Priset för högmod
Linnea, kan jag få låna några saker av dig? frågade Alva, med en bedjande ton, när hon försiktigt klev in i systerns stilfulla lägenhet.
Hon kunde inte låta bli att dröja med blicken över den rymliga hallen, designmöblerna och speglarna i sina snirkliga ramar. Den prydliga pallen vid dörren var placerad så perfekt allt såg ut som om det var taget direkt ur ett svenskt inredningsmagasin. Alva kände den där välbekanta men ändå bittra känslan; avund. Hos Linnea var allt i livet alltid så perfekt.
Linnea dök upp i vardagsrumsdörren och betraktade sin syster uppmärksamt. Till och med i sin vardagskostym av mjuk ull utstrålade hon den där avslappnade elegansen som Alva desperat försökt efterlikna i flera år utan att lyckas.
Så, vad är det för hemlighet nu då? sade Linnea lugnt, lutad mot dörrkarmen.
Alva rättade snabbt till ärmen på sin rock inte ny, men ändå i gott skick. Hon undvek att titta på den stora tavlan mitt emot, på ordningen och den där doften av nybryggt kaffe som genomsyrade hela lägenheten.
Det är egentligen ingenting mumlade hon, försökte samla tankarna.
Linnea släppte henne inte med blicken, och Alva insåg att det inte skulle hjälpa att tiga. Hon drog djupt efter andan och släppte ut det i ett andetag:
Klassåterträffen är på lördag. Jag måste gå! Och jag måste se felfri ut, förstår du? Jag vill verkligen att de ska tro att mitt liv är som en saga, att allt har gått min väg!
Varför då? frågade Linnea, vänd mot henne. Varför anstränga sig för människor som du knappt har kontakt med längre? Du bor ju till och med i en annan del av landet!
Alva drog fingrarna genom håret. Hon längtade plötsligt intensivt efter att ha en likadan köksö, inbyggda vitvaror och de där trendiga lamporna. Att vakna till lugnet av en kopp kaffe, istället för stress och panik.
Du förstår inte! nästan skrek hon. Det här är så viktigt för mig. Jag vill att de ska se att jag lyckats, att ingen ska tro att inget blev som jag drömde.
Det var bara att erkänna hon såg på Linnea med avund i blicken, även om systern inte verkade märka eller bry sig.
Ska du verkligen låtsas vara någon du inte är? frågade Linnea milt, och satte sig vid köksbordet. Tror du att någon blir imponerad egentligen?
Det är inte det det handlar om, skakade Alva på huvudet. Jag vill bara att de ska tro på min dröm.
Okej, suckade Linnea. Vi kollar vad jag har. Men lova mig att det här är första och enda gången du vilseleder folk. Det känns ärligt talat inte rätt.
Du fattar verkligen ingenting!
Och så började Alva berätta…
~~~~~~~~~~~~~~~~~
Under högstadiet var hon solklar klassens stjärna, alla visste det. I korridoren hängde killarna efter henne, drömde om minsta uppmärksamhet. Till och med lärarna mjuknade när de såg hennes tankfulla uttryck och det där lite sorgsna i blicken. Hemma fick hon alltid som hon ville en höjd ögonbryn eller suck räckte, så fanns önskan i hennes hand.
Hon var van att få allt hon pekade på. Om hon ville ha de senaste sneakersen som kommit till stan, stod mamma där dagen efter med en blank kartong. Om det dök upp en söt ny kille i klassen, såg Alva inom kort till att han följde henne hem. Allt blev till ett spel: hur långt kan jag gå, vilka gränser kan jag tänja, hur mycket kan jag få?
För att jag kan, upprepade hon för sig själv; en sorts magisk formel som ursäktade vad hon än gjorde. Om en vän blev intresserad av en kille hon själv spanat in, tvekade Alva aldrig att lägga sig i och nästan alltid vann hon. Det var inte så mycket för killarna, snarare för spänningen att kunna ta kontrollen.
