Jag vill leva, Anders!
Sven-Erik, Sven-Erik, hur mår du egentligen?
Sjuksköterskan Maja grep tag i överläkaren i ärmen, men han gled ur hennes grepp, lutade sig mot väggen, böjde ner huvudet i den lilla nischen och blev tyst.
Med en gnutta stolthet tänkte Maja på hur läkare i Sverige sliter sig halvt fördärvade för patienterna. De jobbar till de svimmar men får de någon uppskattning? Nix. Patienten som Sven-Erik just opererat lär ju knappast uppfatta det.
Sven-Erik, mår du inte bra? Jag hämtar någon…
Ingen fara, han tryckte sig bort från väggen och vinglade bort mot läkarrummet. Han vände sig om i dörren mot den oroade Maja. Det är lugnt, oroa dig inte.
Sven-Erik slängde sig trött på lädersoffan. Är det här lugnt? Han hade känt av sådana där yrselattacker rätt många gånger på sistone. Överansträngning? Troligen.
Förr hade han haft lediga helger. Riktiga, svenska helger då man kunde gå på middag hos vänner med frugan och ta barnen till Skansen eller ta en tur ut i skärgården. Men nu… Alla läkare täcker tre kliniker var semester är lika sannolik som en solig midsommarafton. Och så var han inne på sitt andra äktenskap. Den nya frun var yngre, barnen fortfarande i grundskolan, och utgifterna… inte att snacka om bilen som borde bytas ut.
Men det största problemet var inte bilen eller pengarna. Det var att Sven-Erik vant sig vid att vara nödvändig, kanske till och med bäst, drömde om respekt och läkarsenioritet… Och där har han lyckats väl i tjugo års tid. Alla ville bli hans patienter, kollegorna uppskattade honom, han blev ständigt inbjuden till konferenser och fick bra betalt.
P-A? Är din Mia på jobbet idag? han ringde narkosläkaren P-A.
Tja, Svenne. Jo, hon är här.
Så mot slutet av dagen låg Sven-Erik redan i MR-maskinen och försökte ignorera maskinens hemska ljud och istället lyssna på den tyska popmusiken i hörlurarna.
Plötsligt överfölls han av panik. Han ville trycka på nödknappen bara för att bli lyft ur det där trånga röret som pressade mot bröstet. Något trevligt, försök tänka på nåt trevligt! Vad?
Minnet började vandra. Andra äktenskapet ung hustru, han själv hårfager kirurg och familjefar, hon lärarinna till hans dotter
MR-maskinens dån överröstade all nostalgi. Allt kändes bara som jobbhemjobb. Han orkade inte ens tänka tillbaka på den bittra skilsmässan från första äktenskapet. Det blev förmodligen bättre att låta bli.
Studenttiden? Där! De första fyra åren!
Minnet rusade vidare till Västgöta studentkorridor, bygghelger på landet, och ska ni höra lilla Malin i matsalen som alla spanade in
Sven-Erik, Viktor och Anders tre polare från medicinskolan. Alla inflyttade till Uppsala, bodde i studenthemmet.
Anders blyg kille med tjocka glasögon från en småstad i Hälsingland. Han hade ett märkligt lugn över sig, det var alltid trevligt att vara nära honom, något tryggt med honom, hans tysta vishet och de där isblå ögonen som såg rakt igenom en.
Anders hade fotografiskt minne, kunde tentamenstoffet utantill och svarade på alla frågor. Viktor var tvärtom, en stark bullrig kille från Smålands skogar. Han babblade ständigt och var bäst på att kamma sig nya vänner snarare än att plugga.
Sven-Erik var nervös för intagningen. Han var säker på att han skulle sållas bort, förstod aldrig hur Anders kunde allt eller hur Viktor kunde snacka sig ur allt. Men bara fjärde killen i rummet, Mikael, kom inte in. Resten blev bästa vänner.
På första kursen fick de först inget studentrum, så Anders mamma, Elsa, fixade en trea åt dem.
Herregud, pojkar! Ta hand om varandra! sade Elsa när hon bott där några dagar och försökt ge dem alla möjliga tips om livet och matlagning. Hon fyllde frysen med halvfabrikat.
