Jag var åtta år gammal när min mamma lämnade hemmet. Hon gick ut till hörnet, hoppade in i en taxi och kom aldrig tillbaka. Min lillebror, Calle, var bara fem då.
Efter det vände allt upp och ner hemma. Pappa, Sven, började göra saker han aldrig någonsin hade behövt tänka på tidigare: gå upp långt innan tuppen för att svänga ihop frukost, lära sig tvätta kläder utan att allt blev beige, stryka skjortor med varierande framgång och karda våra blonda ruffs till något slags frisyr innan skolan. Jag såg honom mäta upp för mycket ris, bränna fiskbullarna och glömma bort vilka kläder som bör tvättas separat. Men trots sina små missar såg han alltid till att vi hade det vi behövde. Trött kom han hem från jobbet, satte sig med våra läxor och signerade matteböckerna, fixade smörgåsar till nästa dag.
Mamma hörde aldrig av sig. Pappa tog aldrig hem någon ny kvinna, presenterade aldrig någon som sin partner. Vi visste att han gick ut ibland och att han ibland kom hem sent, men hans privatliv var, som man säger i Sverige, lika privat som en full folkpensionär på stadens bibliotek. Hemma var det bara jag och Calle. Jag kan inte minnas att han någonsin sa att han blivit kär igen. Hans liv blev en lång serie av jobba, komma hem, laga middag, tvätta, sova, upprepa.
På helgerna drog han med oss till parken, till Mälaren, på promenad genom Täby centrum fast mest för att titta på skyltfönstren och drömma om grejer ingen egentligen behövde. Han blev så småningom expert på att fläta hår, sy fast knappar och slänga ihop schyssta lunchlådor. När det behövdes utstyrsel till skolans Luciafirande eller något maskeradjippo, svängde han ihop dräkter av kartong och gamla gardiner. Inte en enda gång klagade han. Han sa aldrig: “Det där får ni ta med mamma!”
För ett år sen gick Sven bort, lika hastigt som ett aprilväder. Inget utrymme för dramatiska avsked. När vi gick igenom hans saker hittade jag gamla anteckningsböcker där han noterat hushållsutgifter, viktiga datum, glömda meddelanden som “betala dagisavgiften”, “köp nya stövlar”, “boka tid hos barnläkaren”. Inga kärleksbrev, inga bilder på någon annan kvinna, inte ens ett halvt sms. Bara spår av en människa som levt för sina barn.
Och när nu pappa är borta finns en fråga som tuggat i mig: Var han lycklig? Mamma for för att jaga sin egen lycka. Pappa stannade kvar och det känns som om han fick släppa taget om sin. Han skapade aldrig en ny familj. Aldrig ett hem med någon ny partner. Han var aldrig någon annans förstaval, förutom för oss.
Men idag inser jag att jag haft en helt enastående pappa. Jag fattar också att han var en man som blev ensam så att vi slapp vara det. Och det gör ont, för nu när han är borta undrar jag om han någonsin fick den kärlek han verkligen förtjänade.
