Fönstret på sjukhusrummet stod öppet. På morgonen hade sjuksköterskan svängt upp det. Luften var klar, gardinerna rörde sig stilla i vinddraget, den frodiga grönskan utanför lyste upp rummet, och det var ännu långt kvar till sommarens tryckande värme.
Petter hade opererat bort blindtarmen. Läkarna hade sagt att det var en komplicerad operation, de hade nästan inte hunnit i tid, men Petter var orädd.
Är du inte rädd för sprutor? log sjuksköterskan på morgonen och tryckte ut lite luft ur sprutan.
Petter vände tyst på sig på sidan; han fick inte stiga upp än.
Skrämmas kan du göra bättre …
Han hade blivit hämtad från bakgatorna. Där fick han ont i magen. Nej, han var inte hemlös, han växte bara upp på ett barnhem. De hade varit på Hötorget med grabbarna, försökt hitta lite svartjobb, och plötsligt hade det börjat göra ont.
Han ångrade bara en sak: att han hade ställt till det för Joel och lille Simon nu blir det kaos på barnhemmet. Redan kvällen efter operationen hade föreståndaren, fru Karlsson, sprungit hit och visat sig orolig. Petter var fortfarande yr av narkosen och mindes bara hennes skuggiga ansikte, men inte vad hon sa.
Varför kunde den inte hänt på barnhemmets område? Då var det bara några hundra meter kvar. Men ändå, så blev det.
Han skyllde på aprikoserna. De hade fått en låda övermogna aprikoser på torget inte så farliga ändå, söta som honung. Och så åt de för mycket.
Jaså, lille hjälten, hur är läget? Den gamle läkaren med buskiga armar tittade på hans sår. Det värsta är över nu. Nu behöver du inte vara rädd.
Jag var aldrig rädd.
Jaha! Modig, va? Men nu ska du höra: inget godis, inget alls. Inget från vänner heller! Du får vänta lite, så bjuder vi på saft ikväll.
Petter nickade av respekt. Han visste att ingen skulle komma med något till honom. På barnhemmet var de många som var arga på honom nu för att han försvann, för att de alla blev påkomna. De hade gått genom hålet i staketet, och så måste just han falla ihop på hemvägen.
Men läkaren hade rätt Petter var modig. Livet hade tvingat honom. Hans mamma hade förmodligen fått honom av misstag. Hade nog inte råd med abort. Petter var tio, men talade om det utan sorg, som de flesta barnhemsbarn.
Konstigt nog var han inte arg på sin mamma. Tvärtom, tack att hon födde honom, även om hon lämnade honom direkt.
De första tre åren bodde han på spädbarnshem. Sen barnhem i Uppsala, och sen till Örebro. Så länge han kunde minnas hade han fått kämpa för att överleva.
Han mindes slagsmålen i matsalen för mat. Det var lugna tider i landet, men kocken och föreståndarna tog ändå merparten av maten hem till sig själva till och med körde hem med bil.
Men det var inte bara för maten de slogs. Det var om allt. Han blev stark av det. Några gånger bröt han armar. Och en gång började frisören nästan gråta när hon såg hans huvud ärr på ärr.
Gråta för sådant? Petter grät aldrig.
Och skulle de nu försöka skrämma honom med ett ärr på magen eller några sprutor …
Så löjligt!
Vuxna, tänkte han, var kalla och beräknande. Han var ingen liten söt flicka någon tyckte om. Han var rätt bufflig, lite arg, rakt på sak och envis.
Hör du pojk, om du hittar på något bus så hamnar du i isoleringen! hotade fru Karlsson ofta.
Han tjafsade inte emot. Han hade ändå sina egna regler och principer.
Det fanns bara en vuxen i hans minne, som han ibland tänkte på. Han visste inte hur det kändes att minnas en mamma, som andra barn, men den här kvinnan, som susade förbi i hans liv, pratade han ofta med i tankarna.
Han var sex när hon började på barnhemmet utanför Uppsala. Vem hon var, visste han inte. Men han mindes hennes varma leende, blå ögon, mjuka händer och doft. Hon tog honom i knät och viskade i hans öra:
Du måste vara stark, Petter-liten. Äta ordentligt, vara rädd om dig, lyssna och kämpa vidare, hur svårt det än blir. Försök!
Och ibland sjöng hon en liten vaggsång för honom:
Kisse-missen mjuk och grå,
Nu är det dags att blunda små.
Vitt på tass och grå på svans,
Slumra nu i nattens dans…
Och även om Petter nu ansåg sig vuxen, mindes han ibland den där sången när allting kändes extra tungt. Han slöt ögonen, nynnade för sig själv och mindes värmen från hennes händer och allt blev lättare.
