Brev till pappa
Nämen Erik, du är då allt en lustigkurre! Jag trodde faktiskt bättre om dig! Linnéa brydde sig inte om att torka näsan med ärmen på sin blus, trots att det inte var särskilt fint.
Blusen var mammas verk; hon hade tagit fram en bit tyg ur gamla gömmor, suckat lite och tänkt att det hade ju varit fint till henne själv, men ändå satt sig vid symaskinen.
Såklart, flickan växer ju. Man vill väl inte gå klädd hur som helst? Vem tittar åt en då?
“Tänk om mamma inte lagt ner så mycket möda… Vad spelar det för roll?” tänkte Linnéa, medan hon såg sin första stora kärlek gå sin väg.
Den där kärleken marcherade iväg från Linnéa med bestämda steg, utan minsta blick tillbaka.
Det gjorde nästan för ont för att förstå.
Linnéa snörvlade till igen men kom snabbt ihåg att hon sminkat ögonfransarna, fast mamma förbjudit det, så gråta fick hon absolut inte.
Erik, Erik, lilla Erik…
Den enda och älskade! Ett halvt år med lycka är allt de fått. Linnéa hade räknat sex månader på dagen sen de träffades första gången.
Bara ett enda halvt år och ändå så mycket som hänt…
Tillslut vände Erik sig om, men Linnéa låtsades inte se det.
Nä minsann! Hon kommer med sån nyhet till honom, och ändå vänder han sig om snäsigt? Låt honom sticka då! Sjöman är han och tänker bara på frihet och hav. Det var alltid så fri som vinden skulle han vara! Nåja, hon klarar det själv. Hon är varken liten eller hjälplös! Hon både föder och uppfostrar barn själv, frågar ingen om lov! Kan han inte stå för sitt så är det hans förlust!
Men ilskan gjorde ändå ont, djupt där inne, och besvikelsen gnagde som en isande liten mus.
Hur kunde det bli så här? Han sa ju att han älskade henne, lovade allt och sade att de skulle gifta sig… Men när hon berättade att hon väntade barn? Då drog han så fort att det visslade om det.
Eller, egentligen sa hon ju inte rakt ut…
Hon hade sagt att hon hoppades på mer än små träffar då och då, men han svarade att havet väntade och hans planer skulle han inte ändra för någon annans skull. Om hon älskade honom fick hon följa med.
Vart då? Till fjärran orter, borta från mamma, ensam och gravid? Bland okända, långt bort från allt och alla?
Aldrig! Det skulle inte hända.
Bestämt reste Linnéa sig från den kalla parkbänken, drog i kjolen och rättade till frisyren. Tunna lockar, men ändå mammas ord ekade i huvudet: utseendet ändrar mycket. Titta bara på Erik, knappt någon särskilt fin, men ändå vrider flickorna huvudet av sig efter honom. Han är smart, rolig, och kan allvar när det behövs, trots att han knappt fått mer än grundskolan… men ändå!
Fast hon själv var ju inget toppbetyg heller. Linnéa gick ut gymnasiet och ville inte plugga vidare, vad mamma än sa. De var osams en månad efter det! Men vad spelar utbildning för roll, när hon redan drar in bra på bygget? Hon skickar hem pengar till mamma och har till sig själv också.
Tillslut lugnade sig mamma och tog Linnéa till sig igen, precis som en mamma alltid gör. Men nu vad kommer hon säga när hon får veta att hon ska bli mormor? Blir det bråk igen?
Inget att gissa. Det blev så klart ett jäkla liv.
Mamma ropade så grannarna kom rusande, men de skickades hem med prat om bekymmer på jobbet. Familjesaker skulle lösas inom familjen så var det alltid.
Hur kunde det bli så, älskling? Var det inte jag som sagt att du skulle vaka på dig själv innan bröllopet? Vem behöver dig nu, Linnéa?! Och att Erik att han av alla… Han såg ju ut som en schysst kille! Orm! Tänkte han så fort han fick veta?
Linnéa tvekade. Skulle hon berätta allt? Då skulle det bara bli ännu värre. Bättre att låta Erik försvinna under tystnad.
Ja, mamma. Så var det.
Åh, stackars oss… Vad gör vi nu?