Bra drag, Elsa! Vad jobbar din mamma med, Anders? frågade Viktor medan han smaskade på köttbullar.
Hon säljer kyrkligt krimskrams, svarade Anders med munnen full.
Vadå? Som vad? frågade de andra.
Ljus i Svenska kyrkan, och lite bönböcker.
Så din mamma är troende?
Såklart! Och jag med, sade Anders stilla.
Killarna slängde en snabb blick på ikonerna på fönsterbrädan.
De där är dina? Jag trodde Elsa glömde kvar dem.
Nej, de är mina.
Viktor tänkte alltid senare än han talade.
Är ni dumma eller? Varför pluggar du ens medicin om du tror på sånt där? Typ “Gud hjälper till”
Läkaren botar kroppen, Gud själen, svarade Anders lugnt och så ryckte killarna bara på axlarna.
Snack om Gud blev ytterst ovanliga efter det. Men ibland märkte de att Anders korsade sig, men diskret, utan att göra väsen av det. Han var en toppstudent, kunde snabbt dämpa kommande explosioner mellan hetlevrade Viktor och envisa Sven-Erik.
Så han var annorlunda. Om någon klagade på städningen, tog Anders fram trasan och började torka golvet själv.
Är det verkligen värt bråket? Det är ju lättare att städa, sa han alltid och de andra blev genast generade och hjälpte till.
Och han var duktig. Han satte tentorna lättast av alla och pluggade latin som vore det svenska. Han höll gänget ihop.
Och han blev först kär. Han blev ordförande för studentkåren och träffade Galina en liten mörkhårig, tuff men godhjärtad tjej från Norrbotten. Sen gick de överallt hand i hand.
Viktor var också otippat driven och jobbade kvällar på ambulansen. Han blev lite av en favorithandledare och fick snabbt ansvar på akuten, även om han annars alltid verkade vara busigt rättfram och orädd.
Sven-Erik var lagom bra. Inga stora pris, men han var intresserad och ville bli en riktigt bra läkare.
***
Så rullades Sven-Erik ut ur MR-maskinen till friheten igen. Han drog in djupa andetag och undrade var den där klaustrofobin kom ifrån egentligen.
In kom Mia och började plocka bort hörlurarna och hjälmarna.
Och, vad säger bilderna? Får jag veta nu?
Om en liten stund, läkaren skriver svaret. Jag ringer dig, kom förbi senare, men hon såg undvikande ut, kanske efter en lång dag.
Jag tar det imorgon. Jag vill bara hem.
Men innan han hann iväg kom Mia in och räckte över remiss, USB och bilderna på hjärnan.
Du, Sven-Erik. Du vet vad du ser. Men det här är nog inget man ska vänta med. Gå till Jonsson. Han bör titta på dig.
Han kikade på bilderna hemma på datorn. Det kändes inte ens som att det var hans eget huvud och någon konstig plats i hjärnan jättekonstigt. Som om han tittade på en patient, inte sig själv. Insikten infann sig egentligen aldrig, inte ens på vägen hem. “Det händer inte mig”, tänkte han envist.
***
Jonas Jonsson, bäst på neurokirurgi på hela Karolinska.
Jag skulle vilja linda in det här, men du är kirurg själv. Vad ska jag säga? Du ser ju.
Ja. Är det kört?
Nä den frågan låter som den kommer från en hypokondriker, Svenne. Du vet bättre än så det är händerna på kirurgen och, ja, eventuellt lite på herren själv.
Svårt att tro. Skulle till Stockholm på Medicinarsammankomsten nästa vecka med familjen Och nu? Vad hade du gjort i mitt läge?
Jag hade åkt till Stockholm. Men jag hade åkt till Oskar Rognsson på privata kliniken. De gör mirakel där. Men det är kö ett år framåt och svårt att få plats. Kanske kan någon i branschen dra i några trådar?
Sven-Erik fortsatte att jobba, operera, hålla ronder och skriva journaler. Smärtan störde knappt bara lite yrsel och svaghet, men sådant löser han ju med piller.
Så försökte han få en kontakt till Rognsson. Jonsson hade rätt det var snudd på omöjligt att få en tid.
Så kom stunden då han måste berätta för frun, som genast började packa väskor till Stockholm.
