Jag vill leva, Anders!
Lars-Henrik, Lars-Henrik, hur mår du?
Sjuksköterskan Maja grep tag i kirurgens ärm. Men han vred sig undan, lutade sig mot väggen, böjde huvudet djupt fram och teg.
Med ett stänk av stolthet tänkte Maja, som representant för hela sjukvårdspersonalen, att läkare sliter ut sig och ger allt för patienterna ofta till utmattningens gräns! Men vem bryr sig? Patienten, som precis opererades av Lars-Henrik, kommer aldrig att se det.
Lars-Henrik, mår du bra? Jag kan hämta hjälp…
Nej då, inte nödvändigt. Han lyfte trött huvudet från väggen, vacklade mot personalrummet, vände sig i dörren mot den oroliga sköterskan: Det är lugnt, oroa dig inte.
Han slängde sig på den svarta lädersoffan och låg kvar en stund. “Är det verkligen lugnt?” Det var inte första gången han drabbades av de där yrselattackerna. Utmattning, antagligen.
Förr hade han faktiskt haft lediga helger, riktiga sådana då han och frun kunde gå på middag hos någon vän, eller ta med barnen till Djurgården eller en sväng ut i skärgården.
Nu var det annorlunda. Alla läkare jobbade för tre och vilan förvandlades till ett undantag. Dessutom var det Lars-Henriks andra äktenskap, frun var yngre, barnen gick i skolan, ekonomin haltade och bilen behövde bytas ut.
Men det var inte det viktigaste. Istället handlade det om ett inre behov: han ville vara behövd, önskad, bäst. Han drömde om kollegors respekt och att få känna sig som vinnare i läkarvärlden Och egentligen hade han lyckats under två decennier. Patienterna stod på kö, kollegorna uppskattade honom, han blev inbjuden till olika symposier, fått bra betalt och fina lovord.
Pär, han ringde till sin kompis narkosläkaren, Är Elin på jobbet idag?
Tja, Harry. Jo, hon har skift.
Redan samma dag låg Lars-Henrik i Elins MR-maskin och lyssnade till de fasansfulla ljuden musiken i hörlurarna hjälpte inte ett dugg.
Och plötsligt kom skräcken ett tryck över bröstet och viljan att trycka på larmknappen och bli utsläppt. Han försökte tänka på något trevligt för att distrahera sig. Men vad? Vad kunde han minnas med värme?
Hans minne vandrade bakåt, steg för steg. Andra äktenskapet Ordnat liv, stabil karriär, barn, en fru som en gång var hans dotters lågstadielärare.
Men MR-maskinens dova buller kvävde alla försök att minnas lyckligare tider. Allt han såg var arbetsdagar, hem, rutiner. Det första äktenskapet ännu sämre, kantat av jobbig skilsmässa, minnen han helst slapp nudda vid.
Studentlivet då? Ja, om de första fyra åren räknades.
Och där fastnade hans tanke, sjönk in i ett stillsammare förflutet: byggjobbet på somrarna, kompisarna, Malin i studentmatsalen som alla förälskade sig i…
Lars-Henrik, Viktor och Anders tre medicinstudenter som blivit vänner redan på intagningsprovet i Uppsala, som för samtliga var en ny stad. De bodde på korridor.
Anders smal, glasögonprydd, från en småstad i Dalarna, blyg men med en märkvärdig aura. Folk drogs till honom, ville höra hans lugna ord och drunknade i hans klarblå, trygga ögon bakom glaset.
Han hade ett minne som en dator, kunde alla tentafrågor utantill, svarade på rubbet.
Viktor var hans motsats stor och högljudd, son till skogsbönder i Jämtland. Han pratade jämt och svängde mellan gapskratt och nervositet inför tentorna, snabbt vän med alla på våningen och ofta mer upptagen av att skriva fuskpapper än att plugga.
Lars-Henrik var också nervös inför antagningen och tvivlade på sig själv. Han förundrades över Anders djupa kunskap och Viktors charm. Michel, fjärde killen i deras korridorsrum, var den ende som missade antagningen de andra tre blev kvar tillsammans.
Första året fick de ingen studentlägenhet än, så Anders mamma, Maj-Lis, kom och hittade en trerummare åt grabbarna.
Må Gud välsigna er, pojkar! Bo i harmoni, sa hon när hon bott kvar några dagar, kärleksfull och omtänksam. Hon lagade matlådor för en hel månad.
Wow! Din mamma är något för sig, Anders. Vad jobbar hon med?
Bokhandeln i kyrkan, svarade Anders medan han åt.
Kyrkan? de andra såg förvånat på honom.
Säljer stearinljus och små biblar, ibland mer
Är hon religiös då?
Javisst. Och jag också, sa Anders enkelt.
