Bara en kvar

Blev ensam kvar
Det började skymma utanför fönstret och mamma var fortfarande inte hemma. Linn, som snurrade på hjulen på sin rullstol, körde fram till bordet, plockade upp telefonen och slog mammas nummer.
Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, svarade den där metalliska, opersonliga rösten.
Flickan stirrade förvirrat på mobilen. Hon mindes att hon nästan inte hade några kronor kvar på den och stängde av.
Mamma hade gått till affären men kom inte tillbaka. Så här hade det aldrig varit förut, mamma brukade aldrig vara borta särskilt länge. Linn hade varit rörelsehindrad sedan hon var liten och kunde inte gå. Allt hon gjorde, det gjorde hon med rullstolen. Några andra släktingar fanns inte.
Linn var sju nu och egentligen inte rädd för att vara ensam hemma, men mamma brukade alltid berätta vart hon gick och när hon skulle komma hem igen. Vad hade hänt?
Idag gick hon till den där matbutiken vid torget den som ligger lite längre bort. Vi brukade gå dit tillsammans ibland. Det är faktiskt inte så långt, en timme fram och tillbaka räcker gott, tänkte hon och sneglade på klockan. Nu har det gått fyra timmar. Jag är hungrig.
Hon rullade till köket, kokade lite vatten till te och tog en biff ur kylen. Åt, drack sitt te.
Mamma dök inte upp. Hon stod inte ut, tog mobilen och ringde igen.
Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, lät rösten igen.
Till sist kröp hon över till sängen och la mobilen under kudden. Hon släckte inte lampan det kändes för läskigt utan mamma hemma. Låg länge vaken, men till sist somnade hon.
***
När solen klev in genom fönstret vaknade Linn. Mammas sida av sängen var bäddad som vanligt.
Mamma! ropade hon in mot hallen.
Det enda som svarade var tom tystnad. Hon ringde igen samma metallröst.
Då kröp rädslan på riktigt fram, tårarna trillade nedför kinderna.
***
Kristoffer var på väg hem från bageriet. Varje morgon gick han dit för att köpa färskt bröd till frukosten, som han brukade äta med sin mamma.
Han var redan trettio men fortfarande singel. Kvinnor la aldrig märke till honom smal, inte särskilt snygg och ofta sjuk sedan barnsben. Lång och dyr behandling hade behövts, men hans mamma hade alltid fått kämpa ensam. För några år sedan hade han dessutom fått veta att han inte skulle kunna få barn. Att hans liv skulle bli så här hade han hunnit acceptera.
I ett dike blänkte något en trasig mobil. Elektronik var både hans yrke och hobby, han jobbade som systemutvecklare och bloggare. Själv hade han alltid de senaste mobilerna, men plockade ändå upp den här av ren nyfikenhet. Luren var rejält mosad, nästan som om en bil kört över den.
Undrar om något hänt? tänkte han och stoppade mobilen i fickan. Jag kollar hemma.
***
Efter frukosten tog han ut SIM-kortet ur den krockade mobilen och stoppade i en av sina egna. Flesta numren tillhörde typ Försäkringskassan, vårdcentralen och liknande, men överst fanns det som hette dottern.
Han tvekade lite, sen ringde han.
Mamma! svarade en glad barnröst direkt.
Det är inte din mamma, sa Kristoffer förvånat.
Men var är mamma då?
Vet inte, jag hittade en sönderkörd telefon, satte SIM-kortet i min och ringde.
Mamma är borta, snyftade rösten. Hon gick till affären igår men kom aldrig hem.
Pappa, farmor då?
Jag har varken pappa eller farmor. Bara mamma.
Vad heter du? frågade Kristoffer försiktigt.
Linn.
Jag är farbror Kristoffer. Linn, skulle du kunna öppna för grannarna och säga att du är ensam hemma?
Jag kan inte det, mina ben funkar inte. Och i lägenheten bredvid bor ingen alls.
Hur så, vadå funkar inte? Kristoffer blev än mer orolig.
Jag är född sån. Mamma säger att vi måste spara ihop pengar så kan läkaren fixa mina ben.
Rör du dig i en rullstol då?
Ja, precis.
Kan du din adress, Linn?
Ja, Blomgatan 7, lägenhet 18.
