Sprickan i tilliten
Fru Margareta, är du hemma? Det är jag, Birgitta från tredje våningen! Jag har med mig några varma kanelbullar till dig, och så tänkte jag… Kan du öppna?
Margareta stod orörlig vid fönstret med tekoppen i handen. Den allvarsamma novemberkvällen bredde ut sig mellan hyreshusen i Solna, vinden jagade bruna löv längs gården, och några få personer skyndade förbi, insvepta i sina jackor. Hon hade vant sig vid ensamheten. Klockans tickande på väggen. Kylskåpets dova brummande. Golvplankornas knarr under hennes steg. Van vid att ingen längre knackade på.
Margareta, du, jag ser att det lyser därinne! Ingen idé att gömma dig, jag har bara gott i sinnet!
Rösten utanför dörren var klar, högljudd och rastlös, med en värme som gjorde det omöjligt att säga nej. Margareta ställde ner koppen på fönsterbrädan och gick långsamt ut till hallen. Hon kikade genom titthålet. Birgitta stod där, plastpåsen i ena handen, ett brett leende, snäv hästsvans av eldsliknande hår, korallrött läppstift och en fuchsiafärgad jacka.
Nej men, nu får du väl ändå… så inlåst du är… Släpp in mig, innan jag fryser ihjäl!
Margareta tog av säkerhetskedjan och öppnade dörren. Birgitta svepte in i lägenheten som en frisk vårvind, med doft av parfym, kyla och nygräddat bröd.
Kände för att baka lite i morse, så jag tänkte, varför inte gå upp till Margareta med lite bullar? Här, du ser ut att kunna behöva något gott. Säkert lever du på knäckebröd och te, ensam som du är. Du har magrat, kvinna!
Tack Birgitta… Det hade du inte behövt…
Bah, vad då behövt! Jag delar gärna med mig. Och jag tycker ju om att göra folk glada. Ta nu en bulle, och ta en kopp riktigt starkt te till, annars bleknar du bort!
Birgitta trampade in i köket som om hon bodde där; satte på vattenkokaren och plockade fram två muggar ur skåpet. Margareta stod osäker kvar med bullpåsen i händerna, ovan vid att någon annan fyllde hennes hem med rörelse och ljud. Så länge hade skillnaden varit så stor mellan hennes värld och någon annans att det kändes overkligt eller rent av hotfullt.
Slå dig ner! kommenderade Birgitta. Vi dricker te och pratar en stund. Jag vet hur det blir. Maken borta, barnen bor långt bort och så rullar livet på, ett disigt töcken. Min moster satt också så, efter att morbror Erik gick bort höll på att tyna av ensamhet…
Margareta satte sig. Doften av kanel och smör dröjde i köket. Hon hade inte bakat på åratal, allra minst för sig själv. Nuförtiden köpte hon färdigmat, värmde i mikron, åt utan att känna några smaker.
Säg inte att jag tränger mig på, fortsatte Birgitta, och rörde i sitt te med fyra skedar socker. Jag är bara sådan Jag kan inte blunda för när någon lider. Min Rolf säger alltid: Birgitta, du ska rädda alla och du glömmer dig själv. Men sån är jag, kan inte hjälpa det.
Orden forsade ur Birgitta, gestikulerande, skrattande. Margareta satt där och kände något långsamt tina upp inom sig. Hur länge sedan hade hon suttit så här, med någon, över en kopp te? Dottern Lena ringde på söndagarna, men orden blev alltid korta, pliktskyldiga. Hur mår du, mamma? Bra, vännen. Behöver du pengar? Nej, nej. Vi hörs. Och sedan tystnad i sju dagar.
Vet du, Margareta, jag har tänkt bjuda med dig. Birgitta lutade sig närmare, ögonen blixtrade med värme, nästan som av släktskap. Vi är några damer som träffas ibland på Koppen nere i centrum, du vet, det lilla kaféet. Du borde följa med någon gång, prata bort en timme eller två.
Jag vet inte riktigt… började Margareta försiktigt.