Ingenting. Vadå, är vi barn eller? Vi fixar det, mamma. Om du hjälper till i början så är det inte farligt att föda.
Klart jag hjälper! Hur skulle jag annars göra? Vem sviker sitt barn när det behövs?!
Linnéa slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
Så, Erik! Vi klarar oss utan dig, min kära. Du kan segla vidare om havet är viktigare än ditt barn.
Efter en tid glömde Linnéa nästan hela samtalet med Erik. Hon intalade sig att hon varit ärlig mot honom, fastän det sista mötet bara blivit ett sår av ilska och besvikelse, som lindats ihop i ett mjukt bo långt inne och ibland påminde:
Titta, flickan är precis som sin far busig och envis! Hon far runt, retar nerverna! Berätta för henne, så slipper hon fråga varför pappa inte är här. Han stack till sitt hav och hördes aldrig av! Så blir det väl med henne också… Men det är smällar man får ta om man aldrig lärt sig älska.
Kanske därför växte Elin, Linnéas dotter, upp helt övertygad om att det bara var mormor som älskade henne, och det bara ibland. Snäll när ingen såg, men när grannfruarna skrattade så stötte hon Elin ifrån sig:
Gå till din mamma nu! Låt henne ta hand om dig, stackars lilla… Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Tills hon var tre trodde Elin på fullt allvar att “stackars lilla” och “straffet” var hennes riktiga namn, så ofta hörde hon dem. Bara ibland hörde hon mamma säga “Elinlilla”, och då fick hon sin efterlängtade ömhet.
Kom hit, lilla vän! Vad fina tofsar du har… Inte som mitt tunna hår, dina är tjocka. Precis som din pappa… han hade också mörkt hår, svart nästan, och blåa ögon, som havet dit han försvann. Du liknar honom vacker men lyckan får du nog aldrig.
Varför då? Elin började nästan gråta, men mamma sa bara:
För att det är så.
När tonen blev hård visste Elin att det var bäst att sluta fråga. Då smet hon hellre till mormor, lutade huvudet mot en förkläde som luktade köttbullar och potatis, grät en skvätt för sig själv, för mamma och sen för mormor. Det var ju ändå hon som fått ta all mammas skam och bära den.
Vad den där skammen var fick Elin först veta senare. Hon hade just fyllt tio när mamma plötsligt började le och for in till stan för att “starta på nytt”.
Elin blev kvar hos mormor.
Egentligen saknade hon inte sin mamma så mycket mamma hade alltid åkt iväg för att jobba, “ska någon försörja en utan far så får man arbeta”, sade hon. Men sen brukade mamma ändå komma tillbaka, trött men glad, lastad med presenter och nya kläder, kramades och oroade sig; “Varför är du så mager, Elin? Folk kommer tro att vi svälter dig!”
Hon äter ju ändå inget! Jag bjuder på allt men hon nöjer sig med en smörgås. Hade du varit hemma, hade Elin ätit som hon ska! Men jag då? Med djur, gård och barn? Om du ville vara hemma så jobba inte där borta!
Sluta nu, mamma. Titta vad jag tog med till dig!
Vad ska jag med presenter till? Det är ju dig jag saknar, min lilla…
När mamma blev tyst kröp Elin ihop och väntade på att nästa bråk skulle dra igång.
Jaha, saknar du mig? Ja, jag saknar då ingen! Jag är fortfarande ung och snygg, men vad hjälper det? Som någon gammal bonddräng lever jag! Och du gnäller! Vem bryr sig om mig då? Mamma, kan inte du i alla fall förstå… Jag fick ta allt ansvar själv. Skulle jag vetat, hade jag aldrig släppt honom!
Gjort är gjort, flicka. Ångra sig kan alla.
Men mamma!
Vad då? Har man barn får man uppfostra dem! Vill du inte, så skriv till fadern. Kanske han tar flickan?
Att jag skulle lämna Elin till Erik? Aldrig! Han ville inte veta av henne ändå. Ska han få ett färdigt barn? Nej tack. Inte har jag slitit på bygget i åratal för att någon ska komma och hämta henne bara så där!
Då får du sluta klaga. Hon hör ju! Tänk om det sårar henne, att veta att pappa är en idiot och mamma sliter för livet?