Inga, det är bäst att jag åker själv.
Va? Är du galen? Och barnen då?
Jag åker till sjukhuset, inte på show. Det är en tumör. En hjärntumör.
När orden slank ur honom hajade han själv till, men nu var det sagt nu fanns det på riktigt.
Inga stirrade på honom och ögonen blev blanka.
Men herregud, Svenne såklart jag följer med dig till Stockholm!
Nej, Inga, det blir bara väntan och kö. Det kanske inte ens blir någon operation direkt.
Är det så illa? hon satte sig bredvid honom, Berätta allt.
Så började Sven-Erik, som ett barn med snuva, snörvla fram allt. Om misstankarna, undersökningen, och så alla tankar, livet som gått, förhoppningarna och rädslan.
Inga satt där med en rosa blus i händerna, rynkade pannan, sa ingenting men hon lyssnade. Och han kände sig lättad att ha någon att öppna sig för. Så har det aldrig varit förut. Den där förra frun? Inte en chans.
***
Jehovas vittnen vägrar blodtransfusion enligt Bibeln inte äta köttet med dess själ, det vill säga blodet.
Fjärde året på utbildningen. De satt på en föreläsning.
Prästerskapet protesterar högljutt mot organdonation, mot alla fertilitetsmetoder som strider mot naturlig ordning, surrogatarrangemang och annat som lagstiftningen gör möjligt. Kyrkan med sin övertro på övernaturliga krafter går på tvärs mot medicinen.
Det där stämmer inte. hördes en lugn röst någonstans.
Oj, vem sade det? föreläsaren höjde på ögonbrynen.
Det var jag, sade Anders och reste sig, Kyrkan och medicinen arbetar för samma sak att hjälpa människor till ett värdigt liv.
Vill du diskutera med mig, unge man?
Nej. Det är bara så det är, han satte sig igen.
Kom igen nu. Jag insisterar kom hit fram. Föreläsaren log sitt berömda universitetsleende och stämningen stegrades.
Anders gick fram motvilligt och stod där lugn som vanligt. Föreläsaren började fråga, Anders svarade.
Kyrkan tar hand om själen. Blir det inte barn på medicinsk väg, säger kyrkan man får söka sig tillblivelse på annat sätt adoption. Surrogatmödraskap innebär alltid en människa som ska lämna ifrån sig sitt barn, och ingen vet hur det blir för den som bär.
Vad är det för dumheter!? Föreläsaren började höja rösten, Alla dessa kanoner gammaldags, inskränkta Religion är opium för folket!
Och ändå stod Anders där, tyst, ibland mötte han den laddade blicken, ibland såg han bara ned, nästan ömkligt. I hans tro fanns ingen retorik, bara en stilla övertygelse, grundad i barndomen i Hälsinglands lilla röda kyrka, tillsammans med Elsa och mormor.
Det blev tidvis ett riktigt skådespel, föreläsaren eldade på för fulla segel och när det var över var det ganska tydligt för hela salen vem som vunnit. Och därmed fick Anders såklart problem med ledningen. Han blev inkallad till rektor, föreläsningarna blev istadiga, och Anders blev mer och mer tyst.
Så, till femte året, dök han bara inte upp. Ett brev kom, där han förklarade att hans väg är en annan, tackade för gott sällskap, bad dem att förbli vänner.
Sven-Erik och Viktor blev chockade. Den bäste av alla! En sån begåvning. Och nu bara försvann han!
De letade reda på Galina. Hon sa inte ett ord om varför han slutade. Så de åkte en helg till Anders mamma, Elsa, i Bollnäs. Hon mötte dem med glädje: Min son ska bli präst.
De åkte hem, fullastade med bullar och småkakor, men någon förståelse för Anders beslut hade de då rakt inte.
Hur kunde han göra så? gruffade Viktor hela vägen hem.
Ja du, att börja dra Gud in i samtal då far han ju själv med på köpet. Dummarn Anders Otur att han försvann
***
Vadå kyrkljus, Jonas. Jag ska åka till en gammal vän över helgen, har redan fixat semester.
