En tillfällig möte
Emelies dunjacka värmer henne bara nerifrån. Dunet har sjunkit ihop, och upptill har jackan förvandlats till ett tunt skal, genomblåst av alla vindar. Som tur är räddar stickade långkalsonger, yllestrumpor och en sjal dragen över axlarna henne från kylan.
Bilen som hennes väninna Malin lovat, en bekant från marknaden, svek. Så nu står de, omringade av kassar, och försöker få lift. Kassarna ryms knappast i en bil, så de sprids åt olika håll för att försöka på var sitt håll.
När Emelie fortfarande jobbade hos sin chef var det aldrig några problem. Men pengarna räckte inte hon försörjer själv två barn, och för några månader sedan började hon resa för att köpa hem varor med Malin.
Det blev inte mer pengar, varorna är ännu osålda, men problemen blev desto fler.
Nu måste hon varje morgon släpa ut varorna till torget, och varje kväll dra med sig allt hem igen, släpa upp till fjärde våningen i omgångar om sonen förstås inte är hemma.
Nyligen sjöng hon högt “Vi kräver förändring” och nu har dessa förändringar kraschat in i hennes liv. Fastighetsbolaget där hon jobbade lades ner, och de blev uppsagda. Hennes man “försvann” för länge sedan och Emelie hade ingen annat val än att börja småhandla. Hon hade alltid tyckt att försäljning absolut inte passade henne.
Nu står hon alltså på vägkanten, i snösörjan under fötterna. Visserligen är hon fortfarande ung, men läpparna är nariga, ansiktet rödblåst av otaliga timmar på torgets vinddrag och ögonen tåras.
Bilarna forsar förbi och stänker grå sörja. Emelie försöker undvika att titta på smutsen; istället tittar hon på de snötäckta taken och träden, där snön är vit och orörd. Det räcker med grått i livet ändå, det kan man gott låta bli att se på.
Hon vinkar igen försöker få tag i en bil, och till sist stannar en lika smutsig bil som allt annat omkring.
Kan du köra mig till Stadsgårdsgatan för en rimlig peng? säger hon till den öppna dörren, men tystnar plötsligt.
Hon kände igen honom direkt. Det kändes som att ingen tid alls hade gått. Han såg till synes likadan ut, om än ännu bättre samma seriösa, lite gåtfulla blick, lätt upphöjda ögonbryn och ett litet leende.
Medan hon samlar sig stiger han redan ut, slänger ner hennes tunga kassar i bagaget.
Emelie slår sig ner i framsätet, rättar till sjalen och försöker hitta förklaringar till sitt utseende – beredd att ursäkta varför hon just idag ser ut som hon gör. Han måste känna igen henne också, det är hon säker på.
Eller…
Hur många år har gått? Hur många?
***
Hon var tjugotvå då. Till sin praktik före examen skickades hon till ett gammalt skogsförvaltning utanför Östersund. I Uppsala väntade fästmannen Erik på henne. Allt gick enligt planen: praktikexamenbröllop.
Vad kunde tre månaders praktik förändra? Ingenting…
Emelie hyrde rum hos en äldre dam vid namn Birgitta. Hon arbetade också i skogsvården och delade sitt hus med en dövsvag svärfar. Emelie hade alltid haft lätt för att få vänner, och de tog hand om den gamle tillsammans.
En dag får svärfadern ett anfall. Emelie rusar ut efter hjälp, men ingen är hemma. Då rattar en traktor förbi utanför. Hon vinkar. Där kliver en lång, stilig kille ut allvarlig blick, nästan mystisk.
De springer in, han lyfter lätt upp gubben och bär honom ut till traktorn. Emelie sätter sig bredvid. Hon oroar sig hela vägen ska han fixa det?
Jo då till vårdcentralen kommer de, ambulansen hinner de också ikapp. Killen åker med i ambulansen, tillsammans med Emelie.
Först när gamla mannen är omhändertagen pratas de på riktigt.
Det visar sig att de jobbar i samma organisation, bor grannar. Han heter Johan.
Men kvällen blev sen. De lämnade den gamle på sjukhus, i sista stund. Hur skulle de ta sig tillbaka nu? Ambulansen vänder inte om på de smala grusvägarna.
Kom, min polares mamma bor nästgårds. Vi sover över där, åker tillbaka med grabbarna imorgon bitti.