Ja, kanske det sårar! Men livet är inget sötbröd! Ibland slår det hårt! Nu får det räcka! Prata inte med Erik! Det vet du, mamma!
Mormor respekterade tyst förbudet, till vidare.
När Elin skulle ta sin examen spreds nyheten: mamma hade fått en son och sedan, strax efter, gått bort. Allt förblev ett mysterium, om det inte varit för Elins envishet.
När mormor for till stan för att ordna saker, lämnade hon Elin hemma med hårda instruktioner om hushållet.
Det är inga tårar som gäller nu, barn pressade mormor fram medan hon knöt sin sjal. Hur ska vi klara oss nu? Vi får väl se…
Jag börjar jobba!
Vänta med det. Först måste vi ordna med babyn. Hans far vägrar ta honom helt och hållet. Klarar vi det, Elin lilla?
Har vi något val? Jag växte ju också upp utan mor, nu ska vi lämna honom på barnhem? Nej!
Jag vet… Men det skrämmer mig. Klarar vi det här, Elin?
Medan mormor var borta rotade Elin genom hela huset och visste nu att mammas gamla förbud saknade mening. Nu gällde bara att hitta pappa utan honom klarade de sig aldrig.
Hon visste precis vad hon skulle göra. Ända sedan hon var liten och inte ens kunde skriva, brukade hon rita brev till pappa och gömma för mamma och mormor. Det blev små historier om katten, om hur mormor lärde henne baka kanelbullar. Albumen låg under sängen; mormor fann dem en gång men sade aldrig något, försökte väl att tala med mamma, men gav upp.
Sen blev det brev med ord, klumpiga, men de fyllde hela anteckningsblock med Elins liv: glädje och sorg, kampen med världen och sig själv.
Nu återstod det allra viktigaste brevet. Det, som äntligen skulle skickas.
Adressen hittade Elin ändå. Kuvertet hade mamma gömt så väl att det nog aldrig blivit funnet om inte en gammal ram lossnat från väggen. När Elin skulle göra rent glaset över det gamla fotot på mamma, stack en liten vit kant fram. När hon drog ut det och läste, bröt hon ihop.
Mamma, varför gjorde du så här? Vad har jag gjort dig?
Länge satt hon där på golvet, pratade med bilden och bad om ursäkt för allt
Någon tröst gav det ändå inte.
Förlåt, mamma, men den här gången lyder jag dig inte. Du ville inte att jag skulle kontakta pappa… Men nu behöver jag honom verkligen. Mormor orkar inte för evigt… Jag har varit arg på henne för det, men innerst inne vet jag att hon har rätt. Klarar vi oss inte nu så går det inte. Och är han så hemsk, som du sagt, så vet jag åtminstone och kan sluta hoppas. Men är han inte? Då kanske… Förlåt, mamma. Men det gör verkligen ont att veta att man inte är älskad. När folk säger att man liknar någon som man aldrig ens träffat… Jag vill träffa honom! Höra vad han har att säga!
Att pappa kanske hade flyttat slog Elin inte ens.
Hon handlade bara.
Hela kvällen och halva natten kämpade hon med ett gammalt pappersark, innan hon slutligen fick till tre rader: all besvikelse, en bön om hjälp och en liten strimma hopp att pappa skulle svara.
Brevet skickade hon på väg till skolan morgonen efter. När hon kom hem väntade mormor och den lilla bebisen.
Här, Elin… Det här är lillebror, Algot mormor snörvlade och vände sig från sängen där hon bytte blöjor. Elin granskade lillkillen.
Mormor, varför är han så liten?
Det var du också! Och se, så stor du blev…
Är det sant?
Mm. Han växer nog han med, ska du se.
Mormor, och hans pappa…
Sade han skulle hjälpa, men ta honom själv, nej det blir det inte. Han har inte tid.
Jaja, det är bättre än inget… Elin härmade så träffsäkert mormor att hon log.
Åh, Elin! Hur ska vi klara oss?
Tyst nu, mormor! Vi gör som andra vi kämpar på! Kolla bara på Josefin Andersson, hon har sju ungar och klagar inte! Hon skulle ge oss kläder från sina tvillingar, nästan nytt.
