övervakningskameror om det behövs. Vi får se vem det egentligen var.
Erika höll om mig, och det kändes som kylan i henne släppte, ersattes av nytt lugn. Hon suckade djupt och lutade sig mot mig.
Ja, det är inte jag. Men vem har ork och anledning till att lura oss så här?
Jag skakade på huvudet men nu var det beslutsamhet i min blick vi skulle ta reda på sanningen. Jag klämde hennes hand och markerade att vi stod ihop.
**********************
Nästa dag, runt lunch, satt Erika i köket och drack te medan hon läste jobbmejl. Plötsligt ringde mobilen igen Caspers namn dök upp på skärmen. Hon tvekade men nyfikenheten vann. Vad kunde han tänkas säga nu?
Hej, började Casper försiktigt. Har du pratat med Joel sen igår?
Erika tog ett fastare grepp om luren. Hon bestämde sig för att reda ut det här nu, en gång för alla.
Ja. Vi grälade. Han anklagade mig för saker och ville inte lyssna på mig. Trodde att jag ljugit.
Det blev tyst i andra änden innan en nöjd underton hördes i Caspers röst.
Så pass Vet du, jag har länge tänkt att Joel aldrig uppskattat dig. Han har aldrig förstått vem du egentligen är.
Erika kände hur ilskan började bubbla inombords, men tog ett andetag och svarade lugnt:
Vad menar du?
Casper sänkte rösten, viskade nästan:
Att du är värd bättre. Jag har känt så länge nu Erika, jag älskar dig. På riktigt. Och jag vill ta hand om dig. Om du lämnar Joel finns jag här. Alltid.
Erika höll tillbaka, tyst tänkande: Hur länge har han planerat detta? Var det han som iscensatte allt igår, nu när han visste att jag inte var borta?
Hon samlade sig och svarade bestämt:
Casper, det där var väldigt oväntat och olägligt. Jag älskar Joel. Vi kommer noga ta reda på vad som hänt. Blanda inte in dig!
Förlåt om jag sa för mycket, pep han och tonen var inte lika självsäker. Jag ville bara att du skulle veta att du alltid kan vända dig till mig. Joel har betett sig illa, hörde lite vad han sa Kanske vill han bara dumpa dig och letar ursäkter! Förstår du att det är farligt?
Erika knöt näven hårt runt mobilen. Hon samlade sig för att hålla rösten stadig.
Du vet, Casper först och främst var jag hemma igår. För det andra har vi inte bråkat. För det tredje: jag vet att det är du som orchistrerat allt det här. Nu har jag förstått syftet.
Det blev tyst ett långt ögonblick, sedan sa Casper, nästan ur balans:
Va?… men han försökte snabbt samla sig. Vad pratar du om?
Du hittade en tjej med samma röst som jag. Lät henne spela upp hela spektaklet på klubben, ringa, säga de rätta sakerna, låtsas vara mig. Allt för att splittra oss. Erkänn!
Lång tystnad igen. Slutligen brast han ut:
Ja! Jag erkänner, det var jag! För att jag älskar dig! För att jag ser hur Joel behandlar dig. Jag ville bara att du skulle bli lycklig. Med mig!
Erika slöt ögonen kort. Bitterheten växte inom henne, men rösten höll sig stadig:
Lycklig? Du? Glöm det. Du förlorade min respekt och min vänskap. För alltid.
Hon hade inget mer att säga. Inget raseri, bara ett slutgiltigt konstaterande.
Förlåt… fick Casper ur sig till slut, röstlös och bruten.
Men Erika var klar. Ingen förlåtelse, ingen vänskap. Kontakta aldrig mig eller Joel igen, annars får han höra det här samtalet!
Hon avslutade samtalet, la mobilen på bordet. Fingrarna darrade lätt, men hon andades ut och vände blicken ut mot vintern. Snön föll som förut lugnt och obekymrat.
Då kom Joel in i köket. Såg hennes allvar och förstod direkt.
Och? undrade han oroligt.
Erika vände sig om, log snett.
Nu vet vi allt. Det var han som riggade alltihop. Han har varit kär i mig i smyg ville så split mellan oss. Han såg en chans.
Joel satte sig nära mig, kramade min hand. Mellan våra fingrar fanns en tyst överenskommelse om att höra ihop, vad som än kom.
Det betyder att han aldrig var min vän på riktigt, sa jag lågt. Vi släpper honom nu. Jag tyckte länge att något var fel men litade på honom ändå för vi hade ju aldrig bevis. Men nu ser vi klart.
Ja, svarade Erika och lutade sig intill, men nu vet vi vem vi kan lita på.
Det fanns ingen bitterhet kvar bara lättnad för klarheten. Hon slöt ögonen, andades in hemmets dofter: varmt trä, nybryggt te och hennes vanliga parfym.
Vet du, log hon plötsligt, det här gör det bara lättare nästa gång någon bjuder oss. Nu kan vi bara säga att någon där får oss att känna oss obekväma.
Jag skrattade lugnt, all spänning var borta.
Perfekt. Vi stannar hemma, ser på film, dricker te.
Aldrig fel, fortsatte hon, drog filtens kant runt oss båda.
Perfekt, svarade jag, höll om henne hårdare.
Så, mitt bland snöflingorna utanför och i den varma bubblan från lampan, blev vår lilla värld hel igen. Här fanns ingen plats för svek. Bara vi, och vissheten att det viktigaste vi har är tillit, värme och ro.
***************************
Casper satt ensam vid köksbordet, stirrande ner i en tom kopp med kallnat kaffe. Orden Erika sagt ekade i huvudet: Ring mig aldrig mer.
I stället för ånger eller skuld kröp bara vresig ilska inöver bröstet; den tryckte mot revbenen och fick knytnävarna att spännas.
Varför blev allt fel?! utbrast han och sopade ner kaksmulor på golvet.
Bilderna från kvällen snurrade i huvudet. Han såg framför sig hur han fick kontakt med Malin, tjejen med rösten. Som på beställning gick hon med på att spela full på klubben precis som han instruerat.
Just där kände Casper adrenalin: Nu blir det av! Nu kommer Erika se sanningen!
Men han blev utan allt. Inte nog med att han förlorade tjejen vänskapen med Joel var också bortblåst. Inte ett enda uns av ånger istället gnagde frustrationen.
De tror de vunnit allt. Men Joel uppskattar henne inte ens! Förr eller senare kommer hon inse det
Han stirrade ut över det snötäckta landskapet utanför. Viskade bittert så ingen kunde höra:
Du tror du är trygg där under din filt, Erika. Men du ser inte det som finns utanför. Du valde en illusion.
Han slet ett anteckningsblad i bitar resterna av sin plan och kastade i soporna. Sedan stod han kvar vid fönstret, såg hur världen täcktes av snö och kände bara ett enda, bistert envist eko inombords:
Det där livet det skulle ha varit mitt.