Emelie var lite på sin vakt, men han kändes reko.
Näe, det känns konstigt. Jag sover på sjukhuset i natt, ni hämtar mig imorgon. Okej?
På dessa obekväma stolar? Struntprat. Moster Majken är snäll, huset är stort. Jag sover i ladan.
Emelie ger sig. Och han hade rätt hon sover gott på höga, mjuka madrasser tills Majken väcker henne. Kvinnan är gästvänlig och pratar under frukosten om Johan att han haft en fru, men hon var besvärlig och stack, lämnade honom ensam med lille sonen. Nu sliter han på sitt bygge, håller svin och säljer kött. Majken prisar honom säkert för att Emelie kanske lagt märke till honom.
Emelie bara skrattar. Nej, hon har sin Erik snart färdig ingenjör, ung och lovande. Dessutom intresserar hon sig aldrig för frånskilda män med barn.
Men efter detta stöter de på varandra överallt på hyggena, i matsalar, eller ute på gatan. Birgitta känner honom sedan länge, och tillsammans ser de till att gammelfarfar får komma hem igen.
Du är nog Johans typ, viskar Birgitta. Jag frågade, han rådnar som en pojke. Ni passar ihop.
Sluta nu, jag har ju Erik.
Han är ju inte make än. Johan är trygg. Och pojken behöver en mamma.
Emelies hjärta rusar. Hon börjar också se efter Johan överallt. Ståtlig, självsäker, stabil. Omtyckt av alla.
Snacka med Lundgren om det där, hörde hon ofta på jobbet.
Hon, som råkat hamna i byn som den där speciella en riktig stadskvinna. Lång, elegant, i en kappa ljus som latte, hopplöst opraktisk för vårleran. Hon tycks sväva över geggamojan. Männen harklar sig och slutar svära när hon närmar sig.
“Kvinnan, ers höghet! Vad gör du här?”
Vänta lite Emelie, jag skjutsar dig.
Det är inte långt, men det regnar. Emelie går mot Johans traktor.
Vem tar hand om din pojke? för henne är en man med barn alltid vuxen, även om Johan bara är ett par år äldre.
Men du, säg du, inte ni. Pojken är hos mormor. En granne hjälper också till. Han går på förskola. Växer
Vad heter han?
Oskar, säger han med värme i blicken. Livlig som få. Håll koll på honom. Mormor skäller mycket. Han ser på Emelie. Tycker du inte om att vara här?
Jo då, annars funkar det.
Vänta bara tills snön smälter. Det blir grönt och vackert här. Ån där, du vet. Enda minus är att gatlamporna inte funkar. Men det ordnar vi.
De kör genom den mörka bygatan. Kommunen sparar på gatubelysningen det finns inte pengar helt enkelt. Och genom sitt det ordnar vi tar Johan som vanligt ansvar för hela byn.
Om hon bara hade förstått redan då att ansvar det är den viktigaste egenskapen hos en man.
Hans uppvaktning blev tydlig. Han tittade förbi, släpade ved åt Birgitta, hämtade medicin åt gubben. Men Emelie stretar emot sina känslor.
Hon kan inte föreställa sig ett liv här på landet. I staden har hon ju Erik och hela släktens bröllopsplaner väntar. Hur skulle Erik ta det? Och hans mamma? Hennes egna föräldrar?
Ska du verkligen bo på landet? skulle de fråga skeptiskt.
Och så får de veta att brudgummen är frånskild, har barn och föder grisar. Och deras dotter Hon som precis tagit examen.
Om kvällarna, när bara hundskall och vind hörs, tänker Emelie ändå på Johan, på hur han skulle älska henne, tacka henne om hon blev hans sons mamma. Och egna barn skulle komma, och likna honom.
Men skillnaden mellan fantasi och verklighet är stor hon inser att hon nog inte kommer våga. Erik har redan köpt ringar. Hans mamma sparar till bröllop. Och hennes egna föräldrar Man kan inte göra så mot folk.
Men hjärtat fladdrar ändå i förväntan inför kärleken. Och våren gör allting mer förvirrat.
Emelie tycker nu att hon aldrig älskat Erik, men Johan har hon lärt sig älska på riktigt. Dramatiskt blir det också det gör allting ännu mer romantiskt.