Blickarna fladdrade mot ikonerna i köksfönstret.
Är de dina? Jag trodde din mamma glömde dem…
Dem lämnade hon kvar till mig.
Viktor var alltid snabb i repliken:
Skämtar du? Varför pluggar du läkarlinje om du ändå tror på ja trams? Typ “Gud hjälper…”
Läkaren botar kroppen, Gud botar själen, svarade Anders lugnt, så de ryckte på axlarna.
De undvek att prata tro efter det, fast de såg Anders göra korstecken ibland, när ingen annan såg. Han var en fin vän, dämpade bråken mellan eldfängda Viktor och envisa Lars-Henrik med stillsamhet och effektivitet.
Vardagen berörde honom nästan inte; städade gör man, punkt. Om Viktor och Gura blev ovänner över städning plockade han bara upp trasan och satte igång.
Ska vi bråka om dammtussar? Bättre att städa…
Och då hjälpte de andra till av bara farten.
Anders måste ha varit välsignad eller ovanligt begåvad för han klarade första tentan bäst av alla. Greppade latinet som om han varit född i det. Han blev limmet i gruppen.
Han blev också först kär av dem. Proppen på kåren ledde honom till Gunnel liten, svartluggad, energisk men samtidigt snäll. Redan under andra året höll de varandra i handen.
Viktor, för sin del, visade sig snart vara en skicklig praktikant. Redan första vintern på andra året gjorde han praktik på ambulansen. Han blev snabbt betrodd, fick ansvar vid svåra procedurer och lärde känna alla på avdelningen. Till slut blev han frivillig på onkologen i länets universitetsklinik.
Lars-Henrik pluggade metodiskt. Några högsta toppar blev det inte, men han ville bli en riktigt bra läkare.
***
Magnetkameran rullade ut honom till verkligheten igen. Han tittade ut genom fönstret och tog ett djupt andetag. Varifrån kom den där klaustrofobin?
Elin kom in och började ta av honom utrustningen.
Nå, hur ser det ut? Har ni kollat redan?
Vänta lite, läkaren gör beskrivningen nu. Kom förbi senare, så ska jag…
Elin verkade nervös, gömde blicken.
Jag hämtar det i morgon. Nu vill jag bara hem.
Han hann knappt lämna avdelningen innan Elin ringde och kom i egen hög person med beskrivningen, skivan och bilderna.
Lars-Henrik, du är läkare, du förstår. Men vänta inte med det här. Gå till Åke Åberg, låt honom titta.
Han öppnade beskrivningen snabbt, satte i skivan i datorn och snurrade bilderna länge utan att förstå att det var hans egen hjärna hans inflammationshärd han såg på skärmen.
Han kände sig som om han tittade på en patients bilder, inte sina egna. Det gick inte in, inte ens på vägen hem i bilen. Kunde inte tro det gällde honom.
***
Åke Åberg var den bästa neurokirurgen på kliniken.
Jag borde linda in det, men du är skickligare kirurg än jag, Lars-Henrik. Inga lögner. Du ser ju själv…
Mm. Är det kört?
Nej, Åke kisade, skruvade på sig. Du vet ju det är kirurgens och, tja, Gudens händer som avgör.
Det känns bara så overkligt. Jag hade planerat att åka till Stockholm på läkarstämman med familjen. Nu Vad hade du gjort?
Jag hade Jo, jag åkt till Stockholm men jag hade sökt mig till Simon Röhnkvist på deras klinik. Mirakel sker där. Och statistiken är bäst. Men det är kö ett år i förväg. Vi får hoppas kontaktnätet kan hjälpa. Du är ju känd. Vi får försöka
Lars-Henrik fortsatte arbeta, opererade, gav diagnoser, höll sig flytande. Värken störde honom knappt, svagheten och yrseln höll han i schack med egen medicinering.
Han började söka vägar till Röhnkvist. Åke hade rätt plats där var nästan omöjlig.
Dags att berätta för frun, vilket satte igång packandet för resan till Stockholm.
Inger, jag måste åka till Stockholm själv.
Vad? Varför det? sade hon, höll i en blus, lät händerna falla och såg på honom sårat. Skojar du? Och barnen då?
Jag ska inte på konferens eller konsert Jag måste till sjukhus. Jag har en hjärntumör. Han sa det långsamt, förvånad själv över att orden kom ut. Men nu var det sagt.
Inger såg på honom, ögonen fylldes.
Herregud, Lars… Hur? Men du Jag åker med dig.
Nej, det handlar om väntan. Jag reser för att vara på plats, hoppa in om det blir en lucka Men det kan ta lång tid.
Är det verkligen så illa? Hon satte sig bredvid och bad honom berätta allt.
