SISTA STRÅLEN
Alla på den medicinska avdelningen lade märke till överläkaren: män blickade med intresse, kvinnor med öppen avund. Den vita rocken passade hennes långa, smidiga figur och mörka ögon, och håret samlade hon i en prydlig knut i nacken, med den stärkta mössan ovanpå som gav henne några extra centimeter. Om det var de rätta klackarna eller bara hennes mjuka steg som dämpade ljudet var osäkert, men klickandet av hennes skor störde aldrig någon. Hon såg ut som fyrtiofem, men ingen på sjukhuset visste säkert hur gammal hon egentligen var. Stränga och kompromisslösa Siv Jönsdotter Blom kände både kollegor och patienter en berättigad respekt för.
Män, både patienter och läkare, försökte flirta med henne, bjöd ut henne, kom med chokladaskar och blombuketter. Men deras mod dog ut när de mötte hennes strama blick. Skvaller och rykten cirkulerade förstås. Någon sade att hon överlevt en olycklig kärlek, maken omkommit på havet eller som FN-soldat. Att hon mist sitt barn Vad som var sant och vad som var fantasier visste ingen.
Det enda alla visste var att hon bodde ensam, aldrig släppte någon nära, inte ens kollegor. Men kall och vresig kunde ingen kalla henne.
Djupt förälskad en gång i ungdomen, i kurskamraten och stilige Henrik Blom, hade hon andats genom honom. Henriks kyla inför hennes hängivenhet och lojalitet skrämde bort honom. Han lämnade Siv för en annan.
Sedan dess släppte Siv ingen in i sitt hjärta. Kanske älskade hon Henrik ännu, kanske var hon rädd för nya svek.
Hon stannade till vid sjuksköterskans expedition.
Ebba, kan du ge mig journalen för Alfred från rum fem? Jag ordnar epikrisen till imorgon. Med pärmen tryckt mot bröstet gick hon in på sitt kontor.
Han är frisk nog. Nu är det hans vilja och kroppens resurser som avgör hur snart han återkommer, tänkte hon medan hon fyllde i journalutdraget på datorn standardrutiner, labbsvar, ordinerade behandlingar…
Halvtimmen kvar av arbetsdagen rann iväg.
Siv låste dörren bakom sig men blev stående. Längst bort i korridoren stod en kvinna och prata lågt i mobilen, vänd mot fönstret. Orden Siv snappade upp var märkliga.
Nej. Lever. Levande som alltid. Bli inte arg. Jag sa det Jo, hur Tror du han inte visste? Vi tar det ikväll. Kvinnan lade ner telefonen och försvann mot trappan utan att se sig om.
Siv gick in i rum fem. Vanligtvis hade hon anmärkt om de tomma sängarna och riskerna med rökning, men den breda ryggen vid fönstret fick henne att lämna ämnet.
Alfred Lennartsson, imorgon började hon, men när han vände sig om, och hon såg smärtan i hans blick, tystnade hon.
Vad har hänt? Siv satte sig på sängkanten, för att inte möta honom uppifrån. Har du ont?
Kan ni låta mig stanna? Jag Jag har ingenstans att ta vägen sade han i trasiga meningar.
Jaså, hans plats är upptagen. Frun har en annan. Rakt ut sade hon: Slut på såpoperan. Jag tillhör numera en annan och förblir honom trogen. Och Lennart gick ut bakvägen, förlåt språkbruket, med en spark, muttrade den gråhårige mannen i hörnet.
Stämmer det? frågade Siv lågt.
Det var om henne kvinnan vid fönstret pratade. Hon hade hoppats på sin mans död, och nu, medan han låg på sjukhus, tog någon annan hans plats, kopplade Siv snabbt.
Alfred Lennartsson, storvuxen man i femtioårsåldern, hår som börjat gråna och sorgsna ögon, låg vänd mot fönstret och knep ihop käkarna.
Siv vände blicken mot sjukhusparken utanför. Slutet av april, knoppar sprängde de kala grenarna redo att släppa ut ny grönska. Men det stålgrå himlavalvet hotade med snöflingor. Solen syntes inte till.
Ingenstans alls? Vänner? Barn? frågade hon deltagande.
De har egna familjer. Någon dag kan jag bo men sen? Det är pinsamt att som jag irra från hörn till hörn. Jag visste väl att hon träffade någon annan. Tänkte väl att det skulle gå över
Alfred, några dagar gör varken från eller till och vi behöver våra sängplatser för andra. Siv tvekade. Vet du vad jag har ett hus på landet, åtta mil härifrån på bra väg. Stugan är solid men kräver lite omsorg. Ingen har bott där på länge. I morgon har jag med mig nycklar och instruktioner för vägen, sade hon, reste sig och försvann hastigt så han inte skulle hinna säga nej.
Otroligt! utbrast mannen från hörnsängen. Hon ser sträng ut, men du, det där är äkta omtanke. Tänk inte ens på att neka, Alfred. Din otrogna har inget på henne.
Körsbärsträden hade fällt sina sista blommor när värmen äntligen kom. På söndag morgon satte sig Siv i sin Volvo och körde ut på landet för att se till sin forna patient.
Hon blev glatt överraskad av förvandlingen fönsterbrädorna målade i glad blå färg, taket lappat och en helt ny trappbräda lyste vit på farstubron. Hon svängde in på gårdsplanen och stängde av motorn. Alfred Lennartsson klev ut på farstukvisten, klädd i t-shirt, slitna jeans och barfota. All blekhet och modlöshet var borta. Axlarna tillbaka på plats, ansiktet solbränt, musklerna på armarna började tränga fram. Han såg ut att leva, på riktigt.