Sedan försvann hon, smälte bort, och lämnade bara sången och ett minne. Inga fler vaggvisor, ingen som gungade honom. Namnet hennes kom han inte ihåg, han kallade henne i sina tankar bara mamma. Kanske var hon bara en vikarie. Men fantisera ville han.
Sjuksköterskan stängde fönstret och bäddade sängen tvärs över rummet. Petter blev glad det var ensamt att ligga ensam.
Snart rullades en bår in, omgiven av vita rockar. Det blev livat. Petter såg inte allt från sin säng, men han såg ändå en smal, spetig pojke ligga där, med ett droppställ ovanför. När de vuxna gått iväg blev bara sjuksköterskan kvar, och en man i vit rock.
Ingen sade så mycket. De utbytte några få ord.
Han kommer sova nu, sa sköterskan.
Okej. Tack.
Ropa bara
Det gör jag.
Hon gick, och mannen satt kvar och hängde framåtböjd vid sängen. Han verkade knappt röra sig.
Petter fick ont i ryggen av att ligga, skramlade sängen när han vände sig. Mannen tittade upp. Han hade bekymmersrynka i pannan och påsar under ögonen, men blicken var vänlig.
God dag, viskade han och insåg först nu att det fanns någon mer i rummet.
Hej, sa Petter.
Mannen ruskade på sig och tittade till på sonen. Sen drog han stolen till Petter och satte sig.
Har du blivit opererad?
Jo, blindtarmen.
Bra. Kan du inte gå än?
Inte än.
Vill du ha något?
Jag får inget. Inte förrän ikväll, saft då. Och han? Petter nickade mot den andra sängen.
Han? Mannen såg tillbaka Annan sjukdom. Är det okej om jag sitter här? Skriker någon på dig, så går jag ut.
Det är okej, skakade Petter på huvudet. Vem var han att säga emot?
Mannen flyttade på stolen, vände sig om och sa lågt:
Han heter Simon, elva år. Och du?
Petter, jag är tio.
Tack, Petter, svarade mannen, och Petter förstod inte riktigt för vad.
Nästa dag var rummet fullt av folk. Simon fick dropp, läkaren kom flera gånger. Pappan sov kvar där, pratade ibland med sonen. Simon rörde sig men öppnade aldrig ögonen. Han såg ut att sova.
Sen kom Simons mamma, en lång kvinna med rödgrått hår, rak hållning och röda ögon. De hjälpte henne till sängen och hon smekte sin pojke. Fler släktingar kom och satt tysta omkring honom.
Kanske ni kan flytta pojken? viskade Simons pappa till läkaren, syftande på Petter.
Idag, sa läkaren.
Doktorn verkade komma ihåg Petter.
Hur är det, grabben? Ont?
Lite …
Natten hade varit svår, det värkte och Petter kunde knappt röra sig. Han hade inte fått någon mat sen operationen.
Dags att resa sig lite. Du får ställa dig snart. Vi flyttar dig till ett annat rum. Sjuksköterskan tar hand om katetern.
Petter ville inget hellre än att resa sig, men med det kom folk in och ut hela tiden. Först nu började Petter inse att Simon nog var döende. Han låg där, och alla talade dämpat och såg nedslagna ut.
Mitt på dagen blev en släkting kvar. Petter skämdes för att säga något när sjuksköterskan tog bort katetern, men det var bara att snabbt vara klar.
Inte behöver väl du bry dig om det! fräste hon, Jag är snart klar ändå.
Men Petter låg kvar, naken, visste inte var hans kläder fanns. Flickan tittade ut genom fönstret, jämnade till Simons täcke, gav honom vatten på läpparna. Petter tänkte på orden: Inte behöver någon dig! Och han kände sig precis så överflödig.
Men efter en timme bestämde han sig för att sätta sig. Han vände sig, drog täcket omkring sig och reste sig. Flickan vände sig om.
Ska jag hjälpa dig?
Nej, det är lugnt Petter blev yr, sjönk ihop igen.
Men han försökte igen.
Vet du var de lagt mina kläder? frågade han flickan.
Hon visste inte, men lovade ta reda på det.
Bara håll koll på Simon åt mig, okej?
Petter försökte vingla iväg med täcket om sig, men han var fortfarande för svag för att gå.
Till sist fick han sjukhuskläder.
Jag vänder mig om, så kan du byta ifred, sa flickan.
Han såg direkt att byxorna var förstora, så han tog ett snöre och drog åt. Det hade han gjort många gånger förr. Men att böja sig ner för att vika upp byxbenen gick inte ännu. Flickan såg att han snubblade.