Jodå, barn växer fort, Elin. Snabbare än tiden själv. Din mamma var så liten en gång…
Men mormor, gråt inte annars börjar jag också! Och så den här lille också… Är han hungrig?
Ja, nu är det tid för mat!
Mormor sprang iväg och tryckte Algot i Elins famn.
Håll honom nu! Du fixar det här, flicka lilla!
Elin stod helt stilla.
Nu var hon inte ensam längre. Någon behövde henne som luft. Det var inte som med mamma och mormor, där allt styrdes av gamla sår. Här var det annorlunda.
Mamma brukade sucka: “Så fort du gifter dig, då är det över, vi betyder inget sen.” Men Elin drömde om en stor, bullrig familj som hos Josefin och Petter där det var stökigt och varmt och alltid folk. Tre generationer under ett tak, massa barn får kärlek av alla.
Josefin kallade både svärmor och mamma för “mamma”, styrde huset starkt och gjorde allt för att barnen skulle ha det bra, med stöd från mannen. Bråk och sura miner stoppades direkt:
Skärpning! Ingen skriker åt familjen!
Elin insåg så borde man leva. Familjen är viktigast!
Synd att hennes egen familj var så liten.
Men nu… det var ändå annorlunda.
Algots lilla kravlande kropp var hennes ansvar nu, och oavsett hur stor han blev, skulle han alltid vara hennes lillebror.
Det tog inte lång tid innan Elin lärde sig ta hand om honom. Josefin sprang in, vände Algot vant, och log:
Låt honom skrika det är bra för lungorna! Så, Elin allt går att lära! Alla klarar det här, och det fixar du också. Jag visar dig. Var är mormor?
Hon for till stan. Ville ordna papper så det går rätt till. Hon har visat, men jag tänkte du kanske kunde
Klart jag hjälper, Elin! Var inte rädd. Bebisar är inget att vara rädd för. Du skulle haft två själv om det här varit förr. Det fixar du!
Elin såg på Josefin men tänkte tyst att det handlar om mer än blöjor och flaskor. Hur lär man sig att älska ett barn, på riktigt?
Med tiden blev det kärlek, självklar och varm. Elin sprang inte hem från skolan hon flög! Där hemma väntade lilla Algot, och det var till Elin han gav sitt första leende och sa hennes namn före alla andra.
E-i! ropade han glatt över gården med sina runda kinder.
Jag här, älskling! Kom hit så får du en kram!
Han kastade armarna om hennes hals, och Elin överöste honom med pussar, trots klet och smuts.
Vad har du gjort nu igen? Kom så tvättar vi oss!
Algot gick med på allt bara storasyster sa så, till och med tvål…
Mormor skrattade när Elin försökte hålla fast virvelvinden.
Den ungen är som en orm! Håll honom hårt, Elin!
Elin glömde sitt brev till pappa. Svar kom aldrig, och till slut räknade hon tystnaden som ett besked behövde hon honom ändå? Hennes liv var fullt av Algot nu.
Mormor talade ändå alltid om utbildning, men Elin ville inte höra.
Nej, mormor! Hur ska ni klara er här ensamma om jag flyttar? Det går inte!
Du måste förstå, Elin! Din mamma kastade bort sitt liv, ska du också göra det? Jag vill ditt bästa!
Snälla mormor, ge dig! Det finns viktigare saker än utbildning!
Då, mitt i grälet, hände det oväntade.
Elin kom hem med Algot från Josefins. Brorsan gnällde men trött gick han ändå bredvid. Vid grinden drog han i Elins kjol:
E-i! Bär mig!
Hon log och tog upp honom, gick mot huset och där, på verandan, höll en främmande man på med lampan.
Jaså, nu funkar den! mumlade han och hoppade ner från pallen.
Först nu såg han Elin och Algot.
Dotter…
Mannen gjorde två steg och samlade båda i sin famn.
Mitt barn…
Elin såg med förvåning tårar i mannens ögon.
Förlåt mig, lilla du. Jag visste ju inte… Din? han nickade mot Algot, som storögt tittade på främlingen. Är jag betrodd som morfar? Kom hit till morfar!
Först då förstod Elin.