Sakta droppade de gamla vännerna av. Först slutade en bjuda ut henne på promenad, sedan hittade en annan nya kompisar. Alva brydde sig inte nämnvärt det fanns alltid nya runt henne som ville in i hennes krets. Om någon inte klarade av hennes regler, så var de ändå inte värda att vara kvar, tänkte hon.
På studentbalen kände hon sig som en drottning. Lokalen med ballonger och ljusslingor var som hennes egen salong; klasskamraterna tänkte och pratade bara om henne. Hon var navet hennes naturliga plats.
Berusad av beundran och känslan av makt tillät hon sig gå för långt. Mitt i ett samtal om gamla minnen snäste hon plötsligt ur sig elaka kommentarer, påminde om gamla misstag, pikade om utseende. Orden rann ur henne, och i ögonen glödde tävlingslusten vad skulle de säga nu?
Mitt liv kommer bli fantastiskt! utropade hon högdraget, och svepte blicken över tysta klasskamrater. Det klang överraskande självsäkert, som stod hon redan där vid sitt perfekta framtidsslott.
Hon pausade och fortsatte, nu ännu mer upprymt:
Jag ser det framför mig: en rik man som uppfyller minsta önskan, en herrgård med tjänstefolk kanske ett eget företag fast jobb, det är inget för mig! Allt kommer lösa sig ändå. Pengar, lyx, allas blickar allt mitt.
I hennes ögon glimmade jakten, på läpparna spelade ett självbelåtet leende. Hon föreställde sig kristallkronor, dyra bilar, kvällar på Stockholms flottaste restauranger.
Men vet ni vad? vände hon sig skarpt till en tystlåten tjej, alltid längst fram i klassrummet. Du kommer bli lärare i någon avlägsen byskola. Eller jobba i butik. För du är så osynlig, du vet inte hur man tar för sig! Och din man, ja han blir någon anonym arbetare som kommer hem sent, super och kanske höjer näven.
Den ena profetian efter den andra haglade, alla lika elaka och förminskande. Många sänkte blicken, försökte le snett men spänningen kändes. Trots Alvas lättsamma ton sved hennes ord.
Men hon skrattade, njöt av effekten, och killarna vid dörren skrattade med henne för att passa in, inte för att de faktiskt tyckte det var kul.
I flera år bar Alva upp bilden av sig själv som den som alltid fick allt. Efter studenten flyttade hon till Göteborg inte för utbildningen i sig, utan för statusen. I storstan fanns fler möjligheter att träffa lyckade män, och dessutom hade hon ärvt en tvårummare efter mormor. Hon slapp bo i kollektiv eller studentkorridor ännu ett övertag över de andra.
De första veckorna blev precis så spännande som hon drömt om. Hon inredde lägenheten, drog igång nya vänskaper, festade flitigt. Hon fick komplimanger och blickar men verkligheten kom snabbt ikapp. Universitetet krävde fokus och engagemang, seminarier och tentor gick inte att snacka bort. Alva, som var van att glida genom livet, hade svårt att hänga med. Hon sköt upp uppgifter, skolkade, räknade med charm och tur.
Första tentaperioden visade snabbt vad hon gick för. Hon kuggade de flesta ämnena. Lärarna, som varit vänliga första tiden, tog ingen hänsyn nu: Antingen satsar du eller så får du gå. Självförtroendet började krympa.
Plötsligt insåg hon att barndomen var över. Nu var hon omgiven av snygga, smarta, driftiga tjejer och bland dem var Alva varken särskilt utmärkande eller intressant. De andra kombinerade studier med extrajobb och planer för framtiden. Själv hängde hon kvar i illusionen om sig själv.
Men att ta tag i skolan lockade inte. Istället bestämde hon sig: nu skulle hon hitta en man innan skönheten bleknat bort. Möjligheten fanns ju i storstan nog borde det gå?