Vänta lite! Oj, vad stora! Jag viker upp dem, sa hon och satte sig på huk vid honom. Hon höll på så länge att Petter blev yr igen.
Jag trillar snart …
Nämen oj, kom och sitt här istället, sa hon och satte honom på en stol.
Du är fortfarande sjuk, ju. Har du fått något att äta? Vad heter du?
Petter.
Jag heter Linnea. Petter, vet din mamma att du är här? Ska jag ringa henne?
Har ingen mamma.
Oh. Men … din pappa då? Någon du bor med?
Det är okej, jag klarar mig. Jag måste på toa.
Petter stapplade till tvättstället och såg sig i spegeln. Blå under ögonen, vit om läpparna, men de kritsvarta ögonen brann. En av tanterna hemma hade sagt att hans efternamn, Svart, måste vara för ögonen så svarta som korpens fjäder. Och på barnhemmet kallade de honom Korpen, vilket han var stolt över.
Han tvättade sig, kände sig genast piggare. Linnea hade sett till att han fick lite saft.
Vad nu? retades städerskan kan du gå så kan du väl gå ner till matsalen själv.
Hur hittar jag? frågade Petter.
Till höger, ner för trappan och till höger igen. Känner du lukten så är du rätt, skrattade städerskan.
Men han höll ju på att trilla här nyss! Jag hämtar hans saft, sa Linnea.
Petter blev rastlös och gick i rummet. Tittade på Simon vilken söt pojke, nästan som en flicka, lockig, lik sin mamma men alldeles för mager.
Kommer han dö? Bara barnhemsbarn är så här rättframma.
Linnea ryckte till.
Vi vet inte. Han är väldigt sjuk. Fyra operationer … på tarmen. Hans föräldrar är utmattade. Och nu är vi här. Jag är hans faster. Men visst händer mirakel?
Jag vet inte, sa Petter.
Han såg på Simon. Ett annat liv, som på film. Mamma, pappa, släkt … Han hade allt. Men ändå låg han här.
I fyra dagar blev Petter kvar, sedan fick han feber och hamnade i ett rum med gubbar. Han gick ändå över till Simon ingen sa emot.
Utgången blev uppskjuten på grund av febern.
Under tiden lärde Simons pappa, som hette Oskar Johansson, känna Petter. Han kom med lite kläder till honom. Petter såg på skjortan, och tittade på Simon.
Är det hans?
Ja …
Tänk om han klarar sig ändå?
Oskar såg förvånat på honom. Hemma berättade man aldrig sådant högt ordet dö var tabubelagt. De väntade på slutet, men sade det aldrig. Hur skulle man kunna säga så om sitt enda barn? Det var för hemskt.
Sofias styrka, Simons mamma, var för länge sedan slut. Hon ville inte leva när Simon nu dog. Hon fick lugnande sprutor för att orka.
Och om han klarar sig ändå? frågade Petter lågt.
Oskar ville svara ärligt.
Tyvärr, han kommer inte att klara sig, Petter. Han är på väg att dö, det är vi alla …
Gör det ont att dö? Petter höll Simons skjorta i famnen.
Oskar såg på honom. Han brydde sig verkligen. Petter hade tillbringat flera dagar vid Simons säng, hört läkarsnacket för en barnhemsunge var det nog skrämmande.
Mindre än att somna. Vi ser till att han får smärtstillande och sover mestadels.
Men han rör sig ju.
Ja, det gör han ibland. Vi pratar ändå med honom hoppas att han hör oss.
Oftast satt familjen hos Simon. En kväll blev bara Petter kvar, när Oskar gick ett ärende. När han kom tillbaka stod han i dörren och såg Petter hålla Simon i handen och tala:
… och jag vet inte var min mamma är. Kanske lever hon inte. Men om hon kom hit, skulle jag inte vara arg. Jag skulle förlåta henne. Tänker du att jag skojar? Men det gör jag inte … Du får inte dö. Din mamma gråter så mycket. Din pappa är bra, sån pappa skulle jag dö för. Och skjortan tar jag hand om. Jag smutsar inte ner den … bara du försöker leva. Kämpa, så mycket du kan …
Oskar blev rörd, måste hosta innan han gick in. Petter reste sig upp.
Han hör, det gör han. Han tryckte min hand, ni kan tro mig.
Jag tror dig, Petter.
Simons sjukdom upptäcktes när han var åtta; muskeldystrofi först, sedan blev det hjärtat, lungorna, tarmen … De vårdades på både Karolinska och Akademiska, hos de bästa läkarna, och Simon lärde sig ta sin sjukdom. Han klagade aldrig.