Jag kommer nu, så ska vi hjälpas åt att hitta mamma.
Han la på.
Nina Andersson kom in till sin sons rum:
Kristoffer, vad är det som hänt?
Mamma, jag hittade en trasig mobil. Satte i simkortet i min egen. Och ringde. Det är en liten tjej som är ensam hemma, sitter i rullstol. Ingen annan släkt kvar. Hon gav mig adressen. Jag måste åka dit och kolla.
Vi åker båda två, sa Nina bestämt och började ta på sig ytterkläderna.
Hon hade uppfostrat Kristoffer ensam, och visste precis hur svårt det kunde vara att vara ensam mamma med ett sjukt barn. Nu var hon pensionär och hennes son tjänade bra och hade alltid ett varmt hjärta.
De tog taxi och åkte mot Blomgatan.
***
De ringde på porttelefonen.
Vem är det? hördes en ledsen barnröst.
Det är jag, Kristoffer.
Ni kan komma in!
När de klev in i trapphuset stod lägenhetsdörren lite på glänt.
Inne i hallen möttes de av en späd flicka i rullstol med sorgsna ögon.
Kommer ni hitta mamma?
Vad heter din mamma? frågade Kristoffer genast.
Elin.
Och efternamn?
Bäckström.
Vänta, Kristoffer! avbröt hans mamma och vände sig till flickan. Linn, är du hungrig?
Ja. Det fanns en biff i kylen, men den åt jag igår.
Kristoffer, spring till ICA och köp det vi alltid brukar köpa.
Japp, sa han och sprang iväg.
***
När han återvände hade Nina redan svängt ihop en gryta i köket, dukat fram och gjort det trevligt. När de hade ätit tog Kristoffer fram datorn för att börja leta efter Elin.
Han gick in på stadens lokalnyheter. Bil körde på kvinna på Parkgatan. Kvinnan förd i allvarligt tillstånd till sjukhuset.
Kristoffer tog telefonen igen och ringde runt. Efter tredje samtalet svarade någon:
Ja, vi fick in en kvinna igår, skadad på Parkgatan. Kritiskt läge, ännu inte kontaktbar.
Vad heter hon i efternamn?
Inga id-handlingar eller mobil på henne. Är du anhörig?
Ja eller, jag vet inte ännu
Besök oss på sjukhuset.
Jag vet adressen. Kommer direkt.
Han vände sig till Linn:
Har du en bild på mamma?
Ja, hon rullade till byrån, tog fram ett album. Här är vi ihop på den här bilden.
Hon är så vacker!
Kristoffer tog en bild på fotot med mobilen och log mot Linn.
Jag åker och letar efter din mamma nu.
***
Elin öppnade ögonen. Vitt tak. Sakta återvände minnet bilen som kom emot henne…
Hon försökte röra sig, smärtan skar genom kroppen. En sköterska dök upp:
Vaknat?
Elins ögon spärrades upp:
Hur länge har jag legat här?
Två dygn.
Dottern, hon är ensam kvar hemma…
Elin, ta det lugnt. En ung man var här igår, lämnade en telefon till dig, sa att din blev förstörd i olyckan.
Kan jag få ringa?
Absolut. Sköterskan tryckte på dotter och höll mot Elins öra.
Mamma!
Linn, älskling, hur mår du?
Allt är bra, farmor Nina och farbror Kristoffer är hos mig ibland.
Vilken Kristoffer?
Ta det lugnt nu, Elin! sa läkaren som klev in. Annars får jag ta telefonen. Vi måste undersöka dig.
Jag ringer igen, Linn! ropade Elin och la på.
Doktorn undersökte henne, la in en ny dropp. När läkaren gick ut, tog sköterskan mobilen och la i fickan.
Snälla, kan jag få prata med Linn lite till? viskade Elin.
Du måste vila, men… Sköterskan slog ändå på numret.
Älskade!
Elin, jag heter Nina Andersson, hördes en snäll och bestämd kvinna. Lyssna nu! Min son hittade din förstörda telefon, SIM-kortet var helt. Genom det hittade han din dotter. Vi är här nu. Du behöver inte vara orolig. Här får du prata med Linn.
Mamma, bli frisk snart! hördes Linns röst.
Gör som farmor Nina säger, älskling!