En kväll, i ett ögonblick av stor dramatik, är det nästan Emelie själv som tar initiativet. Hon förstår inte själv varför: var det ett avsked till det gamla, eller ett avsked till den nya kärleken? Johan försöker hejda, ser henne i ögonen, men till slut ger de efter. Det är hennes första gång och allt är så vackert att hon inte ångrar det.
Men något slutgiltigt beslut fattar hon aldrig. Dumhet, naivitet, eller bara brist på livserfarenhet?
En dag vid brunnen sker något avgörande. Hon ska hämta vatten och ser en liten, ljus pojke.
Han klänger på brunnen, försöker dra sig upp. Farligt, han kunde trilla i! Emelie skyndar sig.
Hörru! Inte klättra där! Vart är din mamma?
Hon spanar. Längs vägen kommer en tjej småspringande en liten grå mus. Pojken sliter sig, kastar sig gråtande om mammans ben.
Han försökte klättra, jag bara…
Oskar, gråt inte, det får man inte. Du vet det.
Tjejen ser på Emelie, sorgset, avvaktande. Nickar.
Jag hade inte koll. Han smet. Tack i alla fall.
De går iväg.
Oskar? Johans Oskar? tänker Emelie och känner ett sting. Detta är någon annans barn en total främling. Det skulle ta tid att vänja sig vid honom.
Sen kommer Johans mamma Solveig. Hon gråter, säger att Oskar vant sig vid Linnéa, grannflickan som hjälper, och att Linnéa älskar Johan. Det var fridfullt tills hon alltså Emelie dök upp och rörde till allt.
Emelie blinkar förvånat det har hon inte alls förstått. Hon en inkräktare? Det är ju Johan som rört till hennes liv! Hon trodde sig vara drabbad, men var tydligen orsak till någon annans sorg.
Johan ber henne stanna, att inte åka. Han följer henne till tåget, försöker förklara att hans mamma och Linnéa har fantiserat ihop det mesta. Linnéa är för tyst, för försiktig, för blek bredvid den färgstarke Johan.
Hon är tyst, nästan alltid generad, sa Birgitta. De passar inte ihop. Men ni …
Men Emelie var sårad. Nu ville hon inte höra något om att hon förstörde andras liv. Hon skulle få sin egen en stadshistoria. Alla tvivel är plötsligt borta. Johan finns inte längre hon åker hem till Erik.
Så står han på perrongen: rutig skjorta, ärmarna uppkavlade, breda axlar, sorgsen rynka mellan ögonbrynen, blicken tom. Så minns hon honom år efter år.
Hon gråter till tågets dunkande.
Så slutade hennes tre månaders praktik.
Men ungdomen läker. Hon ser bara framåt. Gifter sig med Erik, livet rullar igång.
**
Nu sitter Emelie alltså i framsätet, rättar till sjalen och förbereder sig att förklara varför hon ser så medtagen ut. Han borde känna igen henne.
Eller… Har hon förändrats mycket? Blivit rundare, nariga läppar, den där hopplösa jackan, sjalen…
Hur många år har gått?
Sexton. Jo, sexton år.
De första minuterna kör de under tystnad.
Vilket väder, säger Emelie medan en mötande bil skvätter vatten.
Ja, här i stan är det grått. Men utanför, där är det rent och stilla. Vägarna är märkligt nog skottade.
Du bor där ute?
Ja, åker fram och tillbaka. Har ärenden.
Tack för skjutsen annars, vår bil pajade. Jag brukar fixa själv, men idag… Jag betalar gärna…
Han vänder huvudet, ser lite sårat på henne med sin gåtfulla blick och hon förstår, han kände igen henne.
Hej, säger hon lågmält.
Hej, Emelie.
Du kände igen mig alltså? Jag trodde du glömt.
Inte glömt, svarar han allvarligt och ser på vägen.
Och då stramar något till inom Emelie rösten, händerna, blicken, allt från förr väller upp. Det blir så varmt att hon sliter av sig sjalen.
Hur står det till, Johan? frågar hon till slut.
Han dröjer lite, skakar av sig sin egen förstämning.
Jo, det rullar på. Man får kämpa. Tiderna är ju så. Du själv?
Du jobbar kvar där på förvaltningen? försöker hon, vill prata om gemensamma bekanta.
Nej, det där försvann i krisen. Jag har eget nu.