Inga men! Jag hämtar dig, så får du ingen chans att dra dig ur. Man får inte bita sig fast i fyra väggar, det är farligt, tro mig! Ensamhet gör än sjuk.
Margareta nickade, förvirrad och tacksam på samma gång. Birgitta tömde sitt te, såg sig nyfiket omkring.
Men så fint du har det! Och titta på servisen! Hon gick fram till vitrinskåpet, där ett vitt porslinsservis med tunn guldkant vilade. Är det antikt?
Min Henry gav mig den i trettioårspresent, svarade Margareta tyst.
Så vackert! Ta väl hand om det. Men nu sticker jag. Du äter bullarna, och i morgon klockan tre vill jag se dig på kaféet!
Hon lämnade lägenheten lika hastigt som hon kommit. Margareta stod kvar, såg på bullpåsen, på läppstiftsspåren på muggen och kände att tystnaden, när den lade sig, inte längre var lika tom.
***
Det blev början. Birgitta kom förbi nästan dagligen; ibland på morgonen, ibland mot kvällningen, alltid med en ursäkt. Hon behövde låna salt, ville ha råd, eller bara umgås en stund. Hon fick med Margareta till affären, ut på promenad, in bland de andra damerna på Koppen, där högljudda diskussioner om grannarna, priser och gamla radioprogram avlöste varandra.
Margareta kände sig utanför till en början. De andra kvinnorna var rättframma, skrattade åt saker hon aldrig skulle skratta åt, slängde sig med ord som fick henne att rodna. Men Birgitta höll henne under armen och presenterade henne alltid så: Det här är Margareta, min vän, gammal lärarinna, väldigt ordentlig. Det lät nästan som en komplimang.
Med tiden började Margareta längta efter Birgittas besök. Hon lärde sig uppskatta småträffarna, började leva upp. Visst, det var inte det sällskap hon umgåtts i när Henry levde, då de gick på Dramaten, konserter och bjöd hem vänner. Men den världen hade försvunnit med Henry. Vännerna hade flyttat, blivit sjuka eller gått bort. Kvar fanns dessa fikastunder med te i plastmuggar och småprat, men det var ändå bättre än ensamheten.
Margareta, har du kvar den där broschen du bar sist? frågade Birgitta en dag vid köksbordet medan de doppade sockerdrömmar i kaffet. Den är så vacker, bärnsten, eller hur?
Ja, det var mammas Margareta gick och hämtade smyckesasken och plockade fram broschen.
Birgitta vred och vände på den, höll upp den mot ljuset.
Så fin! Kan jag få visa min dotter den? Elin tar examen om en månad, och hon letar efter något vintage till festen. Jag lånar den, bara visar den du får tillbaka den, jag lovar!
Margareta drog sig för att säga nej. Broschen betydde mycket för henne, ett minne av modern. Men Birgitta såg på henne så hoppfullt, så tacksamt redan på förhand, att det kändes omöjligt att neka.
Ja… Ta den, men var försiktig.
Givet! Den ska jag vakta som min egen ögonsten. Tack!
En vecka gick. Ingen brosch. När Margareta försiktigt frågade, svarade Birgitta: Oj, Elin har den fortfarande, hon älskar den! Snart får du tillbaka den. Så gick ännu en vecka. Sedan berättade Birgitta att Elin tappat broschen, men att de letade febrilt.
Margareta låg sömnlös, vred på sig, grämde sig över sin tillit. Men när hon till slut tog upp det på allvar, kände sig Birgitta kränkt.
Tror du jag skulle lura dig? Jag, som räddat dig ur ensamheten! Om du inte litar på mig, Margareta, så behöver vi inte umgås mer!
Nej, nej Birgitta, så menade jag inte, sade Margareta hastigt. Tanken på att Birgitta inte längre skulle komma skrämde henne mer än förlusten av broschen. Jag menade bara att
Jag förstår. Vi hittar den, var lugn.
Margareta försökte lägga det åt sidan. Birgitta fortsatte att komma och med sig hade hon alltid något: bullar, tidningar, nåt litet att tugga på. Men snart kom också andra frågor.