Han bröt ihop som ett barn, snorade, berättade ostrukturerat om misstankarna, undersökningarna, resultaten, men också om tankarna, livet, förhoppningar…
Inger lyssnade, höll sin blus, rynkade pannan, var tyst, såg på sin vilsne make. Han tänkte att en sådan förtrolighet aldrig hade funnits i det första äktenskapet.
***
Jehovas vittnen brukar säga nej till blodtransfusion, predikade professorn. Kyrkan motarbetar transplantationer, surrogatmödraskap, fruktansvärda dogmer och … Tor och Odin, vetenskap och religion är oförenliga.
Det stämmer inte, hördes en röst ur auditoriet.
Ursäkta?
Jag, Anders reste sig. Kyrkan och vetenskapen är båda till för att hjälpa människan.
Vågar du argumentera?
Nej. Det är bara så.
Kom upp här! Professorn lockades av situationen. Anders gick fram, samlad.
Professorn ställde frågor om teologi och etik. Anders svarade lugnt, värdigt.
Kyrkan värnar människans själ. Kan par inte få barn naturligt, vägleder kyrkan dem till ödmjukhet och kanske adoption. Provollonen inom äktenskapet är accepterat men inte med tredje parts gener. Det bryter äktenskapets löfte.
Men varför mot surrogatmödraskap, då det ändå är deras egna genetiska celler?
Surrogatmammans känslor räknas också, och barnets rätt. Det är komplicerat och sårar ibland.
Struntprat! Professorn höjde rösten. Skulle Gud önska att någon barnlös lider? Såg själv hur gamla troende förvägrade donation av sin döda sons hjärta och en pojke dog. Ni hindrar vetenskapen!
Anders stod med sänkt huvud, såg bara emellanåt på professorn med en sorts ömklig förståelse. Hans tro var en stilla följeslagare, en väg mellan själens djup och människorna han älskade.
Trots all högljudd polemik kände auditoriet att professorn förlorade debatten. Men problemen kom efteråt. Anders kallades till rektor, blev tystare, delade bara med Gunnel. Sen kom brevet: “Min väg är en annan förlåt och tack…”
Lars-Henrik och Viktor blev förkrossade. Han, klassens stjärna! Bytt till prästseminariet! De letade upp Gunnel, men hon sa inget. Pojkarna åkte till Anders familj.
Maj-Lis, lycklig, bjöd på kakor och berättade att sonen blivit präststudent. De åkte hem med korgen full av bullar men lika frågande.
Hur kunde han, alltså? Vilken dåre, muttrade Viktor.
Vi svär också: guuud, alltså Det smittade säkert av sig. Dummer, han är, Anders!
***
Djupdyk i själavård? Nä, gå till en vän, sa Åke när Lars-Henrik berättade om resan till vännen. Biljetten till Stockholm låg klar. Han var rädd för att köra, yrseln tog över ibland.
Vilken vän då?
Min studiekamrat. Vi har inte setts på tjugo år. Han blev präst. Det är nära, jag åker imorgon.
Skulle du våga det?
Jag måste.
Staden var känd för sitt gamla kloster, men kändes ändå sliten. Mest karaktäristiskt var mängden kyrktorn ett på varje hörn.
Lars-Henrik gick mot klostret. Kanske var vägen tillbaka en väg mot någon sorts läkedom, tänkte han.
Väl där, innanför de vita murarna, glänste guldtaken mot solen, blomsterbäddar lyste och ordning rådde. Han fick veta att Anders hade mässa just nu. “Du får vänta.” Han vandrade runt.
Vid floden stod en brunn där gamla tanter gick upp- och nedför en backe, tre gånger, för att hämta heligt vatten.
Varför går du inte till brunnen? frågade en kvinna leende.
Vet inte kanske ska jag?
Han tog en flaska och vandrade ner. Efter tredje gången fyllde han flaskan och drack. Vattnet var svalt, sött, rent.
Någonstans lättade det inom honom. Han insåg att resan kanske ändå inte var förgäves.
Tillbaka, bland de utgående kyrkobesökarna, såg han honom lång svart skrud, mäktigt skägg, tydlig röst. “Omöjligt, det kan inte vara Anders,” trodde han först. Men så möttes deras blickar himmelsblå, djupa och genast visste han.
Hej på dig, Anders.
En tant fräste åt honom: “Man hälsar: Välsignelse, fader!”
Men Anders skrattade, log, kramade Lars-Henrik.
Vilken glädje! Gunnel blir också överlycklig.
Hon är här?
Javisst, Gunnel är läkare här, barnläkare. Vi har fem barn, yngste nyss fyllda tio.
Där ser man! Jag har tre: en flicka från första äktenskapet och två nu. Du trivdes här?
Mycket. Det är fin natur, mycket jobb i församlingen, vi trivs.