De satt i läkarrummet, Jonas Marcusson och Sven-Erik, och om tre dagar skulle Sven-Erik till Stockholm. Tågbiljetten var bokad. Köra bil vågade han inte längre, och efter operationen, om det nu blev någon, skulle det ändå inte fungera.
Vilken vän då?
En gammal polare från studenttiden. Vi har inte setts på över tjugo år. Han blev präst, jobbar någonstans norrut i Hälsingland nu.
Jag hade inte vågat.
Nja, men jag Nä, det går.
Den lilla orten var kanske mest känd för sina kyrkor. Det fanns fler kors på torget än matbutiker.
Sven-Erik trampade mot Edefors kyrka. Märkligt nog hade han inte blivit yr en enda gång på vägen. Kanske är det så: färdvägen mot Gud är läkande, tänkte han.
Kyrkans vita väggar, spiror och blanka kupoler gnistrade i solen. Och på kyrkogården en bit bort glittrade älven och på andra sidan bron ett nunnekloster.
Vad gör jag ens här?, tänkte han. Jag borde jaga operation, men ändå går jag här
Ska du inte hämta vigvatten? log en leende kvinna.
Vigvatten? Ehh, jo, alltså
Flaskor där borta. Tre gånger ner och upp för trappan ska man bara.
Varför då?
Du ska veta bäst. Du som åkt hit.
Sven-Erik tog en flaska och knegade ner för trappan till brunnen tre gånger. Tröttande, men rätt meditativt. Vattnet var kallt, lite sötaktigt och underligt gott.
Konstigt nog kändes det plötsligt ganska okej med allting. En sorts lättnad. Om det här är Anders Kungarike, då har han nog lyckats bättre än någon av oss, tänkte han, och fnissade åt tanken på Anders kommentar.
Han kom tillbaka till kyrkan i slutet av mässan. Ur folkmassan klev prästen ut storväxt, präktig skäggväxt, trygga ögon och vän röst.
Det kan omöjligt vara Anders, tänkte Sven-Erik, men plötsligt möttes deras blickar och där var de, de där blå, lugna ögonen.
Nämen, men hej prälle, sade Sven-Erik och skrockade, fast en kvinna genast fräste: Man säger fader Anders, det vet du väl?
Men Anders log sitt breda, varma leende.
Sven-Erik! Men GODE Gud. Välkommen!
De kramade om varandra, och när folket skingrats gick de mot församlingshemmet.
Jisses, vilken överraskning! Galina blir nog lycklig.
Galina? Är hon också här?
Jajamen, min hustru och numera distriktssköterska. Fem barn har vi nu, yngsta är tio.
Jisses! Jag har också tre barn. Särbon, nya frun och hela paketet. Du alltså här ute i vildmarken.
Vi älskar det. Andra kyrkor har kallat, men vi trivs här. Naturen är vacker, och det finns alltid jobb.
Prilligt ändå, Anders. Du har vuxit till dig.
Jo, jag växte på längden efter tjugo. Och ögonen? Fixade laseroperationen för länge sen, så nu slipper jag glasögonen.
Så tron och medicinen står inte längre i motsats?
De skrattade båda.
Och minns du när vi tre försökte snatta en bok från stadsbiblioteket? Du höll föredrag för bibliotekarien
Ja, medan ni dummade er och tappade boken med ett brak
Och när du låtsades aldrig ha sett oss förut!
Det var INTE mitt stoltaste ögonblick!
Och din mamma, Elsa, hur har hon det?
Hon tog klivet fullt ut, blev nunna i klostret här intill.
Makalöst! Snacka om svensk karriär!
Det tycker nog Gud med, skrattade Anders.
En flicka i sjal kom in, viskade något till prästen.
Förlåt, jag måste iväg folk väntar och det är tjänst. Men nu fixar jag skjuts med församlingens chaufför, så blir du hämtad till vårt hus. Galina tar emot. Vi ses sen!
Jag stannar inte länge, men okej, Sven-Erik ryckte på axlarna, och Anders välsignade honom snabbt.
Han följde efter kyrkbilen till ett rött trähus med loftgång och äppelträd. Galina tog emot med en jättefamn. Inuti doftade det lavendel, Marias ikon i hörnet, lamporna sprakade.