Nu är det så, Margareta, att jag verkligen har det knapert. Min son har fått läkarräkning och jag är pank till pensionen. Kan du låna mig ett par tusenlappar? Jag ger tillbaka när min lön kommer
Margareta gav. För Birgitta var hennes vän, nästan som en syster den enda som besökte henne. Två tusen. Sen fem. Pengarna återvände aldrig, och när Margareta försiktigt frågade blev Birgitta återigen upprörd.
Jag trodde vi var vänner! Ska du hålla räkning på småpengar mellan oss? Bland vänner räknar man inte.
***
Lena ringde en onsdag. Margareta satt i sin gamla morgonrock, låtsades titta på Gokväll och lyssnade knappt.
Hej mamma. Hur har du det?
Jo då, inget särskilt. Du då?
Mår okej, mycket på jobbet. Jag tänkte… Vill du komma till oss i helgen? Både barn och Anders saknar dig.
Jag får se… Jag har ju mina rutiner här. Jag är inte ensam, Birgitta är här nästan varje dag.
Birgitta? Vem är det?
Min goda vän, grannen från tredje våningen.
Men mamma, hur väl känner du henne?
Vi har umgåtts i två månader nu. Hon har gjort mycket för mig.
Lena blev tyst och Margareta hörde hennes oro.
Bra att du har sällskap, mamma. Men… du är försiktig, visst? Med dina saker och så.
Vad säger du nu! Birgitta är som en syster! Margareta blev upprörd. Du känner henne ju inte ens!
Jag menar inget illa. Försök sova gott.
Efteråt kände Margareta sig orättvist behandlad. Även hennes dotter misstror henne, tänkte hon. Kanske vill de att hon ska vara ensam, bara för att det inte stör deras egna liv.
Nästa dag kom Birgitta med ett nytt förslag.
Margareta, nu har jag det! Vi åker på spa tillsammans! Till Varberg, min kompis kan fixa rabatt. Två veckor med bad, behandlingar, havsluft tänk vad härligt!
Margareta blev tyst. Hon hade inte rest sedan Henry levde.
Men det är väl för dyrt… försökte hon.
Bara tretusen kronor! Det klarar du. Jag har redan halva summan sparad, så det är bara för oss att sätta igång. I april åker vi.
Margareta funderade. Hon hade ärvt lite sparpengar av Henry, omkring tjugotusen svenska kronor, aldrig rört dem. Men kanske var det dags att unna sig?
Ja, varför inte, sade hon till slut.
Perfekt! Jag kommer förbi i morgon, så går vi till banken tillsammans. Det är så krångligt med maskinerna.
Dagen därpå hämtade Birgitta henne och pratade hela vägen till banken om resväskor och spa-paket. Margareta tog ut tretusen kronor och gav dem till Birgitta, som lovade att ordna med bokningen.
Jag visar kvittot sen, när min vän fixat klart allt.
Men inget kvitto syntes till. Först var hennes vän på semester, sedan var bokningen fördröjd, sedan något annat. Margareta oroade sig, men vågade aldrig ställa några krav. Birgitta fortsatte umgås men nu kom frågorna oftare.
Margareta, kan jag möjligtvis låna din servis en vecka? Elin fyller år och vi har ingen fin porslin. Du får tillbaka allt i nyskick jag lovar!
Servisen. Med guldlinje. Gåvan från Henry. Margareta var tyst, men till sist gav hon efter. Det kändes omöjligt att riskera ensamheten igen.
Var försiktig bara.
Så klart. Vänner litar på varandra, Margareta!
***
Det gick tre veckor. Lena ringde, orolig.
Mamma, varför har du tagit ut pengar från ditt sparkonto? frågade hon.
Hur vet du det?
Jag har koll på dina bankpapper och såg uttagen.
Det är mina pengar, Lena!
Vi bryr oss bara. Snälla mamma, vi har hört talas om folk som lurar äldre och…
Talar du om Birgitta? Hon hjälper mig mer än någon annan av er hon är min vän!
Vi har mycket att göra, mamma… Vi har jobb, barn, lån…
Om ni brydde er, skulle ni hitta tid ändå, sade Margareta vasst och la på.
