Petter växte upp i en stor familj. Hans far, som gärna tog sig ett glas eller två, hoppade mellan olika jobb medan modern kämpade på postkontoret och slet hemma för att få maten att räcka till de tre barnen. Petter var äldst, så det blev hans ansvar att hjälpa till passa småsystrarna, bära vatten och ved. När flickorna växte till sig, blev de också en hjälp för sin mor. Men då hade pappan redan gått bort, förgiftad av något skrot han drack med sina bekanta en kväll.
Livet blev inte lättare för familjen när han försvann. Modern, Märta, suckade ofta och sörjde sin trasslige make:
Han drack, visst, men han var lugn, aldrig bråkig. Och han bidrog med de slantar han kunde… Ack, du stackars, tokige Nils… Varför lämnade du oss?
För att slippa höra moderns klagan gjorde Petter sina sysslor snabbt och gav sig sedan av ut om kvällarna till byns ungdomar. De brukade samlas vid det gamla huset i utkanten av byn ingen hade bott där på åratal och den breda, stadig trappan användes som sittplats för hela gänget.
Barnen satt hopträngda som småfåglar på en telefontråd och tuggade på solrosfrön medan de berättade historier för varann, ibland påhittade, ibland sanna. Petter hade aldrig pengar till frön, och Märta köpte dem aldrig heller allting fick räknas. Men hans vän och granne Linnea brukade försiktigt smussla solrosfrön åt Petter. Hon gjorde det nästan i hemlighet, hällde en näve i hans ficka eller hand, doftande och oljiga som de var…
Petter tackade tyst och åt med välbehag, precis som de andra. Han intalade sig att Linnea alltid satte sig bredvid honom för att ge av sina frön. Först var han blyg, men snart sökte han själv plats bredvid den generösa och snälla flickan.
Men även om han tacksamt njöt av gåvorna, kände Petter att han måste ge något tillbaka. Han började besöka Linnea om eftermiddagarna när hon rensade ogräs i köksträdgården. Efter en kort hälsning frågade han som vanligt:
Är dina föräldrar på jobbet?
Ja, de arbetar. Som alltid vid den här tiden.
Då satte sig Petter ner vid radbäddarna och hjälpte till att rensa. Det gick snabbt och lätt med två par händer och samtalet var alltid trevligare när de var två. Linnea tackade inte nej till sällskapet och efteråt bjöd hon alltid på te och fat med smörbullar och smågodis under det gamla äppelträdet. Petter protesterade som brukligt, men Linnea insisterade och han gick aldrig därifrån innan han smakat hennes godsaker och druckit te.
Godis hemma hos Petter var en sällsynt lyx, möjligen till storhelger. Därför var han innerligt tacksam mot Linnea, även när han aldrig sa det rakt ut.
I skolan kämpade Petter så gott han kunde, men det var idrotten som drog honom och där blev han bäst. Därför sökte han sig efter skolan till idrottslärarutbildningen i Uppsala. Linnea utbildade sig till sjuksköterska.
När de blivit vuxna såg de varann allt mer sällan bara vid högtider då alla återvände hem till Dalabyn. Ingen kände igen Petter längre den smala pojken hade blivit en stadig och muskulös ung man. Linnea var fortfarande samma blåögda, ljusa flicka med ett leende som kunde smälta is. Hon gifte sig tidigt, för hon förlorade tragiskt sina föräldrar i en bilolycka och längtade förtvivlat efter en familj.
När Petter fick höra att Linnea gift sig snabbt med Jan, byns charmiga men något yviga karl, blev han förvånad. Det var svårt att förstå hur de två skulle passa ihop. Men de unga började sitt liv och fick en son året därpå.
Petter dröjde med att skapa en egen familj. Till sin mammas förvåning visade han sig vara en utmärkt ledare på idrottsskolan och blev snart utnämnd till föreståndare för idrottsanläggningen på stororten.
Hans systrar hade också flyttat till staden och bildat egna familjer. Linneas äktenskap blev dock olyckligt.
Du skulle bara veta, Petter, hur hon har det, suckade Märta en kväll. Hennes Jan är ingen annan än din far i yngre upplaga. Super, dräller omkring… Varken barn eller hustru tycks betyda något. Ack, var dag kommer den sortens sorg…
Petter slog näven i bordet:
Fy, varför gifte hon sig med honom? Hon hade ju allt förr. Nu räcker eländet, minns bara hur det var med farsan…
Ja, ja, muttrade Märta vidare, han bär hemifrån till spriten allt: bandspelare, kläder, kristallerna från Linneas föräldrar, till och med kökshanddukar. Och folk köper! Trots att de vet att det går till brännvin…
Kommer hon hit och ber om lån? frågade Petter rätt fram.
