– Jag stod hemma och stekte pannkakor, när en främmande man plötsligt steg in genom dörren, berättar nu alla för sin väninna, Britt-Marie Nilsson.
Det var allt annat än roligt just då. Föreställ dig du är ensam. Ingen annan i lägenheten och kan omöjligt vara det heller. Och så plötsligt kommer det en mot dig! Precis så gick det till för mig.
Jag hade varit skild från min man, Börje, i fem år. Själv var jag närapå 60. Några nya förhållanden hade jag aldrig ens tänkt på. Barnen bodde långt borta.
Jag levde mitt lugna liv, trivdes med grannarna, vi hjälptes åt med allt. Det var väl därför jag hade den där vanan att ibland inte låsa ytterdörren. Tänk om Lena i grannlägenheten ville komma in? Den här gången var det dock inte Lena jag väntade mig. Men jag hade just varit nere med soporna och efter att ha tvättat händerna och matat katten Svea, så glömde jag låsa. Dessutom, vad skulle hända? Mitt på blanka dagen, folk i trappan, det här var ju inte nån mörk skog man trampade runt i på egen hand.
Jag hade bestämt mig för att steka pannkakor. Och just när jag skulle lägga över en nystekt på tallriken, såg jag honom. En okänd man i mitt kök. Han måste ha kommit ur luften!
Hela mitt liv passerade revy för mina ögon, ändå från tiden på förskolan. Sådant händer, tro mig. Tänkte att nu är det kört. Inte har jag mycket att stjäla, men min nya teve var dyr och datorn. Lönen hade jag just fått och pengarna låg i handväskan i hallen. Jag tänkte att han redan tagit dem, nu letar han efter mer. Jag viskade: “Ta vad du vill, bara låt mig vara! Jag har barnbarn, jag vill träffa dem igen. Jag ska aldrig berätta om dig, jag lovar!”
Och så började mannen be om ursäkt. Försökte förklara något. Men mitt huvud var som fyllt av sockervadd, jag hörde knappt vad han sa. Han föreslog åt mig att stänga av spisen. Utan att tänka gjorde jag det. Satte mig på en stol, han gjorde detsamma. Sen fick jag höra hela historien.
Han hade gått på gatan, lugnt och stilla. Några busar hängde på honom, tiggde om pengar. Han ville inte bråka, flydde in i första bästa port. Just då gick någon ut ur mitt trapphus, han smet in, och de efter. Ingen tid att ringa efter hjälp. Han knackade först på dörrar, ingen öppnade. Så ruskade han i handtaget. Min dörr olåst. Ja, jag hade ju glömt… Så bad han mig titta ut genom fönstret. Jag tittade, och visst, där stod gänget kvar. De stod kvar ett tag, sen drog de.
Mannen hette Leif Andersson. När rädslan släppt, såg jag på honom. Stor, klumpig, men snälla ögon. Slog man på sig en röd stickad mössa så såg han ut som självaste Tomten!
– Ursäkta, men kan jag få en pannkaka? Har inte ätit sådana sen min fru gick bort, sa Leif.
Han hade redan tagit av sig skorna. Satt där i jackan.
– Men du, bjöd du honom verkligen? utbrast Lena sedan, när jag berättade. Jag hade nog aldrig vågat! Jag hade kastat ut honom direkt!
Men jag vågade. Bad honom bara att tvätta händerna först. Han försvann till badrummet på direkten. Sedan drack vi te länge, pratade. Han berättade om sig själv: änkling, inga barn, ensam.
Till sist sade vi adjö. Han bad om ursäkt ännu en gång, sedan gick han.
Jag kände mig som huvudrollen i en svensk tv-serie. Riktig tv-känsla! Efter att ha berättat allt till vänner och pratat av mig i telefon, kände jag tomhet. Borde jag ha fortsatt bekantskapen? Bjudit på mer bakverk? Jag brukar ju få till de mest fantastiska svamp- och äpplepajer.
Men nu var det försent. Tåget gick. Nästa dag bestämde jag mig ändå för att baka pajer. Då knackade det plötsligt. Försiktigt. Jag trodde det var Lena. Kollade i titthålet. När jag såg vem det var, blev det fart på mig. Snabbt slätade jag till håret, tog av morgonrocken och drog på mig byxdressen. Parfymen jag nästan glömt bort åkte på. Drog upp dörren.
Leif stod där utanför. I händerna en bukett tulpaner.
– Jag ville bara ja, be om ursäkt igen. Skrämde ju er. Här ta dem. Så går jag sen, sa han.
– Vadå går? Jag har ju bakat paj! Kom in och smaka! sa jag och log stort.
– När jag gick i trappen doftade det som ett konditori! Tänkte, är det hos Britt-Marie? Vilken tur den har, som har dig! sa Leif drömmande.
– Nej, jag är inte gift. Kom in du, svarade jag.
Sedan dess bor vi tillsammans. Han är min första hjälpreda ute i trädgården nu. Barnen har tagit emot honom, och barnbarnen kallar honom redan farfar Leif. Han håller på med dem, som om de vore hans egna.
Efter att ha levt ensam, har han tinat upp, fått en ny familj. Så blev främmande Leif vår egen, vår kära.
Britt-Maries väninnor är avundsjuka.
– Tänk att man på gamla dar hittar en riktigt ordentlig karl! Och så på ett så ovanligt sätt han bara klev in! säger de.
Britt-Marie håller med. Men dörren, den låser hon alltid nu!