Hon visste att hon var orättvis, men just då var hon mer ledsen än någonsin. Hjärtat bultade. Varför kunde inte barnen glädjas åt att hon hittat någon?
Birgitta kom samma kväll, med saffransbröd och senaste nytt från fastigheten. Margareta satt tyst medan Birgitta pratade och bjöd in henne att ännu en gång göra något denna gång köpa en ny servis till dotterns bröllop. Bara femtonhundra kronor. Margareta protesterade svagt, men snart satt Birgitta med henne på bussen till ett stort köpcentrum.
I affären blev det Margareta som stod för kreditansökan. Hon meddelades att det var räntefritt. Hon skrev under, knappt medveten om vad hon gjorde. Birgitta såg nöjd ut och bar stolt ut kartongen.
Just som de gick mot utgången mötte de Lena. Hennes blick var stram.
Mamma, vad gör du här?
Lena drog med sig Margareta åt sidan, frågade tyst och strängt. Margareta svarade så smått att hon knappt själv hörde det.
Vi köpte en servis, på delbetalning.
Du står på krediten? Eller hon?
Jag… Men Birgitta betalar sin hälft sen, har hon lovat.
Mamma, vi har hört att Birgitta är känd här flera har blivit lurade av henne. Hon kommer inte betala. Hon tar emot, ger aldrig tillbaka.
Det är lögn! Hon är min vän! Margareta var nära gråt. Ni förstår ingenting. Ni är bara avundsjuka.
Mamma, snälla…
Lämna mig, Lena! Gå din väg!
Och Lena gick. Margareta återvände till Birgitta, de åkte hem, nu under tystnad.
Din dotter pratade illa om mig, eller hur? frågade Birgitta.
Ja, svarade Margareta lågt.
Och du litar väl ändå på mig?
Jag tror på dig, viskade Margareta. Hon ville så innerligt tro, för vem hade hon annars?
Birgitta log, lade armen om henne.
Då är allt bra.
***
Två veckor svarade Margareta inte i telefon. Birgitta dök fortfarande upp, men mer sällan. Hon hade mycket att göra, dotterns bröllop, nya bekymmer. Löften om att lämna återbörder hölls aldrig. Tvivlet gnagde i Margareta. Hon kunde inte sova, tog blodtryckstabletter, såg ständigt samma tomma hörn i vitrinskåpet.
En lördag morgon dök Lena och Anders upp, lagade soppa, fyllde kylen. De försökte tala Margareta till rätta, bönade att hon skulle lämna in en anmälan mot Birgitta som visat sig vara anmäld tidigare för liknande saker. Margareta stod emot.
Lämna mig ifred, ni har ändå aldrig tid för mig! ropade hon och körde iväg dem.
Hon grät hela kvällen. Hennes självrespekt var krossad av insikten: hon hade blivit grundlurad.
Dagarna gick. Birgitta dök inte upp förrän efter några dagar. Hon bar in servisen i en trasig låda.
Här är din älskade porslin, sade hon irriterat. Men nu är du ensam igen. Kom inte och be om något.
Margareta öppnade lådan. De flesta koppar och fat var spruckna, en del obrukbara. Hon satt länge vid bordet med två halva koppar i händerna. Till slut tog hon telefonen och ringde Lena.
Kan du och Anders komma?
De kom genast.
Förlåt att jag var så dum, sa Margareta kort. Hon behövde inte förklara mer.
Nu hjälps vi åt, sa Lena. Vi ser vad vi kan laga.
Kanske kan man limma de här, sa hennes svärson. Sprickor syns, men det håller.
Margareta synade koppen. Sprickan skulle alltid finnas där, men kanske, om hon var försiktig och lät rätt människor sitta med vid bordet, skulle allt ändå kunna hänga ihop.
När barnen rest tillbaka satt hon kvar i kvällsmörkret. Nu var tystnaden annorlunda. Telefonsignalen bröt den.
Mamma? Det var Lena.
Margareta såg på den hoplimmade koppen och svarade, med darrande men varm röst:
Ja, jag kommer på besök… och jag kan ta med bullar till barnen.