Nej, aldrig. Men hon har det ont om slantar. Hennes lön är låg, och inget får hon från karlen. Ren nöd…
Petter gick fundersamt fram och tillbaka i rummet. Märta anade vad han tänkte och vädjade:
Blanda dig inte in i deras liv, Petter. Det angår oss inte. Man ska inte rota runt i andras familjer. Bor hon med honom, är det väl för att hon vill.
Då satte sig Petter och berättade för modern om flickan som i barndomen alltid gav honom solrosfrön och kakor, som delade sitt te och sitt godis. Han kunde inte ignorera att hans barndomsvän nu slet så svårt, ensam med sitt barn.
Vad tänker du göra, Petter? viskade Märta oroligt. Slåss bara inte med den slarvern, det tjänar inget till. Bättre vi hjälper henne så gott vi kan.
Petter nickade, for tillbaka till staden för att efter några dagar köra hem sin bil fylld av livsmedel: två säckar, flera lådor, och paket med både mat och kläder.
Vad är det här, har du tänkt flytta hem, Petter? utbrast Märta glatt. Tänk, då skulle åtminstone en av barnen stannat…
Nej då, mor, min plats är i staden. Där har jag jobb och husrum. Men detta ska du ha – och se, ett par säckar solrosfrön. Linnea begriper. Jag kan inte gå personligen och lämna saker till henne, särskilt inte frön folk kunde börja prata. Dela med dig som du vill. Och du, ät själv också.
Men Petter, dina systrar då…
Du vet att jag skickar pengar till flickorna vid varje högtid. De har bra män och klarar sig. Du tar din rätt och hjälper Linnea, men diskret så inte alla grannar ser. Jag fyller på när det tar slut.
Petter kramade Märta och drog iväg. Märta packade in varorna i skafferiet. I säckarna fanns de finaste solrosfröna.
Oj, vad jag ska rosta… Detta blir kalas, skrattade hon som ett barn.
Lådorna rymde mjölk, ärtsoppa, gryn, makaroner och mjölpaket. I ett särskilt paket låg påsar med konfektyr. Märta lade dem prydligt i skåpet och förundrades över sonens generositet.
Han hade alltid varit omtänksam och tagit hem godsaker från staden, men aldrig på det här viset. Idag var det verkligen storslaget.
Ack, min pojke… Hjärtat ditt går inte av för hackor. Men var är din egen lycka?
Hon gjorde som han sagt, började gå över till Linnea varje vecka med små paket. Linnea nekade först, men när det dök upp en hel hink solrosfrön förstod hon vems hand som låg bakom.
Tårarna föll nerför Linneas kinder när hon fingrade på de glänsande fröna. Sedan sa hon till Märta:
Hälsa Petter och tacka honom. Så många år, och han minns fortfarande. Jag är tacksam, men han behöver inte bekymra sig mer. Jag ansökte om skilsmässa för två veckor sen. Snart är eländet över, hoppas jag.
Märta nickade och gick hemåt, full av tankar. Nu skulle Linnea snart vara fri… och Petter var ogift.
Oj, vad ska det bli av detta? Kan det vara så att min Petter vill ha henne trots allt?
Det gick en tid. Märta fortsatte troget att bära över små gåvor till Linnea, de drack te och Linnea tog tacksamt emot lovade gång på gång att betala tillbaka.
Inte åt dig, utan åt din son, brukade Märta svara. Och vill du inte själv ta emot, så låt ändå pojken slippa lida nöd. Gud hjälper genom andra människor, så är det.
När ett år hade gått, bodde Linnea ensam. Hon hade blivit gladare, hemmet fått nya gardiner, pojken gick i dagis och var en avbild av sin mamma. Märta tog då och då hand om pojken, som kallade henne farmor. Petter fortsatte att komma hem om helgerna, hade alltid med sig presenter till pojken och de drack te med Linnea hos Märta. Ingen talade någonsin om Linneas tunga år, som om de fyra åren aldrig funnits.
Petters vanligaste fråga till sin mor blev nu:
Har Linnea varit förbi nyligen? Och är lille Erik hos dig idag?
Nog kunde du fråga hur jag mår först, log Märta.
Förlåt, mamma. Hur är det? men blicken sökte redan genom fönstret.
Nu får du gå, hon är hemma. Hon väntar nog. Folk viskar redan om er, vet du. Det är lika bra…
Så är det, skrattade Petter, innan man hunnit ana det, är det redan bestämt.
Han kramade modern plötsligt.
Vad nu, gosse? undrade Märta.
Tack, mamma. För att du förstår och låter saker vara som de är. Tack.
Märta korsade sig och gick till hörnskåpet, medan Petter smet ut på bron. Han vände tillbaka, tog buketten med vita krysantemum ur sin väska och gick eftertänksamt över till Linnea.
Byborna viskade väl, tänkte han, men det bekom honom inte. Där stod han nu utanför samma trapp som i barndomen ovetande om att Linnea stod dold i mörkret i sitt hem, såg honom genom spetsgardinen med blommorna i handen…