Nej, alltså… han är min lillebror. Inte min son, pappa… Algots pappa är någon annan.
Jaha! Mannen kramade Algot, som inte protesterade utan lutade sig tryggt mot honom.
Stickig!
Då får jag raka mig! Kom in, dotter. Myggen här är inte att leka med!
Sjön är nära, pappa…
Jag minns.
Mormor mötte Elin och pappa med en blick som sa att gammalt var förlåtet och släppt. Då försvann även Elins ilska.
Vad spelar gamla oförrätter för roll? Nu hade familjen blivit större och det var värt all tacksamhet.
Hon såg Algot springa kring pappas ben och visste nu finns det äntligen en man i huset. Det känns tryggt…
Först senare skulle Elin höra varför inget svar kommit på brevet pappa hade flyttat, men kvinnan som bodde där nu såg till att han fick brevet efter mycket om och men. Pappa hade varit till sjöss i flera månader när det kom.
Så snart jag läste ditt brev, Elin, kastade jag mig på tåget! Jag trodde jag var ensam i hela världen! Jag skrev massor till din mamma, men hon svarade nästan aldrig. En gång gav hon besked då sa hon att hon gift sig och att jag skulle låta henne vara. Jag visste aldrig att… Ja, hade jag vetat, hade jag simmat hem till er! Men nu… får jag ta chansen? Följ med mig! Jag har lägenhet i Göteborg. Stor och ljus, du kan se hamnen från fönstret!
Men pappa… jag kan inte lämna Algot och mormor!
Vem har sagt att de måste stanna? Det finns plats för alla. Mormor kan ta hand om Algot så kan du plugga vidare!
Hur ska vi klara oss då? Algots pappa bara lovade, men hjälper ändå inte… Han har varit här en enda gång på ett år. Vi klarar oss knappt!
Tror du inte att jag fixar det här? Jag ska försörja er, oroar du dig för det? Samla ihop era saker nu! Mormor har redan sagt ja. Det är bara du vi väntat på!
Elin skrattade och kramade sin pappa hårt. Och sedan skulle hon flytta med honom till havet i väster som, hur det än kallas, aldrig är helt lugnt.
Kanske hennes liv aldrig blir stillsamt. Vågorna kommer, lugnet också men Elin vet det viktigaste: hon har nu en hamn att lägga till vid. Vad som än händer.
Där väntar alltid kärlek och mormors kålpajer som Elin aldrig lyckades lära sig baka, hur mycket mormor än försökte.
Och alltid väntar där en rufsig lillebror, med halvbruten röst i telefonen:
Hej! Pappa sa att du skulle ringa. Elin, jag har saknat dig!
Jag dig också, älskling. Jag ocksåOch så, en kväll när vindarna från väster blåste särskilt salt över stadens tak, satt Elin på fönsterbrädan i Göteborgslägenheten. Hon såg Algot rita skepp med pappa vid köksbordet och hörde mormor vissla på sin eviga visa. Längst in i köksskåpet låg ett slitet album med de gamla breven till en pappa som en gång var lika långt borta som horisonten.
Nu var avståndet bara ett rop genom lägenheten, ett par, varma armar bort.
Utanför blinkade ljusen från hamnen. Varje gång en båt gav signal klappade Elin handen mot sitt hjärta. Inte av oro längre utan av tacksamhet. Över att ha skrivit sitt brev. Att ha vågat hoppas. Att våga sluta vara ensam, även om världen ibland ville något annat.
Så vände sig pappa om, log på det där typiska, skeva sättet.
Elin! Ska du inte komma och hjälpa din bror med segeln?
Algot vinkade entusiastiskt. Mormor ropade Nu blir det kålpaj, och jag vill se tallrikarna tomma!
Och Elin hoppade ner från fönsterbrädan, sprang genom rummen fyllda av minnen och drömmar, rädd men fri och visste, för första gången, att det fanns en plats där allt fick plats. Både hav och hem, sorger och skratt.
Så började det nya, och där, mitt bland salt, sås och sagor, skrev Elin ett sista brev i tanken. Hon började:
Till mig själv
Se så långt du rest, lilla du. Och ändå, äntligen, hemma.
Det var allt hon behövde veta.