Prata med honom, Petter. Han gillar det, det tror jag.
För Oskar blev Petters samtal ett slags tröst. Han stod utanför salen och lyssnade.
… Vet du, när Anton bröt min arm, blev det svart för ögonen. Han stirrade och väntade på att jag skulle gråta. Men jag gjorde det inte. Några snorungar ge sig aldrig. Och din sjukdom blir också bättre, Simon.
Simon dog på natten. Petter märkte inget, och ingen sa något till honom. Han åt frukost, gick in i salen igen för att titta.
En ny pojke gjorde i ordning på sängen.
Var är …? Petter nickade mot Simons bädd.
Vet inte. Inte sett någon, svarade den nya pojken.
Petter sprang till sköterskan, hon var inte där, letade efter läkaren, men inte heller där. Till sist frågade han en yngre AT-läkare.
Simon! Var är Simon? Tog de honom iväg? Vart?
Simon … AT-läkaren tvekade Du förstår, han var väldigt sjuk …
Är han död? Petter avbröt honom.
AT-läkaren nickade.
Det händer ibland.
Petter backade ut. Nu var han allt bra arg på hela sjukhuset. Varför kunde ingen rädda hans vän?
Han sparkade till städerskans hink så det forsade ut vatten. Hon skrek, läkare kom rusande, sjuksköterskan också. Alla blev arga, men Petter smällde igen dörren till rummet, satte sig på sin säng och höll för öronen.
Ett helt sjukhus, fullt med läkare, och ändå gick hans vän bort. Ingenting kunde de göra!
Varför blev Simon hans vän, fast han knappt var vaken? För det blev han. Petter hade berättat allt för honom om mamma, den där kvinnan som sjungit för honom, om slagsmål och skador.
En natt drömde Petter att Simon satte sig upp, log lite ledsamt, och bad honom låta honom bara sitta. Med tunn flickröst började han berätta om sig själv.
Vad Simon sade mindes Petter inte, men han glömde aldrig hans röst. Simon såg ut mot fönstret, klev upp på fönsterbrädet. Petter blev rädd, väckte sig själv.
Det blåste utanför, månen lyste. Simon kastade med armarna i sömnen, och hans pappa sov utmattad.
Då satte Petter sig tyst vid Simons säng, tog hans magra hand och nynnade vaggvisan han fått höra som liten:
Kisse-missen mjuk och grå,
Nu är det dags att blunda små.
Efter det talade Petter med Simon i tankarna. Simon berättade om hur de semestrat på Gotland, om mormor och morfar, och att morfar var general, förstås. Han berättade om skolan och sitt rum, om mamma som väckte honom varje morgon.
Så föreställde sig Petter livet i en familj så berättade Simon. Ibland var Petters fantasier otroliga, men det berodde bara på att han aldrig levt i en familj, bara sett på TV.
Han tänkte sig att alla hade sina sängar i samma rum, att varje person hade eget skåp i hallen, att det var fisk på torsdagar och att mamma hällde upp te ur en stor slev.
***
Det konstiga var att Oskar, när Simon dog, kände någon sorts lättnad. Inte för att han inte älskade sin son tvärtom. Men Simon levde egentligen inte de senaste månaderna, hans kropp hölls igång, och utan vård hade han bara plågats.
Nu måste de vänja sig vid sorgen, och långsamt leva vidare.
Allt oftare tänkte Oskar på Petter. Adoption var förstås otänkbart nu, Sofias sorg var för stor. Ingen kan ersätta Simon. Hans porträtt stod mitt i rummet. Sofia satt där hela dagar. I åtta år hade de försökt få fler barn, men det blev aldrig så.
Petter hade aldrig haft en mamma eller pappa.
Han var ingen Simon han var kantig, väldigt annorlunda. Men Oskar tänkte ändå att pojken hade ett ljust hjärta.
Sofia, jag var på sjukhuset idag. Petter blev utskriven. De höll kvar honom länge.
Varför då? frågade Sofia tyst.
Jag hämtade Simons papper. Och hörde att Petter hade bråkat, blivit arg när han fick höra att Simon var borta.
Stackars barn, suckade Sofia.
Ja …
Men Oskar, pressa mig inte om pojken, inte än.
Oskar lät vara. Men gick själv till barnhemmet, eftersom något drog honom dit. Men där stötte han på kalla händer föreståndaren var misstänksam och ville inte ens låta honom träffa pojken. Men Oskar gav sig inte, kontaktade sin gamle klasskamrat, Lena, som jobbade på socialtjänsten, specialiserad på stöd till adoptivföräldrar.