Men köket annars var lika svenskmodern som överallt, med diskmaskin och plastlådor från IKEA. Galina småsnattrade om livet här flyttar, barnen, att Anders jobbar hela tiden.
Sven-Erik släppte helt varför han kommit hit, det kändes bara hemma. Han berättade lite om sig själv, men glömde nämna tumören, och småslumrade på en solvarm hängmatta på verandan.
All lust att lämna försvann. Han hade ju semester.
***
Så du har hört hela storyn?
Självklart. Vi hade kontakt med Viktor per brev och så småningom telefon, men på sistone… nada. Gud är den som styr ändå.
Är du arg på mig?
Gud dömer och vi får ha våra sanningar, men samvetet är vår ledstjärna. Nu vad har du på hjärtat, Svenne? Jag ser ju att något plågar dig.
Tumör i hjärnan, elakartad
Anders suckade.
Det är illa. Men imorgon är det mässa, du deltar, sen biktar du dig, tar nattvard, så pratar vi sen.
Det låter som du planerar min begravning här.
Inte alls. Allt ligger i dina händer nu. Ingen kan hjälpa dig mer än du själv. Prästen kan bara peka, stegen måste du ta.
På natten tänkte Sven-Erik länge på det där, och när han till sist öppnade sig i bikten lät det inte som bortförklaringar, utan som sann ånger.
Japp Tre vänner blev fiender över en natt.
***
Mässan är över och kyrkan ekar tom.
Anders läser bönen, lägger handen på Sven-Erik.
Kristus står här osynlig, tar emot din bekännelse, jag är bara vittne. Berätta, Sven-Erik.
Och han börjar.
Jag var så sjukt avundsjuk på Viktor. Alla var “åh Viktor”, i skolan, på akuten, hemma han fick till och med ihop det med Ella Hans föräldrar var höjdare i Stockholm, och hon och Viktor fick en massa fördelar. Medan jag
Det var då jag började snacka skit om honom till Ella. Skarvade, påstod han hängde med en annan tjej Det var på bröllopet hos Jonas allting spårade. Viktor körde feststämningen, Ella var uttråkad och vi hamnade ensamma ute på balkongen. Vet du, det var där det började. Någon såg oss och Viktor drog. Han blev min fiende, för alltid.
Jag var nöjd där ett tag, men fy fan vad knas allt blev efter ett tag. Ella behövde alltid mer, vi flyttade tillbaka, jag fastnade i komplicerade relationer Och det är ju inte det enda. Jag har gjort fel som läkare också, dödat någon på operationsbordet. Och ja, bedragit min första fru, nästan av slentrian, och den andra också lite då och då.
Han blir tyst. Vad mer finns ens att säga?
Kan du förlåta mig, Anders?
Förlåten blir man av Gud, Svenne. Men det viktiga är att du verkligen ångrar dig.
Sven-Erik nickade. Tårarna rann tyst.
Hälsa Gud att jag ångrar mig, Anders, viska till honom. Jag vill leva! Jag vill fortsätta jobba, vara far åt mina barn, få älska Inga, lära sonen läsa, spela kula med honom Jag kan ta vilket enkel jobb som helst, men snälla, bara jag får stanna kvar, snörvlade han.
Och Anders läste absolutionens ord. Sedan möttes deras blickar.
Jag tycker du ska leta upp Viktor och be om förlåtelse, sade Anders.
Var hittar jag honom? Jag ska ju till Stockholm i övermorgon, suckade Sven-Erik.
Han jobbar i Umeå på cancerkliniken. Du borde åka dit.
Gode Gud! Ska jag nu bli opererad där också!?
Varför inte? Han kan kirurgen han med. Ni behöver mötas.
Först Stockholm, sen Kanske. Och den där tjejen jag felaktigt fick sparkad, henne kan jag väl också leta upp.
Gör det. Och jag ber för dig, Sven-Erik. Det viktigaste är att du hittar din väg, även om den bär till Umeå.
Innan avfärden klättrade Sven-Erik gång på gång upp och ner till brunnen, drack vatten, försökte be och hälsa alla med ett leende.
De troende gjorde korstecken efter honom. Låt Gud hjälpa till, på svenska vis, med tålamod, humor och ändå en gnutta hopp.