Du har vuxit, ser jag.
Jo, och opererat ögonen för länge sen.
Så kyrkan är inte emot medicin?
Båda skrattade.
De gick en stund. En flicka viskade till Anders att han måste vidare till kommande samtal. “Vår förare kör dig hem till oss, Gunnel väntar.”
Lars-Henrik låste upp till ett stort, tryggt hus med trädgård och liten kapell. Gunnel mötte honom med öppna armar. Huset doftade nybakt bröd, ikoner i hörnet och levande blommor i fönstren blandat med wifi och mikrovågsugn.
Han glömde varför han kommit, kände sig hemma, åt och berättade om livet men inget om sjukdomen och vilade i hängmattan på verandan.
Hem ville han inte åka. Semester var ändå beviljad.
***
Du och Viktor, ni tappade kontakten?
Mer och mer efter åren. Försökte via mail och barnen hittade honom inte, men Guds vilja…
Är du besviken på mig?
Gud dömer, inte jag. Människan har sitt samvete.
Hjärntumör, ondartad…
Anders suckade.
Sorgligt. I morgon är du med på mässan, sen kommer du till bikt och kommunion. Sen bestämmer vi.
Du låter som om du redan begraver mig.
Nej, men allt ligger i dina händer. Prästen pekar bara på vägen.
Det natten blev bekännelsen ett riktigt erkännande. Gamla svek, särskilt mot Viktor, blev tydliga som synd, inte ursäkt.
Ja, vänner blev bittra fiender på en sekund.
***
Mässan var över, få var kvar.
Anders bad, la sina händer på Lars-Henriks huvud och viskade:
Kristus står osynlig och hör din bekännelse, jag är bara vittnet. Tala nu, Lars-Henrik.
Och Lars-Henrik talade. Han erkände hur han varit avundsjuk på Viktor: bådas favorit, hans Alva, och alla möjligheter öppna. Viktor hade träffat Alva när hennes pappa, en stockholmare, blev svårt sjuk i deras lasarett. De blev ett par, sen öppnades dörren till Stockholm för Viktor.
Lars-Henrik mindes hur han snackade skit om Viktor till Alva, antydde otrohet, av ren avund.
Sen, på Volkers bröllop, hände det. Viktor kom med Alva, och så… Jag och Alva hamnade på balkongen… Viktor såg oss genom fönstret och försvann. Vi snarare gled ihop av… ja, ondska och dumhet.
Viktor flyttade ut samma kväll. Jag flyttade ihop med Alva. Vi talade knappt i skolan. Min synd straffade mig sedan. Relationen med Alva var ett fängelse; hennes familj styrde och kontrollerade allt. När hennes pappa dog blev det odrägligt, och jag flydde. Skilsmässan var ful.
Det var inte mitt enda brott. På en operation avled en patient av mitt misstag. Och jag har bedragit både första och nuvarande frun. Särskilt på jobbet med alla snälla, flirtiga kollegor. Och en gång såg jag till att en tjej fick sluta för att hon avvisade mig
Inger, min nuvarande, är bra. Vi har barn, deras vänskap är stark. Men även där har jag fallit.
Kan du ge mig förlåtelse, Anders?
Gud förlåter, inte prästen, men bara om du är uppriktigt ångerfull.
Tårarna steg. Han föll på knä, grep altaret.
Be för mig, Anders, jag vill leva, jag vill älska Inger och uppfostra barnen, jag kan jobba som vanlig läkare, bara jag får finnas kvar. Be för mig…
Gud, vår Herre Jesus Kristus, må din nåd och barmhärtighet vila över Lars-Henrik och förlåta hans synder Anders bad.
Lars-Henrik blickade upp mot hans ljusa, trygga ögon.
Du, Lars, du måste hitta Viktor. Tala ut, be om förlåtelse.
Men hur? Jag ska till Stockholm om två dagar.
Viktor finns i Umeå, jobbar på onkologen. Du ska dit i stället.
Och låt mig gissa, opereras där?
Varför inte? Viktor är skicklig, expert på neurokirurgi.
Men tekniken i Stockholm är bättre…
Viktor är forskare och reser ofta dit. Men ni behöver träffas.
Kanske. Men först ställer jag mig i kö till Stockholm.
Och den där flickan du gjorde illa leta upp henne också.
Det klarar jag nog… Be för mig, Anders. Det viktigaste för mig är att läkaren i Stockholm tar emot mig, och att det blir en lucka för operationen. Annars får jag väl flyga till Umeå…
Före hemresa gick Lars-Henrik femton gånger uppför sluttningen till brunnen, drack heligt vatten varje gång och bad i tysthet…
De troende såg på honom, gjorde korstecken. Må Gud hjälpa mig.