Nu räcker det! sa sköterskan vänligt men bestämt.
***
Nästa dag flyttade Elin till allmän sal på sjukhuset, och på kvällen klev en både smal och nervös Kristoffer in på visit.
Hej Elin, det är Kristoffer, sa han och gav henne ett varmt leende. Hoppas inte det är konstigt att jag går rakt på du?
Nej då, log Elin svagt.
Han ställde en välfylld kasse på hennes sängbord.
Det är mamma som skickade med lite gott.
Kristoffer, jag vet knappt vem du är…
Din telefon låg i ett dike, simkortet funka. Jag ringde till Linn och så lyckades vi hitta dig.
Hur mår Linn?
Kolla här.
Han visade henne mobilen: på skärmen såg hon sin dotter.
Mamma! Har du ont?
Nej, älskling, det känns bättre.
Mamma, farmor Nina är här och Kristoffer också.
Elin pratade länge med Linn, medan Kristoffer väntade tålmodigt.
Jag står i skuld till er nu, sa Elin när hon la på.
Äsch då Elin, svarade han vänligt. Kalla mig Kristoffer nu!
Sedan visade han henne hur hennes nya mobil fungerade.
***
Två veckor senare kom mannen som orsakat olyckan till sjukhuset med sitt ombud. Han räckte över tvåhundratusen svenska kronor till Elin som ett slags skadestånd.
Dagen därpå blev hon utskriven. Kristoffer hämtade henne och skjutsade hem.
Mamma! skrek Linn av glädje.
Det var som om hon nästan skulle kasta sig ur stolen mot sin mamma. Elin satte sig bredvid henne, kramade henne och började gråta, av lycka denna gång.
Sedan gick hon fram till Nina.
Nina Andersson, jag vet inte hur jag ska tacka dig!
Äsch, det var så lite, Elin. Linn känns som ett barnbarn för mig nu.
Nina, mannen som körde på mig gav ett skadestånd, ta emot lite! Jag har inget annat att tacka med.
Lägg undan pengarna, sa Nina strängt. Vi klarar oss, men du behöver allt för att kunna hjälpa Linn. Kristoffer har redan kontaktat specialkliniken.
Mamma! skrek Linn lyckligt, Kristoffer sa att vi ska åka till sjukhus och att doktorn fixar mina ben så jag kan gå!
***
Två veckor tillbringade Elin och Linn på klinik, där de satte in skenor i benen. Efter tre månader skulle de tillbaka igen, och så en gång varje år. Läkaren sa att om allt gick bra skulle Linn kunna gå om tre år efter totalt tre operationer och rehab.
Tills dess fortsatte Linn rulla i sin stol och kämpade på, även om skenorna skavde ibland.
Men ödet tänkte inte sluta utmana dem plötsligt blev Nina Andersson svårt hjärtsjuk och tvingades läggas in på sjukhus.
Elin tillbringade tre nätter på sjukhuset hos Nina, åkte hem bara för att laga mat och vila lite. På nätterna stannade Kristoffer hos Linn.
På fjärde dagen vaknade Nina, såg länge och tyst på Elin och sa sedan:
Elin, jag tror inte jag har så många dagar kvar. Gift dig med min Kristoffer han är en bra man och tillsammans kan ni hjälpa Linn på benen.
Skulle han ens vilja det? undrade Elin tyst.
Såklart han vill, log Nina.
***
En äldre kvinna höll en flicka med ryggsäck och blombukett i handen. Om man inte visste bättre kunde man tro det var hennes första dag i skolan.
Men egentligen började Linn i fjärde klass, fast det var hennes allra första dag i en riktig skola de tre första hade hon läst på distans hemma. Fyraor och femmor hade det blivit. Och nu gick hon till skolan på sina egna ben.
Mormor, jag är lite nervös, erkände Linn.
Det är ingen fara, du är ju tio nu! Titta, där kommer mamma och pappa!
Linn, varför så dyster? frågade Elin.
Hon är lite rädd bara, nickade Nina.
Ge mig handen! log Kristoffer. Vi går in tillsammans.
När du håller i mig, pappa, är jag inte det minsta rädd längre, fnittrade Linn.
Tillsammans gick de mot skolan, med mamma och mormor efter, lika glada och stolta de.