Bra, det är nog bäst. Har du gård? frågar hon, minns att han födde grisar och sålde kött.
Både gård, bolag, och vi säljer köttprodukter också.
Ja, det gör ju alla nu för tiden.
Plötsligt minns Emelie hur hon sett hans namn på korvpaket Johanssons Chark. Hon hade trott det var en slump.
Vänta nu… korv och färdigmat från Johanssons, är det ditt?
Kan man säga. Inte gott alltså? Han skrattar, men ser lite ledsen ut.
Nej, tvärtom, min mamma köper det alltid. Jag hade ingen aning…
Han förklarar, nästan självironiskt.
Vi började småskaligt. Gården växte och vi blev fler arbetslösa i bygden. Det gick i gång. Sen byggde vi fabrik, och nu säljer vi över hela länet.
Starkt jobbat! Driver du själv?
Vi är ett team, men ja, jag äger. Men ensam hade det aldrig gått. Många från byn är med. Nu säljer vi i nästan hela landet.
Otroligt.
Emelie känner det svider i magen. Hon i trött dunjacka och stövlar, den forna stadsdamen och han, byns traktorkille, är nu företagare. De har bytt plats.
Hur är det med din son?
Johan ler.
Tre söner har jag nu.
Tre barn? Och du?
En pojke och en flicka, säger Emelie, torkar svetten av pannan.
Oskar är i lumpen. Han var utomlands, vi var oroliga. Linnéa blev gråhårig nästan. Men nu kommer han hem i vår. Mellangrabben går på gymnasiet, yngste går i femman.
Linnéa… alltså gift med den där försiktiga tjejen.
Emelie vill säga hur många gånger hon ångrat att hon reste därifrån. Speciellt nu, när hon ser honom…
Men maken Erik visade sig vara oduglig. I början höll det ihop, jobbade som ingenjör, de flyttade till Småland, fick tjänstebostad. Men snart började han byta jobb, dricka, förlorade hemmet, och de flyttade till svärmor. Till slut stack Erik och svärmor blev omöjlig.
Emelie orkade inte, skilde sig och flyttade hem till sin mamma. Pappan, hennes klippa, fanns inte längre.
Allt detta vill hon säga men yttrar bara:
Min son går första året i gymnasiet nu. Dottern går i åttan. Tiden flyger.
Ja.
De blir tysta. Båda vill berätta om det viktiga, men tror att bara det är viktigt för dem.
Emelie känner skuld mot Johan, men minns hans gråtande mamma, Linnéa det var ändå de hon lämnade. Fast det var ren stolthet och naivitet då.
Hur har du det? frågar han till sist.
Som du ser. Uppsagd. Driver eget nu. Det är svårt, ensam…
Din man? Erik, var det inte?
Du kommer ihåg? Otroligt.
Emelie, jag såg dig som brud. Jag körde efter ert kortege hela vägen till restaurangen.
Va? Hon vänder sig häftigt.
Majken sa dagen innan: Släpp det nu, hon gifter sig i morgon. Jag slängde mig i bilen, åkte som jag var. Du var så lycklig. Jag visade mig inte. Åkte hem och friade till Linnéa.
Nej… Om jag bara vetat…, säger Emelie tomt.
Det hade bara förstört. Du var lycklig, vacker, förväntansfull.
Kanske. Men det höll inte. Fem år, sen skilde vi oss. Flyttade hem med barnen.
Tråkigt, säger han.
Jag klarar mig. Jag har blivit starkare. Barnen har det bra, pluggar. Äldsta vill läsa till läkare. Jag får stå på torget, i stövlar och allt, men jag kämpar. Min plats är blåsig och kall, men det säljer. Man får hålla sig kvar.
Hon vill visa att allt ändå är okej. Ingen storföretagare kanske, men hon klarar sig.
Johan lyssnar, med rynkan i pannan, och är tyst.
Hur har ni det då? Linnéa?
Han rycker på axlarna, verkar frånvarande.
Hon? Jo, det rullar. Hon bakar bröd.
Själv?
Först. Sen… känner du till “Bagarhuset”? Bageri och butik.
Visst. Varit där någon gång. Hon…?
Ja, det är hennes verksamhet numera. Jag byggde det åt henne. Hon var duktig från början, så vi körde igång.