Efter lång samtal, där Oskar berättade allt, lovade Lena hjälpa till. Men hon påpekade: utan Sofias och Petters godkännande var det ingen mening.
Oskar besökte socionomerna, fick en lista på papper man behövde för adoption. De skulle hjälpa. Med familjens stöd, även Simons faster Linnea, blev även Sofia så småningom övertygad att åtminstone träffa Petter.
Första mötet på barnhemmet var stelt. Petter stirrade ner i golvet, band händerna hårt. Han orkade inte möta Oskars handslag.
Lena satt i rummet, lät samtalet pågå i sin egen takt. Oskar pratade mest om småsaker för att lätta på stämningen.
Petter var så spänd att man skickade ut honom i förtid.
Han vill nog inte till oss, suckade Oskar senare.
Du har fel, sa Lena, Han vill mer än något annat. Han vågar bara inte hoppas för fullt, är rädd att misslyckas.
Är vi så skrämmande? undrade Sofia.
Ni är riktiga föräldrar, aldrig haft sådana tidigare. Han vet inte hur han ska vara, nu längtar han bara efter er, sa Lena.
De bestämde att Petter skulle få komma och hälsa på hemma. Sofia var fortfarande tveksam, men gick med på det.
När Oskar hämtade honom, satte de sig i köket. Petters handflator blev fuktiga, han stirrade i koppen, vågade knappt lyfta blicken mot den vackra köksinredningen. Allt var så annorlunda mot vad han föreställt sig. Det kändes trångt, vuxna var för nära.
Särskilt rädd var han för Sofia.
När Oskar tappade en sked, ryckte Petter till och mumlade:
Allt är ställt på ända …
Oskar skrattade till.
Ja, så kan det gå när man är klantig! Ta mer potatis, Petter, var inte så blyg.
Petter petade i sig en bit potatis, men det var svårt att svälja.
Varför äter du inget, kom igen!
Petter, vill du se Simons rum? Sofia hittade nya samtalsämnen.
Petter livnade till, ögonen glittrade. Han följde henne direkt.
Rummet dominerades av ett stort foto av Simon. Han såg annorlunda ut, levande, glad, lite större än på sjukhuset. Det värmde att vännen fanns där.
Hej på dig, Simon! Petter gick fram, la handen på ramen. Han var rätt tuff, va?
Han var fin, han. Mot slutet blev han smalare, sa Sofia. Vill du se mer?
Hon tog fram fotoalbum, men blev stående vid fönstret, med ryggen mot honom.
Är det han här? Som liten?
Sofia drogs in i albumet, satte sig och bläddrade med Petter. Han kommenterade bilderna: roligt, kul, fin …, och undrade mycket.
Så tog han upp en bild från stranden:
Åh! Havet! Han berättade att ni var där.
Sofia blev rörd.
Han kunde inte prata den sista tiden, Petter …
Petter höjde blicken och sade trotsigt:
Men han pratade med mig!
Sofia svarade inte, men något släppte i hjärtat. Sorgen blev lite lättare vid sidan av denna naiva pojke. Kanske kunde de tillsammans börja leva igen.
Hon tog ett djupt andetag och frågade:
Om vi ville adoptera dig, Petter, skulle du vilja det?
Han blev stelt tyst, bläddrade i albumet.
Jag vet inte. Simon var snäll. Jag är inte lika snäll. Kan ingenting sådant …
Då omfamnade Sofia honom, och han stelnade först, men sen lät han henne hålla om sig. Det hade gått så lång tid sedan någon rört vid honom.
För att slippa tankarna vred han på albumet, men hon höll kvar och vaggade honom lätt.
Aldrig hade Petter gråtit, aldrig.
Men nu kom tårarna, han hulkade till.
Gråter du, lilla Petter? Men gråt, du. Jag med om det behövs. Men du är stark och stark måste man vara, viskade Sofia och torkade hans ögon.
De orden hade han hört förut.
Fönstret i rummet stod öppet. Luften var klar, gardinen böljade, grönskan utanför lös. Från fotot såg Simon milt på honom.
Och Petter, med låg röst, frågade:
Kan du någon vaggvisa? Kisse-missen mjuk och grå, …?
Jag har hört den, det är en av de gamla. Vill du att jag lär mig den?
Petter snorade till och nickade. Nu önskade han sig inget mer.
***
Ensamhet delas bäst med någon som förstår. Ibland hittar människor vägen till varandra först när de båda har förlorat. Och så, i den klaraste svenska sommarnatten, kan till slut två sorgsna hjärtan börja läka tillsammans, och ge plats åt nytt hopp.