Alva började gå på fler dejter, träffade äldre män, hintade om familjeliv. Men oron och desperationen märktes av, och intresserade killar gled undan.
Så småningom dök möjligheten upp i form av Viktor. Han kom från en framgångsrik familj, vars föräldrar drev privata kliniker och bodde i ett av Vasastans mest eftertraktade områden. Han var ensam son, välutbildad och verkade ha livet utstakat.
Viktors yttre var inget att skriva hem om: ganska kort, lite rund om kinderna, och lätt slokande hållning. Men Alva ryckte på axlarna. Varför bry sig? tänkte hon. Med honom får jag allt: hus, status, frihet. Hon såg sig själv som dam på herrgården, med sociala tillställningar och resor.
Hon la en plan. Höll sig där Viktor brukade fika, visade upp sitt bästa jag, valde noggrant plagg och tonläge. Sakta närmade de sig varandra, och hon märkte att han verkade intresserad. Hon pratade om synen på äktenskap, hur viktigt det är med rätt partner.
Men Viktor hade föräldrar som var noga med status. När han nämnde Alva för sin mamma räckte ett höjt ögonbryn:
Och vem är hon då? Vad gör hennes familj?
De är vanliga människor, från en annan stad, svarade Viktor.
Vanliga? Ser du inte, vi har ett rykte, en ställning att värna. Vad ska folk säga om du gifter dig med någon utan rätt bakgrund?
Viktor försökte protestera mamman stod fast.
Samtidigt fortsatte Alva att drömma hon såg framför sig den perfekta relationen. Men en kväll bad Viktor om ett samtal.
På caféet såg han pressad ut, tvekade innan han sa:
Mina föräldrar accepterar oss inte. De vill se mig med en annan slags tjej. Jag kan inte gå emot dem förlåt.
Efteråt satt Alva kvar och såg på sin tomma kaffekopp. Inga tårar, bara tomt och surt:
Varför? tänkte hon. Jag har gjort allt rätt! Varför var han så styrd av föräldrarna?
Det blev värre. Rykten började gå bland killarna om att Alva bara jagade rika män. När hon dök upp på en fest möttes hon av viskningar, stela leenden och folk som undvek ögonkontakt.
Tillbaka till småstaden kunde hon inte det vore att ge upp, och hon ville inte möta föräldrarnas frågor. I varje telefonsamtal ljög hon: beskrev sin lyckade karriär, alla projekt, den perfekta pojkvännen. Föräldrarna var stolta, berättade vidare för släkt och vänner. Bara Linnea visste sanningen; hon hade råkat komma förbi en dag.
Kom hem, här finns ändå inget för dig, sa Linnea. Erkänn bara hur det är.
Alva torkade tårarna, rätade på ryggen och svarade beslutsamt:
Erkänna att jag ljugit? Aldrig! Jag ska kämpa jag SKA lyckas.
Hon trodde på orden då. Hon gick på dejter, identifierade möjliga kandidater, försökte komma in i rätt kretsar. Men åren gick, pengarna sinade det lilla arvet efter mormor gick till hyra, räkningar och mat. Sista slanten räckte till kaffe på Pressbyrån snarare än trendiga fik.
En morgon, när hon räknade mynt till SL-kortet, var det tydligt: nu måste hon ta ett vanligt jobb. Men utan examen eller erfarenhet blev hon vänligt men bestämt ratad på de flesta arbetsplatser.
Klassens drottning blev istället kassörska på ICA. I början var det tungt: kunderna sneglade och skrattade ibland, någon påpekade att hon såg välstylad ut för jobbet men Alva log, scannade varor, sade hej då och påminde sig att allt var tillfälligt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~
Igår kom inbjudan till återträffen, avslutade Alva sin historia med dyster min. Jag måste dit! Annars tror alla bara det värsta om mig, att jag är rädd!
Linnea lade undan skeden från tedrickandet, såg allvarligt på sin syster.