Hej, jag ville bara titta till dig. Hoppas ingen bråkar med dig? Siv steg ur bilen och lutade sig mot dörren.
Ingen att bråka med. Tre gamla tanter bara glada att någon mer bor här. Sommarstugefolket har annat för sig, svarade han, och såg fortfarande lite chockad ut.
Du verkar må bra av lantluften. Och jobbet? Hon höll sig vid bilen, han bjöd henne inte heller in.
Jobbet mest på skoj. Han log snett. Efter lumpen insåg jag att jag bara kunde sätta soldater på rad. Jobbat som vakt lite här och där. Inget att ångra, pensionen är bra.
Nå, visa nu hur du bor, sade Siv äntligen och stängde bildörren.
Varför stod jag bara där som en idiot, slog Alfred sig för pannan. Blev överrumplad, ursäkta. Han gick först in och öppnade dörrarna.
Siv stod i dörröppningen. På det nyskurade grangolvet låg gamla trasmattor. Ljusa strimmor och skuggor dansade där över från spetsgardinerna i fönstret. Två blomkrukor med pelargoner stod i fönstret, och den gamla köksklockan tickade tryggt.
De där pelargonerna fick jag av Ingrid, hon längst ut i byn. Blev mycket trevligare här, tycker du inte? försökte Alfred småle.
Vad doftar det så gott av? Siv vände sig mot honom.
Hemkokt ärtsoppa och potatis. Smakar du? Nu blev han hastigt nervös och trippade fram och tillbaka. För första gången skymtade ett riktigt leende hos Siv. Lätt var det inte att lära mig laga mat. Jag har aldrig bott på landet. Men grannarna hjälpte mig, blev ibland rått, ibland bränt
Siv kände för att sträcka händerna över huvudet, låta ryggen knaka. Den hemtrevliga atmosfären svepte in henne, och minnena av mormor smög sig på. Hon hade inte varit här sedan hennes mamma gått bort. Hon hade inte mäktat med att sälja huset med alla minnen arvet från morföräldrarna, sedan bodde mamma här somrarna. Nu var även hon borta.
Minnet av bilen lastad med burkar av inlagda gurkor, sylt, svamp i väg tillbaka till stan för att ha hela vintern. Det var länge sedan.
Hur länge får jag bo här? Alfrred avbröt hennes tankar.
Så länge du vill. Jag har inte varit här på nästan tio år. Det gick bara inte. Men om du tillåter, vill jag gärna titta förbi ibland. Du har fått det nästan som när mamma fanns kvar varmt och välkomnande. Jag kan varken eller vill sköta hus och trädgård. Hon slog ner blicken, men Alfred svarade inte.
Just ja, jag har mat med mig! Siv småsprang ut till bilen.
Alfred andades ut. Han hade aldrig sett henne så förut utan vit rock och mössa. Den enkla sommarklänningen gjorde henne yngre. Några slingor av håret hade lossnat från den vanliga knuten. Hon var mer tillgänglig, liksom närmare. Alfred såg sina händer, såriga av ovana, och kände åldern smyga sig på.
Hon åkte när skymningen föll, och i stugan stannade en diskret doft av hennes parfym. Allt han rörde vid luktade Siv, vilket oroade och väckte ett hopp han inte känt på länge. Han insåg att han i själva verket var tacksam mot sin hustru. Natten blev sömnlös.
Siv kom tillbaka två månader senare, med mat och en ny fiskespö. Han hade lagat staketet, och med stolthet berättade han att gamla damer till och med från grannbyn kom för att få hjälp, och betalade med mjölk, grädde och ägg.
Torpstugan såg också stoltare ut, nästan som om den ville visa upp sina nya fönsterbräden. Se, jag har en riktig ägare nu.
Till vintern ska du få mina egna inlagda gurkor! skrattade Alfred, och Siv såg nöjt att magen krympt och hållningen blivit rak. Hon rodnade under hans blick.
Solen sjönk bakom den avlägsna skogen och färgade allt orange.
Vänta Alfred for upp och försvann.
Siv strövade runt i huset, såg spår av en ny människas liv. Hon förstod att Alfred blev borta länge, och gick ut på trappan, vidare till trädgårdslandet. Där satt Alfred, lutad mot staketet.
Alfred! Hon sprang dit och föll på knä.
Hon mätte pulsen, rusade efter första hjälpen-väskan till bilen, kom på att hon glömt ett glas vatten och hämtade det inne. Iklädd en lätt klänning kom hon springande tillbaka, blåsten tog tag i klänningens släp. En injektion behövdes nu, tänkte hon, tryckte en tablett i handen på Alfred och såg till att han drack.
Efter en kvart var han på benen, och Siv hjälpte honom in och satte honom på sängen.
Solen tog mig ursäktade han sig. Jag ville bara plocka in lite gurkor åt dig. Stanna sa han tyst, för första gången på du.
Siv stod tyst. Han lutade huvudet mot hennes mage och jämrade sig lågt.
Lyckan är sådan; man ropar, letar, undrar om den gått vilse. Till slut vänjer man sig vid ensamheten, slutar frukta svek. Men plötsligt korsas två vägar, och livet tar ny riktning tillsammans.
Kärlek finns i många skepnader. I ungdomen hetsig och total, med åren blir den varm och lugn likt den sista solstrålen som smeker marken just innan natten faller.