Emelie minns en gång drog en väninna med henne till Bagarhuset. Hon visade bakverken och pekade ut den lilla, resoluta affärskvinnan i vit rock och rosa scarf. Redan då tyckte Emelie att hon såg bekant ut.
Nu faller allt på plats.
Det är här, va? säger Johan och spanar gatunumret. Emelie samlar sig.
Nästa kvarter.
Men Johan stannar och kliver ut.
Och det känns som i en dröm: han rusar mot blomsterkiosken, kommer tillbaka med en fantastisk bukett prästkragar. Han öppnar hennes dörr, lägger blommorna i hennes knä ovanpå stickbyxorna.
Emelie ser på blommorna, det blir suddigt framför ögonen. Hon torkar snabbt bort tårarna hon ville ju visa sig stark.
Sedan bär han upp kassarna åt henne, ända till dörren, trapphusets väggar klottrade. Emelie håller blommorna stelt mot bröstet.
Vill du komma in? Egentligen vill hon han ska tacka nej det kan vara rörigt hemma, varor, kartonger och påsar utspridda, och mamma där med tusen frågor.
Fast… kanske borde han få se?
Jag måste åka, Emelie. Har fullt upp idag, säger han, håller hennes handled någon sekund.
Sen springer han snabbt ner för trappan.
Ska hon ropa? Berätta allt?
Emelie ser honom försvinna och inser plötsligt att det är ännu tyngre för honom. Nu säger han adjö, de ses inte mer. Med det känns det plötsligt lättare.
Hon släpar in kassarna.
Där står mamma redan på hallmattan: frågor, bekymmer, nyheter. Men Emelie hör inget hela handen bränner efter Johans händer. Hon lägger stövlarna på elementet, gör allt av vana.
Mamman följer henne runt, mal på om allting, märker inte att dottern inte svarar.
Sen, när Emelie bytt om, lunchat, frågar hon:
Mamma, minns du killen jag berättade om innan bröllopet? Från praktiken, i den lilla byn? Han uppvaktade mig… Började med grisar och allt.
Jo, något minns jag. Vad är det med honom?
Du sa ju då: inte ska du bo på landet och föda grisar.
Och det var väl tur! Du hade suttit i dynga nu.
Jag träffade honom idag.
Träffade? Och var då?
Spelar ingen roll. Mamma, köttet och charken du älskar det är hans företag. Och brödbutiken hans fru driver den.
Mamma fryser mitt i rörelsen, smärtan fladdrar till i hennes ögon. Hon blir tyst, och säger försiktigt, nästan för sig själv:
Men man kan ju ändå inte välja sin väg. Om det bara gick, hade folk slagits om lyckan.
Och Emelie tycker plötsligt synd om sin mamma.
Det går bra, mamma. Vi lever ju. Idag sålde jag två kostymer och tre jackor. Vi klarar oss. Oroa dig inte!
Så är det. Om man visste var man föll skulle man lägga ut halm. Så är det, säger mamma och går in i sina egna tankar.
Snart kommer sonen hem. Lång, allvarlig, lite gåtfull blick. Emelie ser nu ännu tydligare hur han liknar sin riktige far.
Och hur trodde hela släkten då att en trekilos baby kunde ha varit sjumånaders? Men det trodde de. Emelie var inte känd för flyktiga förbindelser.
Sonen sätter sig vid bordet.
Mamma, lova att inte skälla, men jag har fått jobb i ridskolan. Vi får betalt per häst. Jag lovar, det stör inte plugget. Jag svär, mamma…
Emelie suckar. Igår hade hon blivit arg, idag…
Gör det, Andreas. Du är vuxen nu. Allt hederligt arbete är värt något. Och du behöver pengar. Jag säger ja.
Sonens ansikte lyser upp och något är annorlunda hos hans mamma. Det känns tryggt.
Men Emelie kan inte sova. Hon gråter inte, är inte ledsen. Något konstigt råder inom henne.
Hon ser på de vita prästkragarna och tänker på sitt öde, dagens möte, på hur de båda nu måste gå vidare in i en ny fas av livet på var sitt håll.
Förra gången delade mötet hennes liv i före och efter. Så känns det även nu.
I bådas framtid väntar ännu överraskningar, nya chanser till lycka. De kommer inte ses igen, men ändå på något sätt påverka varandra.
Allt som sker, sker av en anledning.
Och dagens möte gav henne något mycket, mycket viktigt att förstå.