Har du funderat på om de redan vet hur du har det? Kanske är de mest nyfikna eller vill håna dig för gamla synder? Glöm inte hur du betedde dig på studentbalen
Alva snörpte på munnen, blev röd i ansiktet.
Struntprat! Ingen vet. Jag har dolt allt. Jag ska dit och visa dem att jag fortfarande är bäst!
Linnea ryckte på axlarna, slog lätt med fingret mot koppen. Skulle de verkligen vilja träffa henne hon som trakasserat och förlöjligat dem bäst hon kunnat? Men Linnea sa inget mer hon hade vant sig, Alva gick ändå alltid sin egen väg.
Okej gå då. Men fundera på om du är beredd på det som kan hända där.
Vad skulle kunna hända? svarade Alva irriterat. Jag kommer vara supersnygg, ingen kommer misstänka något.
Behöver du hjälp med kläder eller hår, säg till, sade Linnea vänligt.
Alva såg plötsligt lättad ut.
Tack! Ditt smakråd behövs. Allt måste vara perfekt.
************************
Alva sprang ut från restaurangen med tårarna rinnande. Den kyliga kvällsluften slog emot hennes varma kinder, men hon kände det knappt benen bar henne bara bort från skammen. Linnea hade rätt… jag skulle aldrig gått hit, dunkade det i huvudet.
Ändå verkade allt perfekt från början. I bankettsalen vände alla sig om direkt när Alva kom in. Hon hade övat på leendet, steget, hållningen allt skulle utstråla viktigt möte, men jag har tagit tid för er!
Redan efter några minuter drogs hon in i en grupp med gamla klasskompisar, de som inte kände henne så väl från förr. Sagorna började flyta: maken i finansbranschen och alltid på affärsresa, huset med trädgård och rosor året om, semester till Kanarieöarna och Skånegångar varje kvartal. Alva var så inne i sina lögner att hon missade allting runtomkring: blickarna, de dolda leendena.
Det kändes tryggt tills en av killarna höjde rösten:
Vet ni, jag såg faktiskt Alva nyligen. Hennes lyxliv ser inte ut som hon säger.
Alla tystnade. Alva försökte le, men ansiktet stelnade.
Eller hur, sade en av tjejerna, tog fram mobilen. Jag råkade fota henne för inte så länge sen.
Bilderna dök snabbt upp på skärmen, någon hade skickligt kopplat mobilen till projektorn. Där stod Alva bakom kassan på ICA, i uniform och med namnskylt. Nästa bild: Alva böjd över hyllan och räknade extraprisvaror. Nästa: Alva på bussen, med matkasse i famnen. Och till slut: Alva i slitna trapphuset på väg till sin lägenhet.
Någon började skratta, snart ännu fler. En röst ropade: Så där ser inte en hemmafru i villa ut! En annan: Mannen då, är han på ICA också?
Alva kände brännande rodnad, knäna ville ge vika. Så lever så många men när hon själv precis skrytit om sitt elegante liv, blottade bilderna sanningen skoningslöst.
Hon vände på klacken och rusade ut. Hon hörde inte vad folk ropade, såg inte vilka som försökte hejda henne. Bara kylan och tårarna.
Hon rusade rakt in i en man som kom gåendes. Hon snavade till, nästan föll.
Hur gick det? frågade han vänligt och såg på henne med ärlig omtanke i blicken. Helt vanlig kille, matkasse i handen, men så genuin medkänsla att Alva frös till.
Nej viskade hon. Min fästman har lämnat mig och mitt liv ja, det går inget vidare.
Det är inte lätt att förstå sig själv, insåg hon. Hon hade sprungit ifrån både sanning och sig själv och kanske just därför blev hon så ensam.
I samma stund förstod hon det att stolthet, illusion och lögner bygger inga liv eller lyckliga relationer. Verklig värdighet finns inte i det man visar upp, utan i att våga stå för den man är och läka när man trampat fel.
Och ibland måste man tappa både fasad och kompass för att hitta en väg till försoning med både sig själv och andra.
